2021-12-16

Tillbaka.

Tillbaka på tomma gator, spårvagnsek mot betong och lägenhetshus.

Tillbaka till mitt gamla jobb. Tillbaka från en sprucken bubbla, en bubbla som lyckats fånga uppmärksamhetens ouppmärksamhet, bubbla.

Tillbaka till promenader förbi graffittiväggen, och korvkiosken där korvgubben jag känt hela livet fortfarande står.

Tillbaka till kvarlevande lakan, fyllda av doftspår sedan sist.

Allt är precis som förr, samma folk, samma vardag, samma rutiner.

Allt är precis som förr, förutom du.

Allt är precis som förr, förutom jag med dig.

Du med mig.

Tillbaka.

Ytterligare sex månader av ett subtilt, kreativitetslöst eko har passerat. Ett eko fyllt av miljöombyten, inre schism, nya möten och sensmoral. Jag återvann kärleken efter en hastig paus av drömjagande (''Amor vinit omnia" som Vergilius hade sagt) och livet befann sig plötsligt i ett skede bättre än förutspått. Äntligen, äntligen.

2021-12-11

Hela principen med att bli kär är att bli otrygg i sin funna trygghet.

Sjätte april passerade även detta året, och att fylla tjugo är mer en känsla av att bli arton, iallafall om man som jag , levde mitt artonåriga liv som sexton. Med dyra spritblandningar i pet. Gömda cigaretter, sinnesro av att somna till spårvagnsbrus när sista bussen hem gått, barfotapromenader längs avenyn; påväg hem från klubben jag blivit nekad utanför med de tre föregående falskleggen. Friheten i fejd med att ännu inte vara vuxen, och all dess oaktsamhet som kommer därtill - allt tissel för att slippa göra mamma besviken ännu en gång.

Åttahundrafyrtiofyra kilometer hemifrån fyllde jag nu tjugo tillslut. I en omgivning som är så långt ifrån den verklighet jag skulle befinna mig i. Men det blev så, det blev min verklighet. Har varit min verklighet i snart fem månader. Och jag har funderat mycket över just det där. Om jag hade fått kapitlet om min verklighet uppläst för mig själv som sextonåring. Hade hon varit stolt? hade hon varit tillfredsställd? Föreställningen av att det sextonåriga jaget och det tioåriga jaget hade utstrålat desillusion vid kapitelavslöjande gör mig likgrå, förstörd.

2022-05-05

Jetlag

Ser mig själv i samma badrumsspegel som jag sett mig i sedan jag borstade tänderna själv för allra första gången. Det var många år sedan, och jag har skjutits iväg i spillror många gånger sedan dess. Jag har format om, växt upp och krupit ihop, och varje omformatering har min badrumsspegel fått se. Sett mig skratta tillsammans med de första tonårskärlekarna, sett mig gråta när det olyckligt tagit slut. Efter ett långt men kort adjö kom jag åter till min hemmaspegel, till min hemmagata, hemmabuss, hemma-ica. Vips sa det och mitt hemma blev hastigt men makligt främmande. Mitt hemma som jag längtat efter. Hade mitt hemma övergett mig så som jag övergav mitt hemma?

Ensam kvar, kvarlämnad till att bygga ett nytt hemma, en ny trygghet, ett nytt - nu vuxet - jag.

2022-05-12

I min ensamhet där på sängkanten. Ett av många ypperliga tillfällen som faller en in i ens nedstämda ensamhet. Jämförelsen mellan bränd och nytänd kärlek. Jämförelsen mellan ärr och sår. Eller kort och gott - jämförelsen mellan smärta och smärta.

För visst måste det lämna kvarlevor i hjärtat som ber än att springa, springa fort; så fort igenkänning av ett tidigare trauma uppstår. Är det därför sådan irritation uppstår? Kan irritation verkligen uppstå av något så simpelt som saknad av nuet och rädsla för passé? Låter det så naivt att dra sig till samma sfär som en gång skadade dig så hårt? när nedtrappningen innebär att gå från kärlek i liknelse av att knapra ecstasy på daglig basis, och nu istället; äta konstgjorda endorfiner för att kunna se livets ljusa och bortskämda sidor. Äsch. Äsch skriver jag i samma stund som en hemlös och vilsen tår tappar fästet och fastnar på tangentbordet. Aldrig i hela mitt liv hade jag tidigare kunnat tro att den saknade upprymdheten av att äntligen infinna sig på rätt kapitel i livet skulle fylla mig med en sådan storm av sorg och saknad.

