Andra advent

Vädret som pågår där utanför är alldeles hemskt och nästan lite fruktansvärt. Det är blåsigt, regnigt och jämntjockt grått. Men här inne, här är det riktigt mysigt. Dagens två ljus är tända och utöver dem en hel massa värmeljus. Maken och dottern sitter i soffan och käkar varma frallor till julkalendern. Själv sitter jag i köket. Närmre kaffet. Den ända som inte är nöjd är katten. Han ogillar vädret lika skarpt som jag och jamar argt, nästan fräser åt det.

Hu vilken vecka det har varit. Huvaligen. Jag satte tonen för den tidigt i måndags morse, när jag på ett odramatiskt men slam dunk hårt sätt cyklade omkull. Jag borde egentligen inte ha cyklat. Jag vet ju det, men vädret var så klart och krispigt att jag inte kunde motstå frestelsen att fylla lungorna med den friska luften och ta vara på varje strimma av dagsljus. Det går bra, tänkte jag när jag blickade ut över den mer än fläckvis isbelagda vägbanan. Som brukligt är blev det allt halare i takt med att solen steg. För det är ju så det fungerar. Och vips så försvann cykeln från under mig och så låg jag där mitt i korsningen. Det är rätt sjukt att den första tanken som slår är hur många som såg. Måste upp och dra en Bellman för att förvilla, så att folk glömmer vad de just bevittnat.

Trots att vädret var lika fint på tisdagen tog jag, vis av gårdagens erfarenhet, bilen till jobbet. När jag såg hur solen speglade sig alldeles blodröd i havet kunde jag inte låta bli att ta en avstickare dit och stanna upp i en minuts stillhet. När arbetsdagen var slut skyndade jag mig hem för att hinna fika med sessan innan vi tog oss an vår stalltjänst. Hon hade barbackaridning med sin grupp och jag finner inga ord för att beskriva hur modiga de små ryttarna är. Utan annat än lite man och ett par tunna tyglar att hålla sig i flög de fram i studsig trav och virvlande galopp. Det är med skräckblandad förtjusning jag står där på läktaren. Jag är glad för hennes brinnande intresse, men allt kan ju hända! Fast favorithösten är lika klok och inkännande som stor och muskulös och de bildar ett bra team. Min modiga sessa och fina Zeus.

Eftersom det är hårt tryck på jobbet (jag är ju fortfarande bara en halvtidare som gör två heltidares jobb) fick jag jobba över på onsdagen. Så det var med andan i halsen jag kom till dotterns klassrum för att öva lussetåg med det glada gänget gullungar. Ja, jag får kalla dom så, fastän de har ena foten i tonåren. För mig kommer de alltid vara goa små kids. Fina och fulla med oskyldigt bus. Vi sjöng tills vi stupade. Sen for vi hem.

Tidig torsdagsmorgon bar det av till Göteborg, där seminarium och grupparbete stod på schemat. Jag var hemma nån gång på kvällen och kände att nu orkar jag snart inte mer. Jag var inte sådär jättetaggad inför den stundande laxeringen, den som skulle till inför fredagens röntgen. Fasen va jobbig den är. Stackars lilla magen. Jag kastade in handduken rätt tidigt när proceduren var över och sov en som vanligt orolig sömn, fylld av starka drömmar av känsloladdad karaktär. Man blir inte så utvilad av den där sortens sömn, men jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur det. Hur jag ska göra för att sova rofyllt och lite mer som en stock.

Sen kom fredagen. Mer laxering och så bar det av till sjukan. Jag var mitt sköraste jag där på fredagen och kunde inte hålla tårarna tillbaka. Tyst och knappt märkbart fuktade de mina kinder samtidigt som något starkt stormade och slet inuti mig. Maken var med mig och det var på ett sätt skönt. Det är skönt med sällskap. Men samtidigt vill jag bra vara själv när jag mår sådär. Vill inte dra ner stämningen för de runtomkring. Känner mig som värsta partypoopern. Lite patetisk och onödig.

Efter sjukhuset hämtade vi sessan från skolan, köpte fika och åkte hem till soffan. Där laddade vi om och jag tog mig mig samman för att reda ut kvällens stundande julbord med makens snickarfirma. Det gick bra och det blev bra. Man klarar mer än vad man tror och jag tror att man stärks av att prövas sådär.

Sessan verkar lite febrig idag, så julbaket med mamma och syrrans familj har vi just skjutit fram till nästa helg. Vi myser nog bara idag. Spelar nåt spel och tittar på julfilm. Kanske får jag till ett pass på gymmet och så tar vi nog fram några tomtar.

Sådär. Nu har jag nog snart skrivit av mig klart. Har du tagit dig igenom hela texten är du värd en bamsekram. Fasen va långt inlägg det blev idag. Att skriva är lite som terapi, så all heder till dig som orkar läsa.

Jag önskar dig och de dina en riktigt fin andra advent. Hoppas du mår bra där du är. ❤️

Do more of what makes You happy

Gillar