En släng av npf

På storpaddan sjungrappar Danny i feta guldhalsbandet och lång svart skinnkjol. Petter lyssnar nyfiket på den nya versionen av hans gamla "Du vet att jag gråter". Han verkar lite smått imponerad, mitt favorita ordgeni. Carola blundar, gungar med kroppen och kör sin sedvanliga handflatorna mot himlen-dans. Vilket skönt gäng. Så olika. Så talangfulla.

Runtomkring mig ligger en salig blandning av jullistor, skolgrejer och någon form av lunch. Maken kokte två ägg åt mig i morse, när han ändå kokte ägg åt sig själv. Han är fin när han gör så. Just att koka ägg är faktiskt lite utav hans paradgren. Han får dom helt perfekta så gott som varje gång. Gulan blir sådär lagom krämig, precis som man vill ha den. I koppen väntar te med en dutt honung.

Jag har pluggat lite smått okoncentrerat hela morgonen. Läst om funktionsvariationer inom NPF-spektrat. Alltså om hur det är att ha svårigheter med fokus, impulskontroll och socialt samspel. Igenkänningsfaktorn är hög. Just nu har jag en släng av NPF. Jag gör jättemycket och har en massa på gång. Du skulle se raden av öppna flikar på datorn. Hårddisken och fläkten brummar högt och irriterat. Jag hoppar mellan allt. Tar till mig lite av varje, men går inte helhjärtat in i något även om intresset finns där.

Jag vet inte vad det är som gör mig så rörig. Kanske är det att första rundan av återkontroll har dragit igång. Var tredje månad ska jag ju röntgas för att säkerställa att inget växer vidare i magen och för att se så att inte spridning finns. Jag är konstigt nog inte nervös. Jag tror inte det i alla fall. Inte rädd heller. Tacksamhet är nog ett ord som bäst passar in för att beskriva mitt känslotillstånd. Jag är så otroligt glad för att man hittade cancern i magen i ett så tidigt stadium och så tacksam för att man har mig under så noggrann uppsikt. Kontrollerna är trista och obehagliga, men genomlidliga och oerhört viktiga. Tack vare dem känner jag mig lugn. Jag vet att även om något växer vidare, så kommer det inte kunna växa okontrollerat. Jag har ett stort proffsigt team bakom mig i kampen mot sjukdomen. Nu när de har så bra koll på mitt inre kommer inte heller lymfomen kunna ta fäste någon annan stans utan att det upptäcks i tid.

Är det inte häftigt hur man liksom vänjer sig vid allt? Hur cancer och sjukhusbesök kan bli en naturlig del av ens vardag. Det som tidigare skrämde och väckte en sån stark ångestfylld rädsla och ilska har vi i familjen lärt oss att acceptera och leva med. Inte som en vän, men som något som måste få ta lite plats. Mental plats och fysisk plats. Det är lika bra att inte kämpa emot. Det är som det är och det är ok.

Men visst bidrar sjukdomskarusellen till att man blir lite kocko och disträ. Och lätirriterad och tråkig och trött. Och som från ingenstans plötsligt okontrollerat fnissig och glad. Och kramig. Aldrig har väl kramar och närhet varit så viktigt som nu. Jag har ett omättligt behov av att visa mina nära och kära hur viktiga de är. Visa hur glad jag är för att ha dem hos mig. Jag vill kramas länge, och ligga nära för att ge av min kärlek och för att tanka energi.

Do more of what makes You happy

Gillar