Solen skiner och april bjuder på sin andra soliga dag, inte första, och inte heller tredje. Kroppen vaknar obehagligt kvickt och tidigt. Precis som för fyra år sedan. Precis som exakt varje år samma dag efter det. Det är vilken morgon som helst, precis som den morgonen skulle bli för fyra år sedan.

Jag har ångest över morgondagens deadline för gymnasiearbetet, eller rättare sagt; för att jag ännu en gång dragit ner mig själv i skiten genom att ha skjutit upp allt till sista stund. Jag känner mig stressad över att behöva missa allt kul kvällen har att erbjuda. Jag känner hur morgonhumöret tar över och hur omotiverad jag är till livet idag - trots att solen skiner in genom fönstret. Tankarna flyger iväg; studentdagen som närmar sig i en takt snabbare än vad inlämningar blir klara, en bitterhet över att inte kunnat kyssa ''honom'' den där kvällen, åldersnoja över att fylla nitton nästa vecka, den roliga festen jag inte orkade åka till förra veckan, vännerna jag slutat höra av mig till, mitt stökiga rum, och såklart bilen som förblivit otvättad i såpass många veckor att jag slutat räkna.

Jag kommer på mig själv.

Hur otroligt egoistiskt,

töntigt,

och otacksamt det är.

För idag för fyra år sedan miste tre av mina klasskamrater livet, femton år gamla. Påväg till en skidresa vi fantiserat om såå, så, sååå himla länge. En skidresa jag, (även här väntade till sista stund) drog mig ur. En resa som skulle komma att ärra familjer, vänner, bekanta och en hel byggd.

Men tiden tickar, livet går vidare, och den där dagen, andra april för fyra år sedan är numera bara ett grumligt minne.

Jag åker till minnesplatsen och lämnar en bukett, precis som varje år, med samma låtar spelandes i hörlurarna. I takt med folks glömska minskar blomhavet likaså för varje år som går. Och tårarna kan inte låta bli att knuffas bakom hornhinnan när jag på kvällen står där ensam, med endast sex buketter framför mig på marken. Det är rent ut sagt - förjävligt.

Samma kväll lämnar jag gymnasiearbetet åt slumpen.

Låter bilen bli stökigare och smutsigare än aldrig förr - likaså mitt rum.

Säger ja till festen jag inte orkar gå på, och träffar vännerna jag slutat visa min uppskattning till.

Vi vandrar upp till takterrassen, kedjeröker, sjunger och dansar till ''Dancing in the moonlight'' - med Håkan Hellströms hesa stämma om livet till följd.

Det jag inte vet är att ''han'' natten efter kommer att kyssa mig.

Men just där och då, med utsikt över hela Göteborgs alla lampor; spelar ingenting så stor roll längre. Det blir som det blir. Det ända viktiga just nu är påminnelsen om att aldrig glömma, och varje dag leva för dem vi aldrig fick möjlighet att fortsätta vår resa med.

och så slog klockan över. jag blev nitton, jag blev ett år äldre..

PoK

Långsamt fort föll jag för frestelsen, ännu en gång. Det förbjudna, det fula, det avklädda. En inbjudande tanke; att varje cell i kroppen fylls av dopamin, att bli älskad, och en oändlig gemenskap. En motbjudande sanning om en trasig själ, ett sinne fullt av demoner, och en otillräcklighet. Det är en skräckblandad förtjusning, snarlik ett pianostycke som ger ett leende i avstamp, trots sin sorgsenhet. Var det Hoppet som gjorde uppror i ännu en saga? Var det Hoppet som tystade de obevekliga ärren från smärta, sorg och skam? Var det Hoppet som återigen övertygade impulserna; om att denna gången skulle bli annorlunda? Eller var det försvarsmekanismens förmåga; att gång på gång föda en förnekelse om ett ouppnåbart ideal?

''alltid (o)rädd, alltid på jakt efter något som fick hjärtat att slå snabbare''

- 16/02 2021 hemlishörnan

PoK

måndag morgon

07.51

Tillbaka till verkligheten.

