En riktigt konstig tid

När 2019 gick mot sitt slut var det med en känsla av hopp som jag blickade fram mot det nya året. 2020. Två är min tursiffra och nollan är rund och fin. 2020. Det kommer bli ett bra år, tänkte jag. 2020 är året då vi har turen med oss. Jag fnissar för mig själv åt hur fel jag hade. Så fel!

Vilket jäkla skitår. Ljus och glädje kom i skymundan för pandemi. Hamstring, fjärrundervisning. Besöksförbud, in- och utreseförbud. Karantän och social distansering. Det är konstiga ord vid vant oss vid det här året. Vi har julpimpat som bara den, vi var igång tidigare än någonsin. Granen står sedan länge grön och grann i stugan, men precis som för alla andra är inget riktigt som det ska. Glädjen inför julen dämpas av en subtil känsla av ångest. För hur man än gör den här julen, så blir det inte riktigt rätt. När det är jul är det familjen som står i centrum. Hela grejen med julen, i alla fall för oss, går ut på att vara nära, krama och skämma bort de man tycker som mest om. Pappa är deppig och mamma har gått och blivit sorgligt dement av ensamheten. Ingen av oss vet hur vi ska göra. Vi har bjudit hem till utefirande med max åtta pers. Jag dekorerar uteplatsen med ljusslingor och granris. Ena stunden gläds jag åt att göra det bästa av situationen, men samtidigt känns det krystat.

Både dottern, syrran, plastmamma och jag har spenderat terminens sista skoldagar mitt i en explosionsartat smittohärd. In i det sista har både elever och lärare visat sig vara på skolan med smitta, så vem vet vad vi går och bär på. Vi borde låsa in oss, men alla har ju längtat så efter det här. Längtat sedan sensommaren. Naivt har vi haft julen som ett riktmärke för att då kommer vi få ses, lite grann som vanligt.

Egentligen hade jag nog faktiskt kunnat låsa in mig och avskärma mig helt, för allas skull. Jag skulle kunna göra allt för att inte vara den som smittar ner nån. Men är det verkligen det som är det rätta? Är det att vara egoist att låsa in sig och överge? Är det att ta ansvar? Är det är att ta ansvar att erbjuda de som är ensamma något socialt?

Nyheten om att viruset muterat kom inte som nån direkt chock. Ingenting förvånar nu för tiden. Man är bara trött. Och utöver pandemin rullar sjukdomen på som en ständig och ihärdig skugga. I morgon, på makens födelsedag, har jag fått ett extra läkarbesök mellan de vanliga kvartalsbesöken. Jag är knöligare än vanligt och inte riktigt som jag ska och läkaren vill se så att lymfomet inte gått in i en ny fas. Men, det har det nog inte. Det är säkert bara pandemin som stör.

Det är helt sjukt alltihop. Jag längtar halvt ihjäl mig efter efter tiden innan allt det här. Åh, vad jag önskar att jag hade uppskattat den tiden mer. 2016. Inga sjukdomar och pandemier. Bara ljuvlig vardag.

Do more of what makes You happy

Gillar