Blandade möten

Gårdagen bjöd på möten av blandad karaktär. Det är lite kul det där hur omgivningen påverkar en. Hur man beter sig, hur man känner och hur man mår beroende på vilka man har runtomkring sig. Det är intressant som sjutton.

Första mötet för dagen var som vanligt det med de tre godingarna i familjen. Den vita lilla hårbollen, dottern och maken. Alla tre, men särskilts de tvåbenta, får mig att känna mig lugn och trygg. Med dem känns allt enkelt och okonstlat. Men samtidigt som det är de två jag älskar mest av allt, så finns de inga andra som jag kan bli så arg och irriterad på. När de två är inblandade är känslorna som starkast. Några korta trötta samtal hann vi med där på morgonen. Och en varsin lång sömnig kram. Det var mysigt.

Nästa möte var på en skola, som jag inte besöker så ofta, men som jag har några ärenden igång på. Det är häftigt hur trygg jag har blivit i skolans miljö. Jag känner mig så hemma där, att det inte spelar någon större roll vilka det är jag möter. Elever, lärare, rektorer, föräldrar. Kända som nya. Jag har byggt upp en sån trygghet i skolmiljön att jag trivs och kan vara mig själv i de allra flesta möten där. Även om jag och de jag mötte inte var helt överens igår, så lämnade jag skolan med en skön känsla i magen. Att vara oense behöver inte vara något dåligt. Att man tänker olika kan ofta öppna upp för en oväntad utveckling och nya lärdomar.

Nära skolan finns en vän som jag inte träffar ofta alls, men som ändå är en viktig del av mitt liv. Han har en given plats i mitt hjärta. Det finns en slags grundtrygghet i vår vänskap, en sån som man har med de man känt under tiden man växte upp. De som följt en sedan barndomen kommer liksom lite extra nära. Jag känner mig trygg och blir lugn i hans närvaro. Och samtidigt lite osäker. Igår tog jag mod till mig och körde inom för att säga hej. Och det beslutet är jag nöjd med. Mötet gjorde lite grann min dag.

Påväg hem höjde jag musiken i bilen så att basen och de goa tonerna fullständigt omslöt mig. Sjöng och njöt. Klockan närmade sig lunch och när jag körde förbi mammas svängde jag inom för att göra henne sällskap när hon åt. Hon säger inte mycket nu för tiden, min fina lilla mamma, men ögonen berättade att hon var glad för att se mig. Jag älskar min mamma så innerligt, men känslorna när vi ses är så blandade. Glädje, värme, sorg och frustration. Ilska över hur orättvist livet har behandlat henne.

Under seneftermiddagen bjöd sociala medier på ett möte med en vän som jag verkar ha förlorat. En person som jag bryr mig om av hela mitt hjärta, även om jag kanske inte helt förstår henne fullt ut. Av någon anledning tar hon avstånd. Det känns sorgligt. Jag tycker mig ha räckt ut en hand för att visa att jag finns där om hon vill. Men vill hon inte har jag inget annat val än att acceptera. Sånt är livet, antar jag. 
  

Do more of what makes You happy

Gillar