Första kärleken

Jag lärde känna honom genom att spana in honom på avstånd. Lagom lång stark. Humoristisk. Vänliga ögon. Självsäker och van vid att vara i centrum. Van vid att vara någon och den som andra såg upp till. Jag var ung och fortfarande osäker på mig själv. Trivdes med att stå vid sidan om och kände mig som tryggast när jag var i lite i bakgrunden. Jag kunde se att vi var två helt olika personer från ganska olika världar. Ändå kände jag en väldig attraktion.

Mina fnittriga tjejkompisar spred det sanna ryktet om att jag hade fattat tycke och jag förstod att ryktet nått honom på de där blickarna han gav. Jag kunde inte tyda vad blickarna sa, men kände att han tittade på mig på ett annat sätt än vad han gjort förut. Trots våra olikheter blev vi ganska snart ett par. Mot alla ods, kan man säga. Jag minns inte några detaljer kring hur vi blev ihop, men känslorna minns jag som om det vore igår. Han var min första kärlek och med första kärleken är det något speciellt. Visst hade jag varit ihop med andra innan, men den där övermäktiga känslan av bröstkorgen riktigt sprängfylls av kärlek, den hade jag aldrig varit i närheten av förut. Den tog mig verkligen med storm.

Vårt förhållande varade ganska länge, men var alltid lite konstlat. Vi var på olika plan han och jag. Jag var redo att gå all in och offra allt för honom, men han hade fullt upp med vännerna och med sitt. Jag tror att jag kvävde honom lite grann med min stark önskan att vara nära och en dag tog han mod till sig och gjorde slut. Jag borde varit beredd, men i min enfald hade jag missat alla förvarningar. I efterhand såg jag dem klart, men just där och då gjorde hans uppbrott så ont att jag nästintill slutade fungera. Jag kunde inte äta på flera dagar och var alldeles utom mig av sorg.

Jag vet inte vad vi hade. Vet inte ens om det egentligen fanns något vi. Ändå kan jag fortfarande känna alla känslor, trots att halva mitt liv och en hel rad betydelsefulla händelser har passerat. Jag är lycklig där jag är nu. Ändå vandrar fantasin ibland iväg på vilsna vägar bortom allt förnuft och väver in sig i frågan om vad som hade hänt om det inte blivit som det blev. Om vi hade träffats när vi var mer synkade.

Vi pratar om det där ibland, maken och jag. Om livet som var innan vi blev vi och jag kan se i hans ögon att det finns något särskilt med vissa minnen som han bär. Livet man levt lämnar sina spår. Somliga etsar sig fast som kliande ärr i ens själ och vare sig man vill eller inte bär man med sig dem vart man än går.


Do more of what makes You happy

Gillar