110% livslust men svajigt med energi

Livet är till för att levas, det har jag alltid känt. Dagarna man får ska inte slarvas bort. Tidigare har det handlat om att jag har velat maxa livet genom att fylla med det med upplevelser i nya miljöer och kittlande upptåg, stora som små. Den starka känslan av att vilja få ut så mycket som möjligt av tiden på jorden har under åren pushat mig nästan som en rastlöshet.

I takt med att jag blivit äldre har jag landat lite grann. I huset vi bor i nu kan jag för första gången känna ett äkta lugn. När helgen kommer kan jag nu för tiden vara nöjd med att bara vara hemma och här.

Åldern har bidragit till ett inre lugn, men med sjukdomen har livslusten tagit nya helt oanade krafter. Jag är inte rastlös eller stressad, men jag är mer än någonsin förr tacksam för livet. Jag har varit med om en hel massa och om jag inte haft den turen som jag haft hade det kunnat gå riktigt illa. En hel rad har strukit med under domen av mina diagnoser, men inte jag. Och jag är så obeskrivligt tacksam för det. Jag är här! Jag finns kvar! Och jag älskar det.

Av sjukdomen har jag verkligen lärt mig att se det stora i det lilla och vardagliga. Sådant som är lätt att ta för givet kan jag se och uppskatta mer än någonsin nu. Jag älskar allt och vill göra allt - hemma, på jobbet och på fritiden. Livsglädjen är verkligen jättehärlig, om det inte vore för att jag inte orkar. Jag orkan fasen ingenting. Sjukdomen har gett mig en massa häftigt, men den har också rubbat min energinivå rejält. Den trötthet som sjukdomen lämnat efter sig liknar inget annat och den går nog faktiskt inte att förstå om man inte gjort en liknande resa själv. Jag är dränerad på energi och det gör mig fullständigt förbannad. Ja, nästintill galen.

Jag vill springa på alla bollar, gå på alla bjudningar, träna, städa, resa, bygga och laga god mat. Jag vill kramas och älska till långt in på småtimmarna. Jag vill göra allt, för jag älskar allt, men jag orkar fan ingenting.

Häromdagen knöt det sig i halsen igen och musklerna kramade till runt strupen. Det är som att min kropp vill strypa mig själv. Pulsen skenar och hjärtat slår sitt absolut hårdaste. Långsamt stoppas syretillförseln och känslan av döden tar över hela ens kropp. Det är en konstig grej det där med ångest. Den kommer som från ingenstans, men jag vet ju förstås vad det betyder. Jag pressar mig själv för hårt. Om jag bara tar det lite lugnt nu, kommer tiden komma då jag blir mig själv igen. Det kommer komma en tid då jag orkar igen.

Men jag vill inte vänta. Jag vill leva 100% nu.

Do more of what makes You happy

Gillar