Klantig, klen och sur

Dagen igår började så bra. Av någon anledning sov jag som en stock när de andra gick upp och det öppnade en möjlighet för maken att väcka mig på allra bästa sätt. Strax innan 9 kom han upp med en kopp kaffe och ett glas smoothie. Han drog upp rullgardinen, så att jag kunde kika ut på grönskan och gav mig paddan, om jag ville kolla på nyheterna. Det är verkligen höjden av lyx att ha en livskamrat som känner en både innan och utan. Som vet precis vad man tycker om. Han är så fin, min goa gubbe. 

Halv tio masade jag mig upp och klev direkt i träningskläderna. Dottern vara uppspelt och pepp, för vi skulle fira mors dag med att genomföra ett familjerace på en hinderbana i Tylösand. Vi har varit med i liknande race innan och hela familjen tycker det är kul. Man tar sig igenom banan och alla hinder tillsammans och hjälps åt på ett häftigt sätt. På cykel tog vi oss till start och efter att ha kikat närmre på banan och deltagit i den gemensamma uppvärmningen, gav vi oss i väg i stargrupp 1, strax innan lunch. Första hindret var ett sånt där det ligger en massa bildäck på marken som man ska kliva i för att ta sig fram. Det var värsta folkklungan där och jag var omringad av ett gäng goa ungar. Jag tänkte så mycket på att inte meja ner eller stressa kidsen, samtidigt som jag villa ha koll på och heja på min familj, att jag helt tappade fokus på de där däcken. Så jag trampade fel. Riktigt fel faktiskt. SNAP sa det i foten och det fanns ingen tvekan om att något brustit. Så det var bara för mig att vackert stanna kvar där vid hinder nr1, medan maken och dottern kämpade sig vidare framåt. 

Jag sitter på stadsbiblioteket just nu. För en stund sedan lämnade jag dottern vid skolan och om någon timme ska jag på besök till läkaren. Foten ska röntgas och resten av kroppen ska få sig en besiktning. För det här med att stuka foten (jag tror bara den är stukad, men det är bäst att kolla) var verkligen inget som min kropp tyckte om. Stukad fot betyder ökad belastning på frisk (men opererad och redan ganska klen) fot. Ökad belastning gav nytändning till inflammation, som bränner och blossar rätt rejält nu. För att avlasta fötterna tog jag till kryckorna, vilket gjort att även axlar och nacke bränner och smärtar. Snacka om att kroppen är lättstressad. Och helt sjukt jäkla klen. 

Förlåt. Jag känner mig supergnällig som skriver det här, men jag har ju min blogg för att skriva av mig. Och just nu känns allt mer än lovligt pissigt och orättvist. Jag HATAR att vara begränsad av min kropp. HATAR att den inte synkar med huvudets vilja, utan reagerar så starkt på minsta lilla. Extra frustrerad och arg är jag eftersom hela den här grejen kom så illa i tiden. Vi är mitt uppe i att riva upp och göra om i trädgården. Projektet ligger under tidspress och att min fysik är såhär klen just nu, ställer verkligen till det. Jag vill hjälpa maken och kan inte överlämna allt åt honom. Han har sin kropp, som han kämpar med och om han ska göra allting själv...

Och inte fick jag kramat min mamma igår heller...

Skit också.
 

Do more of what makes You happy

Gillar