2 april - årsdagen

Solen skiner och april bjuder på sin andra soliga dag, inte första, och inte heller tredje. Kroppen vaknar obehagligt kvickt och tidigt. Precis som för fyra år sedan. Precis som exakt varje år samma dag efter det. Det är vilken morgon som helst, precis som den morgonen skulle bli för fyra år sedan.

Jag har ångest över morgondagens deadline för gymnasiearbetet, eller rättare sagt; för att jag ännu en gång dragit ner mig själv i skiten genom att ha skjutit upp allt till sista stund. Jag känner mig stressad över att behöva missa allt kul kvällen har att erbjuda. Jag känner hur morgonhumöret tar över och hur omotiverad jag är till livet idag - trots att solen skiner in genom fönstret. Tankarna flyger iväg; studentdagen som närmar sig i en takt snabbare än vad inlämningar blir klara, en bitterhet över att inte kunnat kyssa ''honom'' den där kvällen, åldersnoja över att fylla nitton nästa vecka, den roliga festen jag inte orkade åka till förra veckan, vännerna jag slutat höra av mig till, mitt stökiga rum, och såklart bilen som förblivit otvättad i såpass många veckor att jag slutat räkna.

Jag kommer på mig själv.

Hur otroligt egoistiskt,

töntigt,

och otacksamt det är.

För idag för fyra år sedan miste tre av mina klasskamrater livet, femton år gamla. Påväg till en skidresa vi fantiserat om såå, så, sååå himla länge. En skidresa jag, (även här väntade till sista stund) drog mig ur. En resa som skulle komma att ärra familjer, vänner, bekanta och en hel byggd.

Men tiden tickar, livet går vidare, och den där dagen, andra april för fyra år sedan är numera bara ett grumligt minne.

Jag åker till minnesplatsen och lämnar en bukett, precis som varje år, med samma låtar spelandes i hörlurarna. I takt med folks glömska minskar blomhavet likaså för varje år som går. Och tårarna kan inte låta bli att knuffas bakom hornhinnan när jag på kvällen står där ensam, med endast sex buketter framför mig på marken. Det är rent ut sagt - förjävligt.


Samma kväll lämnar jag gymnasiearbetet åt slumpen.

Låter bilen bli stökigare och smutsigare än aldrig förr - likaså mitt rum.

Säger ja till festen jag inte orkar gå på, och träffar vännerna jag slutat visa min uppskattning till.

Vi vandrar upp till takterrassen, kedjeröker, sjunger och dansar till ''Dancing in the moonlight'' - med Håkan Hellströms hesa stämma om livet till följd.

Det jag inte vet är att ''han'' natten efter kommer att kyssa mig.

Men just där och då, med utsikt över hela Göteborgs alla lampor; spelar ingenting så stor roll längre. Det blir som det blir. Det ända viktiga just nu är påminnelsen om att aldrig glömma, och varje dag leva för dem vi aldrig fick möjlighet att fortsätta vår resa med.

och så slog klockan över. jag blev nitton, jag blev ett år äldre..




PoK

Gillar

Kommentarer

instagram @malouvonbraun