Header
Subscribe

MAMMATANKAR, WE'RE PREGNANT
förloss
HEJ ALLA! Här kommer den utlovade storyn om förlossningen. Den är detaljerad och detta skriver jag för min egen skull men så också för er skull. Ni som vill läsa - ni läser - ni som inte vill - ni behöver inte. Enjoy reading <3


ONSDAGEN den 21:A SEPTEMBER kl 01:30
Jag vaknar som vanligt mitt i natten och kliver upp för att kissa. Går tillbaka och lägger mig men känner att jag inte riktigt kan somna om. "Älskling, det gör ONT nu, det gör verkligen ONT nu" Han: "gör det ont ONT eller ont ont?" (män är så smarta på nattetid... ) Ja, det gör OOONT! Så jag tänkte att jag börjar klocka värkarna på min värkapp (ni som inte skaffat en, SKAFFA!) och de kommer med ca 6 min mellanrum. Vilket inte alls är dags för att föda.. men ändå. De är regelbundna. Jag kliver upp och går runt i lägenheten, lägger mig i soffan och kryper ihop i fosterställning - smärtan. Tar en smörgås - hungern. Lägger mig igen, går runt i hopp om att vattnet ska gå.. (det kan lika gärna gå om man ligger ner.. men jag kände för att gå runt lite). Runt 3:30 skriker min man att jag ska komma tillbaka till sängen och kryper ihop bredvid honom. Då kommer värkarna mer tätt inpå.. hinner helt plötsligt med 3 värkar på 10 minuter och blir sådär superstressad. Är det nu man ska åka in? Eller vad gör man? Mannen sprang runt och packade sin väska - gjorde fika på nolltid och slängde i.. blev sådär "film-moment-dad-to-be-stressad" han med.

Runt klockan 4:30 ringde vi (han, jag låg i värkar) och pratade med förlossningen för att höra hur vi skulle göra. Hon sa där att det troligtvis är lång tid kvar men att vi fick komma in om vi ville. Då väntade vi lite till. Slog på reprisen på PH och fortsatte ha värkar var 5e/6e minut. Aldrig förr har tvprogram vart så jobbiga att genomlida. Då det gått några fler timmar kändes det som om vi inte sovit på hundra år.. vad man då icke visste var att detta var bara början... Jag orkade inte scrolla på mobilen, ingenting. Jag fortsatte bara klocka värkarna och hoppades att detta skulle gå över. Snabbare än snabbast.

Vi/Jag ringde förlossningen klockan 10:15 en gång till och sa som det var.. då kunde jag till och med prata lite.. frågade vad jag skulle hitta på för att skynda på detta. Men det var bara att vänta in osv. "Varm kudde!" osv. Tänk att man inte fattar smärta förrän man varit med om någonting sådant. Helt sjukt. Jag trodde jag haft ont i magen i mitt liv men det har verkligen varit INGENTING i jämförelse. Min man försökte få i mig lunch och sa att jag MÅSTE äta om jag ska orka med.. fick i mig någon lite kvartsdel. Sedan kom värkarna kraftigare och tätare och jag sa bara - nu åker vi in. Ringde Markus mamma o pappa och hans far kom och hämtade oss.

Klockan 12:20 var vi på förlossningen och fick bli undersökt. Allting såg bra ut men jag hade för glesa värkar och var tydligen bara öppen 1,5 cm. EN KOMMA FEM! Jag ville skrika rakt ut.. HUR kunde detta vara möjligt? Hallå.. nästan 9 cm till med detta. Åh no. Med detta sagt fick jag höra, ta alvedon, lägg dig och vila.. så ska du se att detta blir bra. EEEEH, jag ville grina. Vi ringde Markus pappa igen och han skjutsade hem oss. Sedan la vi oss i sängen och jag skrek på var 5e/6e minut. La mig på sidan, stod upp, skrek, grät.. ja allt. Det gjorde så ont. Mannen visste liksom inte vad han skulle göra mer än att finnas med.. om jag ska vara ärlig visste jag inte heller Men han var bäst. BÄST. Han stöttade och stöttar mig genom allt och det älskar jag skarpt.

Johan Falk gick på tv:n och efter det gick vi ut i köket och tog emot värkarna ännu mer. Runt 16:30 kommer Markus föräldrar med lite mat/bananer osv och sedan skjutsar de upp oss igen. Jag skriker rakt ut. Vägrar åka hem från sjukhuset denna gång.

