ben's

Långsamt fort föll jag för frestelsen, ännu en gång. Det förbjudna, det fula, det avklädda. En inbjudande tanke; att varje cell i kroppen fylls av dopamin, att bli älskad, och en oändlig gemenskap. En motbjudande sanning om en trasig själ, ett sinne fullt av demoner, och en otillräcklighet. Det är en skräckblandad förtjusning, snarlik ett pianostycke som ger ett leende i avstamp, trots sin sorgsenhet. Var det Hoppet som gjorde uppror i ännu en saga? Var det Hoppet som tystade de obevekliga ärren från smärta, sorg och skam? Var det Hoppet som återigen övertygade impulserna; om att denna gången skulle bli annorlunda? Eller var det försvarsmekanismens förmåga; att gång på gång föda en förnekelse om ett ouppnåbart ideal?

''alltid (o)rädd, alltid på jakt efter något som fick hjärtat att slå snabbare''

- 16/02 2021 hemlishörnan



PoK

Gillar

Kommentarer

instagram @malouvonbraun