Fucking viktuppgång

Jag vetifasen vad det är som händer, men min viktkurva går stadigt uppåt. Enligt vågen har jag rentav slagit personligt rekord. Och nej, kom inte dragandes med att det är muskler, för det är det inte. Det är rent fett.

Jag vet inte varför jag är förvånad egentligen. Jag har ju inte tränat som jag brukar, men jag tycker ändå det känns lite taskigt. Jag har tillåtit mig själv ta det lugnt och sänkt mina träningskrav rätt rejält under vintern. Tränat när jag känt för det. Inte för att nå några resultat andra än att få den där goa känslan som träningen ger.

I oktober vägde jag 56. En siffra som jag trivs med. Fördelningen mellan muskler och kroppsfett var till belåtenhet (även om det förstås alltid finns en önskan om att bli liiite mer fit). Nu väger jag 60. Och till och med mer.

Jag märkte inte av förändringen under tiden som den hände, men nu går det inte att undgå. Jag har blivit smalfet. Inte tjock. Inte smal, utan sådär mjukfet. Otränad helt enkelt.

Kuddar ska vara mjuka. Och bebisar och soffor, men inte jag. Det är lite Barba Mamma-varning över det hela.

Kosten tänker jag alltid på, men för två veckor sedan lade jag även om träningen. Jag har både lust och ork till att röra mig mer nu, så det gör jag. Springer lite, cyklar, promenerar, lyfter och yogar. Inte på gym förstås. Inte nu i de här knasiga tiderna. Utan hemma och i naturen.

Två veckors träning och noll resultat. Det är rätt trist, för nån som helt saknar tålamod med att vänta.

Do more of what makes You happy

Gillar

Kommentarer

Dagbokstankar



Kärlek



Lymfom



Resor