Autism, ADHD och den svenska skolan

Mitt jobb ger mig chans att lära känna vuxna som lever sitt liv med någon form av neuropsykiatrisk funktionsvariation. Det kan vara språkstörning, tourettes, adhd eller en diagnos inom autismspektrat. I jobbet jag har nu möter jag dem som vuxna. Tidigare yrkeksår har jag träffat och lärt känna dem när de varit barn eller ungdomar. Då likväl som nu är jag oerhört tacksam för det jag lär mig av våra möten. De ger min vardag ytterligare dimension. De vet sällan om det själva, men de är världens kämpar. Jag beundrar och inspireras av deras ork och mod.

Jag kan inte säga att jag vet hur det är att leva med NPF, men uppgiften som ingår i min roll är att försöka sätta mig in i situationen de jag möter hamnar i när de tvingas passa in i den fyrkantiga världen som svenska skolan har att erbjuda. En skola för alla, är mottot som skolan bygger på. Det står så i läroplanen, men det är ett högt uppsatt mål som vi långt ifrån når. För svenska skolan är absolut inte för alla. Av en rad olika skäl är det, milt uttryck, ofta rent överdjävligt att ta sig igenom svensk utbildning med en NPF diagnos. Läroplanens kunskapsmål tar sällan hänsyn till några diagnoser. För att klara kraven måste du passa in i mallen och kunna tänka abstrakt, vara social och följa en ganska strikt planering. Flertalet lärare gör sitt bästa för att individanpassa, men orken, kunskapen och makten finns allt för ofta inte där. Och nu är jag hemsk, som dissar mina kollegor och den yrkeskår jag faktiskt tillhör, men ibland undrar jag rentav om viljan att anpassa för att underlätta ens finns där.

För hur svårt kan det egentligen vara? Jobbar du som lärare har du tagit dig an ett uppdrag som innebär att du ska hjälpa alla i den utsträckning du förmår. Jag vet, på många sätt är det förstås svårt att som lärare räcka till. Klasserna är stora och spretiga, kraven höga och ekonomin tight. Men vi kan inte riktigt skylla på det. Det håller liksom inte. För jag möter jag möter så många som aldrig riktigt känt att någon i skolan har förstått dem. Så många som sett skolgången som ett enda långt utanförskap. Det gör mig ledsen och beklämd. Förbannad rentav.

Ja, jag möter allt för många som far illa i skolan, som blir brända och märkta för livet för att de hamnat i klasser med lärare som inte ens försöker förstå. Lärare som inte tar sig tid att prata med sina elever. Som inte orkar visa medmänskligt genom att fråga hur det går, hur eleverna som man har ansvar för trivs och om undervisningen man erbjuder möter deras behov. Hade man bara tagit sig tid att lära känna och lyssna, så hade tillvaron för den som kämpar med sin skolgång blivit så mycket mindre smärtsam.

Ja, jag vet inte vad jag vill med det här långa, spretiga, babbliga inlägget egentligen. Jag är mest trött faktiskt. Trött på skolvuxna som ställer till det och som verkat tappat känslan av empati. Om en elev inte lyckas måste man se till sig själv som lärare. Vad kunde jag gjort annorlunda? Hur kan jag underlätta och förändra för att eleven ska må bra och mer komma till sin rätt? Oftast är de de små enkla förändringarna som gör störst skillnad.

Oftast är det faktiskt inte ens särskilt svårt att komma till rätta med problemen. Lite medmänsklighet är det enda som krävs. För eleven själv sitter allt som oftast inne på svaren. Det är bara att sätta sig ner och ta en pratstund, så får man en bra mall att grunda sin undervisning på. Eleven ger dig facit och tillsammans kan ni hitta en väg fram.

Empati. Det är nog det som är målet med mitt inlägg. En uppmaning om att släppa jaget och blicka utåt. En uppmaning om att samtala för att tillsammans hitta en lösning på det som känns svårt.

Jag har ju texten be you tatuerad på min hand. Liksom på kanten, så att den som går bakom mig kan se den. Det är nog den fulaste tatueringen jag någonsin sett. Lite kletig som en gnuggis, men jag gillar den ändå. Jag står för det budskapet och vill sprida det. Till alla med diagnos och till alla andra som kämpar i motvind mot en värld som inte vill eller har förmågan att förstå.

Var dig själv. För du är perfekt.

Do more of what makes You happy

Gillar

Kommentarer

Dagbokstankar



Kärlek



Lymfom



Resor