Kan man lova evig kärlek?

Jag föll igenom igår. Jag gör det ibland. Oftast händer det sent på kvällen. Och nästan alltid när maken är med. Något vi pratar om, en kommentar eller en handling, kan helt helt utan förvarning trigga en avgrundsdjup ledsenhet hos mig. En ledsenhet som jag dras ner och halvt som halvt drunknar i. Tårarna rinner som tysta oändliga floder. Tårar som blöter ner och ställer till det. Det är skitjobbigt när det händer. Ett sånt fullständigt Niagarafall av tårar är så jobbigt för alla inblandade. Och det jag vill mest av allt är att inte vara jobbig.

När jag kommit till sans och i backspegeln tittar tillbaka på vad det var som egentligen hände. När jag, som vid morgonens promenad, försöker se vad de där känslorna egentligen grundar sig i, då får jag en känsla av allt handlar om en rädsla av att inte duga eller räcka till. En rädsla för bli lämnad.

Jag tror att det faktum att jag är uppvuxen med en familj där skilsmässor och fulspel kantrar äktenskapen gör att jag går med en slags inre bild av att det är det som är det naturliga. Att den ena i äktenskapet en dag kommer att tröttna och se sig om efter något nytt. En ny partner En ny vardag. Ett nytt och bättre liv. Jag vågar inte helt och fullt lita på det där med 'för evigt' och är liksom alltid lite beredd på att ögonblicket ska komma. För det är lättare att ta smällen om man är beredd och redan har garden halvt uppe. Jag säger inte att jag inte litar på min make och jag säger inte att jag sett tecken på att vi inte skulle ha det bra. Men ibland övertolkar jag ett ord eller en handling, så som jag nog gjorde igår, och då väcks en känsla av att det är nu det händer. Det är nu han börjar glida ifrån mig.

Jag har bara blivit lämnad en gång tidigare. Det tog så himla hårt på mig att jag sedan dess gjort allt som står i min makt för att inte behöva gå igenom det igen. Jag har aktat mig för att bli för fäst vid någon och när jag varit i ett förhållande har jag sett till att det är jag som har kontrollen. Att det är jag som gör slut och faktiskt till och med, för att inte riskera att bli sårad igen, varit den som kört fulspel. Helt sjukt är det. Jag är inte så stolt över den sidan av mig. Men jag är stolt över att jag har min man. Att jag lyckats hålla honom kvar hos mig i så många år. Att jag agerat hyfsat moget och sunt i vår tvåsamhet och i det stora hela vågat lita på att vi två är vi. Jag gillar det vi har och trivs med det. Mår bra av det och vill verkligen att det ska vara såhär för evigt. (Vi ändrade till och med i våra äktenskapslöften och skippade det där med 'tills döden skiljer oss åt'. Här ska inte någon jäkla död komma och tro att den ska kunna skilja oss åt.)

Samtidigt vet jag att det är så vanskligt att tro på det där med evig kärlek. Hur ska jag våga lita på att hans känslor inte svalnar en dag. Att han, fastän han inte vill det, tröttnar eller kanske hittar en fräckare version av sitt livs kärlek. Allt kan ju faktiskt hända...

Och ja, jag vet att jag överlever om det händer, men jag vill att det ska vara vi.

Do more of what makes You happy

Gillar