Och aldrig i hela mitt liv skulle jag vilja tro på någon som säger att det skulle ta sex månader för mig att fylla ett A4 med okorrigerad och ogrammatisk skitstorm om mina känslor. Men det kanske är just den supermega-skitstormen med känslor som är svår att pinna fast ord i när man är just det, ''nyvuxen och hemlös''

/m

PoK

Anteckning; 17maj

på bordet, skriksång, händerna i taket, slukad av en atmosfär, atmosfär präglad av hans blick, pirrig arsenik, helrör, fest och kyssar. Du är här nu, och ser mig för den stökiga tonårsrevolt med ruffsigt hår jag är. Du förtjänar hela världen, och jag, jag greppar taklampan, väggarna trycker, bröstet sprängs, sprängs av rädslan, att nu kommer jag falla, falla tiotusentals meter och göra magplask i mina känslor. Jag blir illamående, faller, får ont, faller för dig.

Trycket över bröstet är kvar, jag vaknar. Klockan har precis slagit nollfyranollåtta. Sinnesbilderna var en dröm. Sätter mig på min alldeles för lilla fönsterkarm, och låter den kyliga vårluften lätta upp trycket i bröstet tillsammans med ännu en gömd cigarett som jag inte skulle sätta i glöd. Svagheten för en annan kropp kommer döda mig fortare än de gömda cigaretterna tänker jag. Fimpar och somnar om igen.

Purgatoriet var över. Det skulle aldrig mer bli några inlåsta raster på toaletten. Aldrig igen skulle en hel dag gå åt till att tränga undan, sminka över, och svälja morgonens oavbrutna tårar. Aldrig igen så otrygg, tystad, ifrågasatt, förutfattad, sviken. Aldrig så ensam i en menighet. Sista avstampet blev till verk, till en hörd röst (låtsasstark) - sträckte sig till nu lyhörda öron. Jag tog studenten.

Anteckning; 19juni

En sommarnatt, en stulen bil, en stjärnklar himmel, och jag visar dig allt jag inte vågar. Jag visar dig mig. Ett stjärnfall faller och jag frågar vad du önskar dig. Jag önskar mig dig. Men det berättar jag såklart inte. Vi åker vidare, du får nyckeln till mitt bagage, och någonstans hoppas jag på att ljudvågorna studsar ut med vinden ur den nercabbade bilen när jag berättar mina hemligheter. Du sitter tyst, jag sitter trygg, blottad, men trygg. Jag visar dig till min brygga. Doften av björkris som möter årets första pollinering bjuder in oss till att gå sista biten. Barfota smyger vi förbi de sista sovande husknutarna medan grusvägen gör sitt jobb med att tillverka härdade sommarfötter. Det är ett kallt, mörkt, djupt vatten som kommer att omsluta våra två varma, nakna, och inte längre så varma kroppar. När vi ligger nakna på tork på bryggan den där inte längre så varma, och ganska så myggiga sommarkvällen den sjuttonde juni så känner jag mig ganska okej med den blottande känslan. Jag känner mig ganska okej med att ha gett dig hela mig, för imorgon lämnar jag dig. Och skulle jag fly så långt bort att jag inte längre vet av mig, så vet jag iallafall att du minns mig. Minns kvällen - den sjuttonde juni.

p.s jag tror att jag älskar dig, men det får du aldrig höra från mig.

/flyget

Anteckning; 12juli

Havet, oändligheten som grupperar sig på nytt, avlägsnar sig, kommer tillbaka.

En promenad i soluppgången, hem från en kyss. Klirr och sorl från palmtoppar formar taktpinnen till måsarnas orkester.

Smeker fingret över läppen, fortfarande fuktig, fuktig efter en annan läpp.

- Det var inte dig jag kysste, får inte låta dig tro, jag tänkte på honom, dina läppar var bara nära till hands.

- Du söker honom i alla du träffar.

En promenad i soluppgången, hem från en kyss. Klirr och sorl från palmtoppar formar taktpinnen till måsarnas orkester. Nu gick jag ensam igen.

Och jag flydde. Stängde av. Stängde av och flydde. Tanken av att vara kvar kvävde. Eller jag åtminstone övertygade mig själv om att det var just det som kvävde. Så fort bröstet lättade ett ton, bröstet fullt av gråsten, grus och damm - så fyllde jag det med tjära. Tjära som vållade till så mycket bröst, så mycket kropp, och så lite hjärna. Ett vandrande skal utan vettigt innehåll, utan känning, utan uppfattningsförmåga. Med en enda strävan att tillfredsställa principer med ledord som flykt, börja om och att; Svagheten för en annan kropp kommer döda mig fortare än de gömda cigaretterna. Ett skal fyllt av tjära. Ett jävligt tungt skal.

Anteckning; 22augusti

jag satt på samma buss som jag aldrig åker, samma årstid, samma månad, samma tid. Då en fredag, nu: söndag. Med en liknande flaska i knät. Båda fyllt med det starkaste jag hittat. Samma låtar i lurarna, samma rosa himmel lyste genom fönstret - allt var samma som sist; till det yttre.

