En ständigt pågående inre kamp

Den gör sig påmind ibland, den där kampen som pågår inom mig. Känslokampen, där mitt positiva jag jobbar så tappert för att hålla tankar och känslor i schack. Jag försöker att inte fastna i negativa tankebanor, men tankar gror i det omedvetna, under tiden som vardagen svischar förbi. När jag som bäst är mitt uppe i arbetet, i plugget eller i att tömma en maskin tvätt kan starka känslor bubbla upp och göra sig påminda, plötsligt och som från ingenstans  

Det är nästan ett år sedan jag fick mitt cancerbesked och även om jag på något sätt var förberedd på beskedet, så ruckade det förstås hela min värld. Nä, det var inte som att en matta drogs undan och jag tappade inte fotfästet helt. Men beskedet väckte en rädsla som jag fortfarande jobbar på att tygla. Jag är inte rädd för döden, men jag är rädd för att dö. Och rädslan blir ibland så stark att den för en stund helt tar över. Jag övar fortfarande på att tygla den och har kommit en bra bit på väg, men helt oförberett kan rädslan plötsligt bara poppa upp. Som igår, till exempel. Jag var på föreläsning. En gripande och bra föreläsning av en tjej som kämpat hårt i hela sitt liv. Något i hennes historia väckte min inre rädsla till liv och plötsligt blåste det upp till storm inom mig. Tårarna rann okontrollerat där jag satt ihopkurad i min stol i föreläsningssalen. Hjärtat rusade och musklerna runt luftröret snörptes åt. Varningssystemet inom mig skrek åt mig att fly. Fly! Spring! Stick! Men vart? Det går ju inte att fly från sina känslor. Skitjobbigt är det, när det händer. Och det krävs en satans viljekraft att stävja och ta sig ur.

Varken jag eller läkaren kan säga hur sjukdomen kommer utvecklas, för den gör som den vill från fall till fall. Men jag vet vilka vägar den kan välja att ta. Och vill det sig illa, kan framtiden bli riktigt mörk. Och kort. Mitt positiva jag klamrar sig fast vid hoppet och tron på att jag kommer leva länge och må bra. 

Cancerbeskedet har gjort mig stark på många sätt. Det har fått mig att se på livet och allt omkring mig på ett annat sätt. Men samtidigt, om jag ska vara helt ärlig... Jag önskar att jag inte visste något. Det hade varit bättre att inte veta att de sjuka cellerna fanns där. 

Do more of what makes You happy

Gillar