Hemskt trött på plugget

För fyra år sedan tog jag beslutet att vidareutbilda mig till specialpedagog. Jag hade redan en tjänst inom yrket då och tyckte att jag redde ut mitt uppdrag ganska bra, men kände att det är mer legitimt att faktiskt ha utbildning för det man jobbar som.

Tre år skulle det ta att klara av utbildningen, som erbjöds på halvfart via Göteborgs universitet. Ett självklart val för mig, då jag läst alla mina jag gjort alla mina universitetsstudier där.

Det första året jobbade jag 80% upptill studierna. Det kändes skönt att inte tappa så mycket i lön och även om tiden stundtals inte riktigt räckte till, kändes det helt ok.

Sen satte hela sjukdomskarusellen fart. Till en början försökte jag ransonera med min energi genom att gå ner lite i arbetstid, men det första cancerbeskedet ställde till det så mycket att jag landade i beslutet att ta en kort paus från mina studier. Jag byte jobb och försökte få ordning på mitt liv, så att det skulle rymma alla de komponenter som jag behöver för att må bra. Studierna i sig var egentligen inget jag prioriterade, men eftersom jag hade påbörjat min utbildning, kändes det dumt att inte fullfölja.

Så jag hoppade på pluggbåten igen, med 50% studier och 75% jobb. Ett nytt jobb, som innebar nya utmaningar, nya rutiner, nya kolleogr, och inte minst, ny chef. I och med att jag tagit en paus från studierna innebar även plugget en hel del nytt. Mina gamla studiekamrater fick jag lämna därhän, för att istället stifta bekantskap med nya.

När nya sociala band ska knytas tar det ett litet tag innan man helt hittat sin roll i gruppen, men allt som tiden har gått har vi kommit att lära känna varandra riktigt bra, mina kursare och jag. De är fina människor och det är spännande hur skolan fört oss samman. Vi är olika, men lika ändå.

Plugg och allt rullade på. Jag har turen att ha hittat en studieteknik som funkar för mig. Att läsa om nytt och klura och sätta ord på sina tankar i skrift tycker jag är ganska kul. Jag kan inte säga att jag brann för mina studier och jag känner nog inte att alla uppgifter bidragit till att jag blir en bättre specialpedagog, men ibland får man bara finna sig i saker och göra som man blir tillsagd. Jag gjorde det jag skulle, lämnade in i tid och fick godkänt på allt.

När slutet av utbildningen närmade sig kom så cancerdiagnos två. Jag gick redan på fälgen då, tampades fortfarande med ständiga läkarbesök och fann inte riktigt min plats på jobbet, så det var en tuff tid att ta sig igenom plugg, operationer och jobb, samtidigt som jag ville räcka till för familjen, som är det viktigaste av allt i hela världen. Hade jag inte haft min make och dotter hade jag nog inte tagit mig igenom allt. Men tog mig igenom det gjorde jag, Eller vi gjorde det tillsammans. Lite extra energi fick jag av vetskapen att snart skulle plugget vara över. En sketen magisteruppsats, sen skulle jag vara klar.

Jag skrev uppsatsen tillsammans med en kurskamrat som jag inte kände särskilt väl. Min kurskamrat bor flera mil ifrån mig och vi har lite olika sätt att tänka och arbeta. Och mitt i vårt arbete kom corona och ställde till det. Den plan vi hade tagit fram gick inte att fullfölja på grund av nya restriktioner kring resor och studier, men trots alla käppar tog vi oss framåt med vår text. Vår handledare gav oss beröm och peppade oss inför opponering och examination i maj, med beröm om att vi arbetat fram en riktigt välarbetat studie. Handledaren, som är erfaren inom forskning på avancerad nivå, fick oss att känna att vi kanske rentav var och nosade på ett VG.

Bilden nedan är från strax innan examinationen, som skedde via videolänk. Jo, jag var rätt pepp och positiv inför det hela.

Men ack så fel vi hade. Det visade sig att den examinator vi tilldelades hade ett helt eget sätt att se på uppsatser. Vid examinationen blev vi så totalt sågade att min skrivarkompis bröt ihop i tårar. Examinatorn tryckte ner oss på ett bedrövligt och omänskligt sätt och det kändes på ett läskigt sätt som att det där med makt var något han riktigt gick igång på. Han behandlade oss riktigt vedervärdigt och jag tror inte jag har känt mig så liten sedan jag var barn, om ens då. "Jag är autonom", sa han gång på gång så att saliven riktigt skvätte, "så det spelar ingen roll vad andra tycker om er text. Det är mitt ord som gäller!" Inte gjorde det saken bättre att han bryter på tyska.

