Höstrusk

Idag för första gången den här säsongen visar vädret att det faktiskt är höst på riktigt. Friska vindar sliter och drar i trädens sprakande lövverk. Det är lite trist. För när det magiskt färgglada släpper taget tas stafettpinnen över av den mer brungrå färgskalan. Och den är ju inte såvärst pigg och pepp. Ett par dagars blåst. Så mycket mer tror jag inte naturen klarar av att stå emot. Men det fina är ju att om vi bara håller i och håller ut, så kommer färgerna snart tillbaka. Åh, vad jag längtar till våren att våren ska blomma i neongrönt!

Det blev aldrig att jag läste morgontidningen till frukostkaffet i morse. Jag satt som i en dimma av ett ett tungt och fullständigt orättvist besked från en stödgrupp jag är med i på fejjan. En 36-årig genomgod, levnadsglad småbarnsmamma har somnat in i natt. Det var hennes man som uppdaterat oss i gruppen. Hon hade samma diagnos som den jag just opererats för, men hennes variant var hemsk och aggressiv. Vi har följt varandra sedan hon fick sitt besked i februari. Hon har på något sätt hela tiden känt på sig att hon var fast i ett oundvikligt grepp, men hon lät aldrig hoppet överge. Positiv till tusen. Det finns ingen som helst rättvisa i hur sjukdomen väljer sina offer.

Trots sorgen över kvinnans öde är jag glad för min egen skull. Jag måste vara det. Och jag är det. Jag är lyckligt lottad som klarar mig så lindrigt undan. Igår, när höstrusket nafsade lite lätt i nästippen och inte slet och drog riktigt så hårt som det gör idag, var jag faktiskt ute på en löprunda. Jag minns inte riktig när jag sprang sist. Egentligen var det kanske lite tidigt, helt färdigläkt är jag inte. Men jag kände mig redo och kunde inte låta bli att testa. Efter några trevande försiktiga steg vågade jag sakta sakta öka takten. Efter strax över tre kilometer på en stig där vita vågor slog mot klippväggen på min ena sida och karga strandängar följde längst andra, var jag alldeles sprängfylld av energi. Jag älskar känslan av en kropp som fungerar.

Do more of what makes You happy

Gillar