Idol nästa

När jag var liten ville jag bli frisör. Frisör eller lastbilschaffis. Att köra riktigt tunga fordon med starka brummande motorer, det lockade och kittlade. Jag var blyg och tyst när jag var liten. Gjorde helst inget väsen av min person och trivdes bäst när jag inte syntes. Kände mig alltid lite missanpassad och annorlunda. Sådär känner jag faktiskt fortfarande när jag tänker efter. Precis så. Men att känna så som vuxen är betydligt enklare än att göra det som liten. Jag är fine med det där nu och trivs rätt bra med mitt missanpassade jag.

Hur som helst - förutom frisör eller chaufför fanns en dröm att bli stjärna. Jag har alltid älskat att sjunga. Det är något förlösande och läkande med sång, tycker jag. Eftersom jag inte trivs med att ta plats har jag svårt för att sjunga ut offentligt, men ensam i bilen eller i hemmets trygga vrå lallar jag loss och tar i så att det bubblar av glädje i venerna.

Idag tar jag mod till mig och bjuder på en trudelutt. Osminkad och puffig med yvig morgonfrilla.

Varför lägger jag ut det här? Jag vet inte riktigt. Det krävs nog några svettiga timmar hos psykologen för att få svar på det. Men kanske lite för att skapa kontrast. De flesta bloggar här på plattformen är så himla perfekta, med bilder som retuscherats med lager på lager av förskönande filter. Såhär kan livet också se ut. Tilltufsat och småfalskt, men glatt och trivsamt ändå.

(Inget filter? Jo, jag la på ett filter när jag laddade upp. Filtret hette dokumentär och jag tänkte att det kunde vara sjysst att lägga på det redan nu, så att klippet är förberett för den eventuella dokumentären om mitt liv. Den som kommer göras när jag slår igenom och blir stor. 😉)

Do more of what makes You happy

Gillar

Kommentarer

Dagbokstankar



Kärlek



Lymfom



Resor