Jag sitter på pendeln, likt vilken morgon som helst under en vanlig skolvecka. Trötta ögon och en huvtröja avslöjar nattens sömnbrist på fyra knappa timmar. Du sover förmodligen fortfarande, och jag ler för mig själv av tanken, att du, fem minuter innan skolstart irrar runt hemma för att få med dig allt du behöver inför dagen. Dagen som du aldrig vill ska starta, dagen vi aldrig ville skulle komma. Kul det där, då det påminner om mig själv för ynka tio minuter sedan, innan pendeltåget lämnade den grå perrongen - iklädd höstens första dova regndroppar.

Nattens episka, magiska timmar känns just nu, denna morgon, som en epoks tid sedan, som en dröm. Jag känner fortfarande avsmak av det lugn som flyttade in i min själ inatt när vi låg där till musiken av böljande vågor, på en bänk 127km hemifrån, dit vi rymt i hopp av en förlorad morgondag. I hopp av ett ''glöm mig aldrig''. I ett hopp om att för en sista gång få känna värmen av trygghet i varandras famn. Tiden går, men vi ligger still. Att prata med dig är som att beakta sin inre dialog. Så fruktansvärt blottande, naket, och så otroligt igenkännande vackert. Vi klättrar upp på ett tak för att komma närmre stjärnorna, lilla Karlavagnen, stora Karlavagnen, polstjärnan, och såklart bältet. Att det kostar ungefär sjuhundra miljoner kronor att få åka till månen är en av all sån där knäpp och onödig fakta du besitter. Sånna där knäppa och onödiga saker du alltid lär mig. Denna natten är inget undantag för det. Utsikten från det fuktiga taket ger maktkänsla: det är vi, bara vi, på hela stranden, i hela den tindrande staden Tylösand, är det bara vi som hörs. Bara vi, sovande hushåll och ett hav - under höstens första vackra stjärnhimmel.

Det är här allt jag vill ha tänkte jag, och precis som vanligt bekräftar du mina tankar högt - Jag vill aldrig åka hem.

Frågan om vi bara kommer kunna vara vänner gör mig förstummad, aldrig någonsin har en vilande mening gjort tungan så åbjäkigt tung. Jag förstår bara inte varför jag drar mig så för att ställa frågan högt, jag som så många gånger repeterat den i mitt huvud, jag som så många gånger övertalat mig om att vi aldrig var bra för varandra. Allt jag kan ge dig är en blick. En blick du besvarar med en kyss. Dina läppar mot mina och hela världen snurrar igen.

det blir aldrig vi igen. glöm mig aldrig. jag lovar, jag glömmer dig aldrig

hejdå.

16 dagar senare

13/10 22.28

Det är onsdag eller något, dagarna blandas ihop. Det är ännu en kväll här, på min lilla fönsterkarm, i mitt alldeles för lilla fönster, iklädd alldeles för stor tjocktröja. Du ser stjärnorna från andra sidan ikväll, med benen dinglandes ut från ditt stora fönster. Lyser polstjärnan lika klart från ditt rum som mitt? ser du Karlavagnen? bältet? Vad tänker du på? Vad tynger dig, egentligen? saknar du liksom jag, mitt sällskap? personen som sitter i mitt fönster ikväll är inte densamma som brukade sitta där. Hon har drunknat. Flugit iväg. Flugit iväg från sin lilla fönsterkarm, och sitt alldeles för lilla fönster.

Luften är annorlunda idag. Den är kylig, doftar höst som välkomnar en för tidigt kommen vinter. Det doftar frusna, friska tårar som innan jag vet ordet av det har hunnit frysa till is innan dom slagit till marken.

Du ser stjärnorna från andra sidan ikväll, med benen dinglandes ut från ditt stora fönster. Lyser polstjärnan lika klart från ditt rum som mitt? ser du Karlavagnen? bältet? Vad tänker du på? Vad tynger dig, egentligen? saknar du liksom jag, mitt sällskap? för personen som sitter i mitt fönster ikväll är inte densamma som brukade sitta där. Hon har drunknat. Flugit iväg.

PoK