Livet drar och sliter i oss

Jag spottar åt ödet och ger det fulfingret. En fet loska och ett leende. Likt en smågalen dåre.

Maken jobbar, men dottern och jag är lediga. Vi får göra så nu, när jag inte längre har ferietjänst, att vi delar upp vår semester så att Sessan inte får allt för mycket tid hemma i ensamhet. Det har varit den där dagen idag då studenterna går fullständigt banarnas i stan. Efter en långfrukost och sedan en cykeltur för mig och lite spelande med kompisar för dotter, tog vi bussen in till stan för att dela studentdagen med gymnasieeleverna. Vi fick båda två riktiga rysningar av ljudet från sjungande ungdomar, tutande lastbilar och dunkande bas från de gigantiska högtalarna. Håret på armar och ben reste sig och stod rätt upp.

I parken där alla samlas för att sluta samman med sin familj satt vi och spanade, samtidigt som vi njöt av smoothie, iskaffe och strålande sommarsol. Pratade om min studentdag och drömde om hur hennes skulle bli. Sen köpte vi nya bikinis och firade vår lyckade shopping med cava och läsk på en av sommarsäsongen bästa uteserveringar.

Skjuts hem fick vi av maken, som körde förbi stan på vägen från jobbet. I hans jobbebil trängdes vi i tre-sätet där fram likt tre polacker, vilket kändes lika trevligt som småfult.

Hemma möttes jag av ett brev från sjukhuset i Malmö. De kallade mig till röntgen redan nästa vecka. Röntgen med radioaktiv kontrastvätska. Jag läste brevet och visade det för maken. Vi pratade lite om det, men jag orkar inte älta. Orkar inte prata en massa om det, för jag vill fan inte vara sjuk just nu. Jag vill ha sommarledigt med min dotter. En ledighet fri från oro och djävulskap. Jag vill att allt ska vara fullständigt normalt, så just nu, innan den eventuella domen faller, låtsas jag att det är just det. Fullständigt normalt.

Fram med gräsklipparen och på med nya bikinitoppen. Kanske lite för ungdomlig, men det bjuder jag på. (Vad ska man egentligen ha för badkläder när man är fyllda 41? Burkini?) 

I med en dos klor i poolen och fram med grillen. Kycklingspett, stor sallad och nypotatis med gräddfil. Medan maten smältes spelade dottern och jag ett parti sänka skepp. Maken surfade runt på mobilen, trött och sliten av en influensalik bacill som han åkt på. Mån om vår ekonomi som han är kollade han igenom våra bankkonton och till vår förvåning var en massa dragningar gjorda från Berlin. Vi har inte varit i Berlin, men vi har varit i Italien och där blev ett av våra kort troligen skimmade. Självklart blev det skimmat. Inget annat du har att bjuda på, kära ödet, när du ändå håller på? Sa jag att vår bil blivit påkörd av en smitare också?

Vi spelade vidare, dottern och jag. Fullt medveten om hur det är att växa upp i en familj jagad av sjukdomar och negativitet kämpar jag envist för att inget ska gå ut över henne. 20.45, när kontokortet var spärrat gick maken och la sig. Han kastade in handduken och det gjorde han rätt i. Man får göra så ibland, bara lägga ner och helt enkelt inte orka. Idag var det hans tur. Nästa gång kanske det är min.

Nu har dottern fått sin puss i pannan. Hon har också, motvilligt, dragit sig tillbaka och jag sitter här på altanen med lamporna släckta runtomkring mig. Det blåser ingenting och lugna regnmoln dämpar ljuset utifrån. Då och då cyklar förfriskade studenter förbi i det stilla sommarregnet, på väg till stranden där den stora festen hålls.

Kanske tar jag ett dopp i badet här i trädgården. Jag har inte bestämt mig än. Kanske går jag och lägger mig jag med. Annars är det rätt skönt att sitta här. Sitta här och bara vara. Förundrad över livets nyckfulla lustighet.

Do more of what makes You happy

Gillar