Dags för kontroll igen

Jag mår ok och är egentligen inte nervös. Men de här besöken är jobbiga i alla fall. Maken undrade om jag ville att han skulle följa med, men det kändes onödigt att han skulle behöva flänga från jobbet. Så jag sitter här själv. I det svagt blåfärgade väntrummet, omringad av broschyrer om stödgrupper och om alla möjliga sorters cancer, sitter jag som ett blankt blad. Spänd och tom och blank.

Och nu är det visst min tur.

Som vanligt tyckte jag att han kunde tagit i mer när han kände igenom min kropp. Han känner väl inget genom att bara dra fingrarna över huden?

Allt såg ut som det skulle, tyckte han. Inga markörer pekade på att cancern skulle ha spridit sig. Jag ställde lite frågor, som jag visste att han egentligen inte hade svar på. Så bestämdes det att vi skulle ses till hösten igen. För samma menlösa kontroll.

Efteråt var jag förstås glad över att ha fått bekräftat att allt håller sig i schack. Ändå kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Jag är så jävla trött på att gå runt med den här cancern. Jag är arg på den och tycker den är orättvis. Jag är trött på den och ändå vet jag att jag kommer få leva med den i resten av mitt liv.

Om jag inte vinner kampen förstås. Om inte jag blir frisk. Läkaren säger att det är omöjligt. Cancern gör som den vill. Men va fasen vet han? Han som baserar sin prognos på statistik.

Likt cancer är jag en trotsig djävel och om det är någon som är bra på att göra som hon vill, så är det jag.

Och omöjligt förresten. Vad är det för ett töntigt ord? Man kan ju inte säga att något är omöjligt om man inte gett det ett ärligt försök. Omöjligt för honom kanske, men inte för mig.

Do more of what makes You happy

Gillar