Längtan efter storfamilj

Vi träffades som ganska unga, maken och jag och efter att ha levt loppan några år började vi helt naturligt längta efter barn. Man har ju hört att det kan ta lite tid innan det liksom blir, så först tänkte vi inte att det var något fel. Men när vi försökt några år utan resultat, tog vi kontakt med läkarvården. Jag hade PCO, visade sig och vi fick veta att det inte skulle gå för oss att få barn på naturlig väg. Vi fick en bunta papper från kliniker och på behandlingar som skulle kunna hjälpa.

Beskedet var tufft och ställde till det väldigt, för jag har en stark ödestro och tror inte på det här med att mixtra med naturens vilja. Jag tror att det finns en mening med allt. Samtidigt älskar jag barn mest av allt i hela världen och kunde inte föreställa mig ett liv utan. Under några år efter beskedet funderade vi på hur vi skulle göra. Men bäst när vi gick där och grubblade, blev det trots allt en liten en. En underbar söt tjej. Vår dotter. Den bästa man kan önska sig.

Ja, hon lät vänta på sig, vår fina skatt. Det hann bli en lägenhet, ett hus, en hund och nästan en resa till Afrika innan hon bestämde sig för att bli till. Personligheten, att vänta in tillfället hon själv tycker är rätt, den har hållt i sig. 

Jag är lycklig och tacksam över dottern vi välsignats med. Men också ledsen och lite skuldtyngd över att jag inte kan ge henne några syskon. Vi är uppvuxna i stora familjer både maken och jag och vi vet vilken trygghet syskon kan ge. Trygghet under uppväxten och även sen, under resten av livet. Jag grämer mig för att hon är ensam. För ensam är så trist. Hon kommer vara ensam när hon kommer hem från skolan. Och när hon är i skolan kommer hon aldrig få uppleva tryggheten av att veta att ett syskon finns där någonstans i närheten, om det känns läskigt eller tufft. Hon kommer inte få uppleva syskonäventyr på semestrar och hon kommer inte ha någon att dra lasset med, när maken och jag blir gamla och skröpliga. Det är för sorgligt. 

Jag förstår inte anledningen, men har inget annat val än att acceptera. Kan det inte bli något på naturlig väg, då är det inte meningen att det ska bli något alls. Naturen bestämmer. Den brukar veta vad som är bäst.

Så det där med alla barn jag skulle haft och alla syskon vi skulle avlat fram, de blir det inget med. Därför snusar jag lite extra på andras barn, speciellt de riktigt små och nya, så fort jag får chans och tillfälle. De luktar så gott och skänker sån ro.

Do more of what makes You happy

Gillar