Vi fick underkänt på uppsatsen, kontaktade prefekter med frågan om det verkligen får gå till så som det gjorde vid vår examinering. Vi kunde begära prövning, fick vi veta, vilket vi gjorde, men då prövningen enligt universitetets regler ska göras av samma autonoma examinator som genomfört tidigare examination, kändes det som att våra chanser till G var ganska små.

Vi omarbetade vår text utefter den respons vi hade fått och lämnade in. Dag och natt skrev vi. Maken och dottern åkte till stranden, medan jag satt med den äckliga uppsatsen. Liten och frustrerad som aldrig förr.

I en månad väntade vi på svar och lagom till semestern fick vi vårt ganska väntade avslag. U igen, med nya kommentarer om vad som behövdes ändras. Skitgrejer. Vissa faktiskt rent felaktiga.

Vår handledare var lika ledsen som upprörd. Han förstod lika lite som vi varför examinatorn hängde upp sig så på ovidkommande formalia. Det är specialpedagoger vi ska bli, inte forskare. Kraven examinatorn ställer är inte rimliga, men handledaren kunde inte göra mer än att tala om att regler var regler och hur knäpp examinator man än tilldelats, så var det examinatorns ord som gällde. "Jag kan inte säga att er text blir bättre av att ändra, men det är lika bra att ni gör som han vill, annars kommer ni tyvärr aldrig får ert G"

Och där står vi nu. Texten har fått vila lite grann. Vi behövde få distans till alltihop både kursaren, handledaren och jag. Inför inlämning två var mina energinivåer så rubbade att jag ett tag trodde att jag var påväg att helt gå sönder. Kroppen var konstig och inte alls sig själv. Mitt inre var uppe i varv på ett sätt jag aldrig varit med om. Det var som att huvud och bröstkorg skulle gick i bitar.

Negativa kallhjärtade människor som examinatorn tar så himla mycket energi från mig. Jag var trött. Trött på allt som gjorde livet svårt. Trött på idioter, som säkert hade sina skäl till varför de betedde sig som de gjorde. Men jag var trött på dom i alla fall.

Vi håller på med vårt text nu och ändrar så som vi tror att examinatorn vill att vi ska ändra. Arbetet med texten känns hopplöst och tärande. Det sätter sig på såväl sömn som humör. Och jag hatar det. Hatar när jag inte kan hålla ihop det.

På måndag börjar jag nytt jobb, och min kursare och jag tänker att vi ska vara rätt klara med texten då. Om vi kommer få godkänt på vår uppsats, om jag någonsin kommer bli klar med mina studier, det vet jag faktiskt inte.

Jag ler åt det hela ibland, för sett utifrån känns alltihop faktiskt som en dålig parodi. En maktgalen med tysk brytning, som känner behov att ta ut sin personliga frustration på två trötta studenter. Kurskamrater som skjuter champagnekorkar och firar sin examination, då de haft lyckan att få examinatorer som förstår att det finns andra aspekter att ta hänsyn till än om decanvänt den eller den referensen. Ett anrikt universitet som arbetar efter regler som känns helt förlegade. Regler som får välutbildade handledare och prefekter att ursäkta sig och kika fram som bakom en skämskudde. Och en text som revideras i all oändlighet utan att egentligen bli bättre. En text som ändrats så mycket, att den inte längre känns som vår.

Det kommer ta ett tag innan jag pluggar igen efter det här och jag vet med säkerhet att om jag någonsin tar upp mina studier igen, så kommer det inte ske via Göteborgs Universitet. Verkligen trist. Innan kände jag mig så himla hemma där.

Do more of what makes You happy

Gillar

Kommentarer

StenhagenBettan
StenhagenBettan,
Vilka tuffa och fantastiska år du har lagt bakom dig
nouw.com/stenhagenbettan
Mammaifarten
Mammaifarten,
Allt som händer i livet lämnar spår. Härliga händelser ger energi, kraft och minnen att bevara. Tuffare händelser tär visserligen lite grann, men de stärker också. Man blir starkare av att prövas. Starkare som familj och som person. 🤗
nouw.com/mammaifarten

Dagbokstankar



Kärlek



Lymfom



Resor