återblick - 28/9 utdrag

vardag

måndag morgon

07.51

Tillbaka till verkligheten.

Jag sitter på pendeln, likt vilken morgon som helst under en vanlig skolvecka. Trötta ögon och en huvtröja avslöjar nattens sömnbrist på fyra knappa timmar. Du sover förmodligen fortfarande, och jag ler för mig själv av tanken, att du, fem minuter innan skolstart irrar runt hemma för att få med dig allt du behöver inför dagen. Dagen som du aldrig vill ska starta, dagen vi aldrig ville skulle komma. Kul det där, då det påminner om mig själv för ynka tio minuter sedan, innan pendeltåget lämnade den grå perrongen - iklädd höstens första dova regndroppar.

Nattens episka, magiska timmar känns just nu, denna morgon, som en epoks tid sedan, som en dröm. Jag känner fortfarande avsmak av det lugn som flyttade in i min själ inatt när vi låg där till musiken av böljande vågor, på en bänk 127km hemifrån, dit vi rymt i hopp av en förlorad morgondag. I hopp av ett ''glöm mig aldrig''. I ett hopp om att för en sista gång få känna värmen av trygghet i varandras famn. Tiden går, men vi ligger still. Att prata med dig är som att beakta sin inre dialog. Så fruktansvärt blottande, naket, och så otroligt igenkännande vackert. Vi klättrar upp på ett tak för att komma närmre stjärnorna, lilla Karlavagnen, stora Karlavagnen, polstjärnan, och såklart bältet. Att det kostar ungefär sjuhundra miljoner kronor att få åka till månen är en av all sån där knäpp och onödig fakta du besitter. Sånna där knäppa och onödiga saker du alltid lär mig. Denna natten är inget undantag för det. Utsikten från det fuktiga taket ger maktkänsla: det är vi, bara vi, på hela stranden, i hela den tindrande staden Tylösand, är det bara vi som hörs. Bara vi, sovande hushåll och ett hav - under höstens första vackra stjärnhimmel.

Det är här allt jag vill ha tänkte jag, och precis som vanligt bekräftar du mina tankar högt - Jag vill aldrig åka hem.

Frågan om vi bara kommer kunna vara vänner gör mig förstummad, aldrig någonsin har en vilande mening gjort tungan så åbjäkigt tung. Jag förstår bara inte varför jag drar mig så för att ställa frågan högt, jag som så många gånger repeterat den i mitt huvud, jag som så många gånger övertalat mig om att vi aldrig var bra för varandra. Allt jag kan ge dig är en blick. En blick du besvarar med en kyss. Dina läppar mot mina och hela världen snurrar igen.


det blir aldrig vi igen. glöm mig aldrig. jag lovar, jag glömmer dig aldrig

hejdå.



16 dagar senare

13/10 22.28

Det är onsdag eller något, dagarna blandas ihop. Det är ännu en kväll här, på min lilla fönsterkarm, i mitt alldeles för lilla fönster, iklädd alldeles för stor tjocktröja. Du ser stjärnorna från andra sidan ikväll, med benen dinglandes ut från ditt stora fönster. Lyser polstjärnan lika klart från ditt rum som mitt? ser du Karlavagnen? bältet? Vad tänker du på? Vad tynger dig, egentligen? saknar du liksom jag, mitt sällskap? personen som sitter i mitt fönster ikväll är inte densamma som brukade sitta där. Hon har drunknat. Flugit iväg. Flugit iväg från sin lilla fönsterkarm, och sitt alldeles för lilla fönster.

Luften är annorlunda idag. Den är kylig, doftar höst som välkomnar en för tidigt kommen vinter. Det doftar frusna, friska tårar som innan jag vet ordet av det har hunnit frysa till is innan dom slagit till marken.

Du ser stjärnorna från andra sidan ikväll, med benen dinglandes ut från ditt stora fönster. Lyser polstjärnan lika klart från ditt rum som mitt? ser du Karlavagnen? bältet? Vad tänker du på? Vad tynger dig, egentligen? saknar du liksom jag, mitt sällskap? för personen som sitter i mitt fönster ikväll är inte densamma som brukade sitta där. Hon har drunknat. Flugit iväg.




PoK

  • Postad i: vardag

Gillar

Kommentarer

natalieroing
natalieroing,

Geni!! Vackert♥️

nouw.com/natalieroing

instagram @malouvonbraun