Låt min mage vara!

Två dagars förberedelser med fasta och ett hejdundrandes laxerande. Med hjälp av tabletter och en överdrivet riklig mängd dryck som smakade apa tömde jag mig sårig. Hemskt tyckte jag att det var. Kalla mig känslig eller gnällig. I don't care. Den upplevelsen önskar jag endast några få.

Själva undersökningen skulle vara över på ett kick, hette det lite käckt. Men så blev det förstås inte. Trött på allt, illamående och inte alls på humör genomled jag över en timme på den där inplastade britsen. Den i mitt tycke alldeles för hårdhänta lilla kvinnan till koloskopist kallade inte in en, utan två manliga läkorkollegor för att få hjälp i sin bedömning.

Man hittade ett gäng små polyper. (Polyp beskrev de som en form av utväxt. En cellförändring.) Några polyper tog de bort och de ska skickas på prov. Några ska tas bort vid senare tillfälle, för de var svåra att komma åt.

Det som hade gett utslag på röntgen och som var själva anledningen till att jag ens låg där på britsen var en stor polyp som såg lite konstig ut. Den blödde och var förhållandevis stor. Ful var den också. Prov togs även på den. Läkarna pratade läkarspråk om den, men ville inte säga något förrän de visste mer säkert.

När provsvar kommer, om 7-10 dagar, kallas jag igen och då får jag mer info om utifall det är cellförändring av god eller inte så himla god karaktär. Då får jag också info om hur de tänker gå vidare.

Min mage och hela regionen som hör till den vill jag helst ha för mig själv, så utfallet av den här jäkla undersökningen tog riktigt hårt. Fortsatt utredning.... Jag lämnade sjukhuset matt och gråtandes. Uppgiven körde jag runt med bilen lite på måfå. Stannade på en landsväg vid ett fält och skrev ett SMS till min make, som hade händerna fulla med att resa hus. Gick ur bilen och bara stod. Sen vände jag bilen mot skogen, stannade till vid en slinga och satte lurarna i öronen. Långsamt gick jag stigen fram i sällskap av Berg och Gynning, som med sitt tokiga babblande hjälpte mig att skingra tankarna. Axlarna sjönk en aning för varje steg jag tog.

Efter promenaden kändes det bättre. Då hade jag landat lite och hittat kraft till att återgå till att bli stabil mor igen. Hemma väntade dottern, som gått till affären för att köpa något hon gissade att jag kunde vara sugen på efter fastan. Grillad kyckling och salta kex hade hon dukat upp snyggt på en tallrik. Hon är underbar, min stjärna. Mitt allt.

Det var då själva fasen att jag inte kan få lägga all kraft och energi på henne. Det räcker med sjukhusbesök nu. Nu vill jag inte mer.

Do more of what makes You happy

Gillar