Halvårskontroll

Jaha, då har det gått ytterligare ett halvår. För första gången sedan jag fick min diagnos, då för två år sedan, bjussar sjukvården på röntgen i samband med halvårskontrollen. Vanligtvis är det bara en herrans massa blodprov och en läkare som klämmer lite här och där och frågar hur jag mår. Hur jag mår egentligen. Och det är så svårt att svara på. Det spontana svaret är ju, tack jag mår bra. Men eftersom mitt svar är en smått avgörande ledtråd för hur det står till med sjukdomen, så blir frågan komplicerad och knivig. Att jag får röntgas den här gången känns himla skönt. Med röntgens hjälp kan jag få kvitto på att sjukdomen är oförändrad, så som jag tror att den är. 

Jag tål ju inte kontrastvätskan, så för att förbereda var jag uppe i natt och tog tabletter. Till lunch var det dags för en ny laddning. (23 tabletter allt som allt. Gosh.) Nu sitter jag här i korridoren och smuttar i mig min liter vätska. Vis av erfarenhet har jag kofta med mig, trots att utetermometern visa härliga 23. När vätskan sprider den där kylig känslan i kroppen, då är koftan go att dra på.

Runtomkring mig berättar de väntande om sina öden för sin vilt främmande stolsgranne. Man talar om att livet är orättvist hårt, med prövning efter prövning. Alla har sin historia. Jag håller mig en bit ifrån. Sitter lite avsides. Medelåldern är hög och stämningen är sådär.

Om en vecka väntar möte med läkaren, då vi ska gå igenom svar på blodprov och röntgen. Och ska han trycka och fråga hur jag egentligen mår.

Vanligtvis väcker halvårskontrollerna alla inre spöken och demoner till liv, men den här gången känner jag mig förvånansvärd lugn. 


Do more of what makes You happy

Gillar