Kniven skar då. Hårt, fort. Det blev ömt. De kvarlevande stygnen slits nu stilla, varsamt stilla, slits isär. Det blev infekterat.

Var det en projektiv rädsla för det oförväntade sist, som uppmanat till självförstörelse? eller möjligtvis självhatet som provokativt lagt fälleben i hopp om att nå nästa nivå?

Igen, igen sänker jag sorger med spritblandadrosé, och skriver om verklighet till kliché.

06.47

- man blir full. man kämpar emot. man blir full och kämpar emot. full, kämpar emot. full, emot, full. Hela livet och en hel vardag som ägnas åt flykt, glömska och endorfinkickar.

nu gjorde jag det igen. visst gjorde jag.

Lokalerna där vi levt ut vår tonårsrevolt blev till mina yrkeslokaler. Den suddiga studentsommaren övergick till trygghet så fort träden skiftade färg. Jag hade äntligen fått min flykt. Min flykt som jag flydde från så fort jag slitit mig loss. Min flykt som fanns runt hörnet där jag redan stod. Min oönskade flykt.

Anteckning; 28september

skepticism. jag kommer förmodligen alltid att vara skeptisk. jag kommer nog alltid att ifrågasätta det som redan är ifrågasatt. folk pratar som om det inte skulle uppstå frågetecken. som om allt skulle vara en självklarhet när man blir kär. men jag tror att det är dags att inse att jag bara är en av de missnöjda. en av de hjälplösa som alltid, alltid och föralltid - kommer att ifrågasätta vår existens, våra känslor, vår provokation, val och vår acceptans. kanske är det dags att acceptera att det är okej. okej att dividera, okej att tänka efter, och okej att reflektera - trots att allt är okej, eller tillochmed perfekt. kanske blir jag aldrig den; den som känner genuin tillfredställelse, som njuter av de vackra stunder som ges, eller av de känslor som upprymmer inom.

kanske är det okej.

/M

PoK

Trehundrasextiosex kilometer lång är den utpekade rutten vi kommer att åka. Vilket sammanträffande det kommer att bli när Aprils första vårdag valde att hälsa på, samma dag som vi.

Det kommer bli dagen då jag får möta alla mina förväntningar om dig. Och det grämer mig att hoppas, hoppas så fruktansvärt hårt på att bilden du målat upp om dig själv får mig illamående. Att vårt första verkliga möte ger mig en anledning att stänga igen det här kapitlet. Efter över tre månader av timslånga samtal, sms-konversationer, och konstruerade söndagstraditioner.

Det kan tyckas orättvist, med tanke på att du inte har en chans i hela världen att förbereda dig. För du vet ju ännu inte vad som kommer att ske. Du vet ju ännu inte att jag och min bästavän är påväg till Kristianstad för att överraska dig.

tiden kommer ikapp,

och du och dina vänner verkar bli glada.

men olyckligtvis jag också.

Jag äcklas av mig själv när jag tänker tillbaka på hur mycket jag njöt den kvällen.

men jag älskade den där kvällen

jag minns hur fin du var

jag minns hur märkvärdig du försökte framstå

jag minns hur knepigt lättad jag var - mot min egen vilja.

Utbrett över alla tre säten låg vi bak i bilen, efter att den soliga aprildagen övergett oss till en mörk, stjärnklar himmel.

De få gatlampor vi susar förbi ger chans till att möta din blick för en sekund i taget. Det kanske är lika bra, med tanke på hur svårt jag har att ta in att du ligger i min famn.

Vi är snart framme, du ska snart gå, och jag ska snart åka igen.

*Hellströms sång om Aprilhimlen sprakandes ur högtalaren*:

''Du var full och jag var full

i aprilsolen

Du är den sortens flicka jag gillar

för du är tom och jag är tom

Egentligen är du inte kär i mig

Och egentligen är det okej med mig

För jag blir aldrig kär i nån

Sånt där är slöseri med tid...

Men då slösar vi bort våra liv

Jag tänker alltid på dig i april

Ge mig en kyss innan du går

Att bygga en dröm på

En kyss innan du går

En kyss att bygga en dröm på''

och så kysste du mig.

Det kändes precis som sekunden innan man faller till marken, och vet att man kanske, kanske kommer att slå sig. En långdragen sekund som blir till minuter, minuter som upprepas när vi säger hejdå, ett hejdå som vägrar släppa taget om två famnar som formas till en. Man bara vet att; ''aj, detta kan komma att göra ont''.

Jag åkte därifrån utan att veta om jag någonsin kommer att få se dig igen, utan att veta om jag kommer höra av mig till dig igen, eller du till mig.

Det var frågor jag aldrig ville ha svar på. Det räckte för mig, att veta att jag hädanefter alltid tänker på dig i april.

PoK