Jag borde gå på cancergalan

Det ska hållas en cancergala i stan i morgon. En eldsjäl har ordnat vad som verkar bli ett riktigt fint arrangemang, med delsyfte att hedra en nära släkting som nyligen tagits av sjukdomen. Enligt det jag hört ska det vara dansuppvisningar och musik av olika slag. En av eleverna jag undervisat ska sjunga. Det ska samlas in pengar till cancerfonden och den som vill ska få dela med sig av sin berättelse. Alltihop är så behjärtansvärt och stort. Flera jag känner kommer delta för att visa sitt stöd och jag känner en inre pådrivande skyldighet att jag borde närvara jag med. Men jag kan inte.

Jag kan inte gå. För jag vågar inte. Jag har inte förlikat mig tillräckligt med mitt cancerbesked för att kunna vara med vid en tillställning där cancern står så i centrum. Jag är rädd för hur jag skulle reagera när sjukdomen kommer så nära inpå från alla håll. De tankar och känslor som bubblar på insidan är tuffa nog att hantera och jag vet inte om jag kan hålla ihop det på en sån gala, hur fin tanken med den än är. Jag är rädd att jag skulle gå sönder.

Så jag tänker på arrangörerna som ansträngt sig så och håller de som närvarar högt. Men för att skydda mig själv håller jag mig hemma. Vilket får mig att känna mig som en svikare.

Do more of what makes You happy

Gillar