Jag tål ju ingenting längre

Puls som skenar, tryck över bröstet, svidande illamående och fingrar och ansikte som svullnar upp. Hjärnan slutar fungera och jag får svårt för att tänka klart. Jag vet inte om det är cancern som gjort mig så klen eller vad det är. Kanske är det bara det att det varit lite mycket för kroppen under året som gått. Hur som helst så tål jag inte stress längre. Hela min fysik säger ifrån direkt. Jag är van vid att ha en hel massa järn i elden. Jag gillar att vara om mig och kring mig och älskar att gå all in i alla möjliga projekt. Men jag tål det visst inte längre. Kroppen går i spinn över minsta lilla och det känns för jäkla trist.

I höstas var första gången på länge som jag valde att verkligen ge vika för kroppens signaler. Jag la studierna på is och trappade ner på träning och på kraven som jag har på mig själv. Jag tillät mig att vara nöjd med mindre och tyckte faktiskt det kändes ganska skönt. Jag bytte träningspass mot varma bad och köpte färdiga bottnar till födelsedagskalas. Visst tog den inre duktighetsministern sig ton ibland och visst blev jag rastlös över att inte vara med i en massa projekt, men i det stora hela tyckte jag nog att jag var ganska bra på att vara sjysst mot mig själv. I ett halvår har jag slappat, men i vår verkar livet ta fart igen. Jag har återupptagit studierna  och valt att pluggar 50& och trappa ner jobbet till 80%. På jobbet börjar jag bli varm i kläderna och jag får förfrågningar från lite olika håll. Förfrågningar som jag måste lägga band på mig för att inte tacka ja till direkt, utan försöka tänka över och sålla bland.

Lite nervös är jag allt, för jag känner nog egentligen att jag borde väntat till hösten eller längre med att ta sätta snurr på ekorrhjulet igen. Jag är inte säker på att kroppen är redo, men jag kan på något sätt inte låta bli att ge mig hän åt allt, även om en gnagande inre rädsla säger att för mycket stress kanske får cancern att utvecklas snabbare. Får livet att ta slut fortare. Det finns ju en massa studier som visar att det som händer inuti en när stressen sätter fart, verkligen skadar och fördärvad. Och rädslan över cancern är en stor stress i sig. Den största av alla tror jag.

Det gäller att jag verkligen lyssnar på kroppen i vår. Är snäll mot den och övar mig på att hålla kraven låga. Idag skulle jag egentligen gett mig upp på berget för att springa ett varv eller två, men så som jag mår inuti just nu, får det på sin höjd bli en långpromenad. Att springa pallar vore att påfrestan fysiken för mycket.. 

Fasen också att vi är så olika, mitt fysiska mående och jag. Just nu klickar vi inte alls

Do more of what makes You happy

Gillar