Vid 17 kommer vi in på förlossningen en gång till och samma procedur började om. Jag låg där med ännu ondare värkar - måtte jag vara öppen mer nu tack.. men icke. Exakt samma cm. HUR var detta möjligt? Man brukar tydligen öppna sig 1cm i timmen (om man har tur!). Och jag sa bara som det var, VÄGRAR att åka hem. Så barnmorskan skrev ut en sovdos till mig, så jag skulle kunna sova mig genom natten och sedan fick vi faktiskt en plats på BB. Tack o lov.

19:30 fick vi äntligen lämna lokalen för att åka upp till BB. Jag kunde knappt gå el stå utan fick hänga över min man. Värkarna var kraftiga nu. Uppe på BB fick vi ett rum och jag gick på toaletten och hade helt plötsligt börjat blöda. Vilket jag var superrädd för. Hade ingen erfarenhet av detta och frågade många frågor mellan gråten men ingenting att vara rädd för. Det var helt normalt. Vid 21 kom min sovdos (allting tar en sådan otroligt lång tid.. 1,5h TILL fick man vänta på lite morfin o piller!) och jag som trodde allt skulle vara över nu.. om jag kunde somna? NEJ. om värkarna fortsatte.. ja?

Vi ringde in på hjälp flera gånger om. Jag fick bricanyl insprutat i kroppen i hopp om att somna. NEJ. Hade så otroligt ont (åh, det värker i hela kroppen då man till och med skriver detta!) att vi ropade på hjälp igen. Då hämtade hon maskiner och sedan hur mycket jag var öppen. Helt plötsligt var det 5 cm och jag skulle omedelbart till förlossningen. Klockan MITT I NATTEN och när man var som tröttast.. blev riktigt nervös men samtidigt med en förväntan. "Du ska föda barn idag!" och såå log vi ikapp. Ja det skulle jag verkligen tänkte jag och samlade all kraft jag bara kunde då jag genom BB flög fram i sängen mellan våningarna.

TORSDAGEN den 22:A SEPTEMBER kl 00:30
Så kom vi ner till förlossningen igen och fick ett rum, blev presenterade och jag grät o skrek om vartannat. Nu kändes det ändå närmre målet än någonsin (många detaljer har jag troligtvis glömt.. ). Jag fick frågan om jag ätit och druckit mycket och sa NEJ på den. De hämtade saftsoppa och jag hade saft och vatten bredvid mig också. Smärtan var utanför alla gränser och jag började använda lustgas nästintill på en gång. Skrek rakt ut att jag behöver epidural typ.. NU PÅ EN GÅNG! men läkaren som lägger de var upptagen och jag fortsatte att andas i lustgasen. De sa att han kommer så fort som möjligt. Lustgasen alltså.. usch vad illa man mådde i denna, led mig rakt igenom. Andades genom värkarna, gjorde fel många gånger innan jag tillslut fick kläm på det hela... Ett tips: man vill avsluta då värken blir som starkast, man vill spy, man vill skrika utanför denna mask, men håll bara ut och fortsätt andas. Då går den sakta men säkert över MEN verkligen inte smärtfri. Tvärtom.

Vi fortsatte bli tillkollade om vartannat.. jag öppnade mig mer och mer.. och vid klockan 03:14 kom ÄNTLIGEN min kära epidural flygande. Jag hade också vart rädd för att ta denna, hade inte alls valt smärtstillande så sent som innan vi skulle åka in MEN när man ligger där då vill man verkligen ha allt. MEN han var så otroligt duktig då han la in den med sprutor och allt vad det var.. och sedan då den började värka i kroppen - MAMMA MIA vilket lyft. Jag var med i matchen igen. Jag skrattade då vi pratade. Markus la sig i sin säng och kunde sova lite. Jag satt upp, jag hade värkar, jag kände de bara inte på samma sätt (hett tips! ta epidural!). Jag satt till och med o nickade till litegrann och hade verkligen hoppats på att jag kunde fått denna tidigare då jag var HELT SLUT I HELA KROPPEN. Men jag klagade inte.

Eftersom mitt vatten inte hade gått ännu fick de göra hål på det på plats istället.. Jag har tyvärr inga klockslag längre utan var mer el mindre medveten om allt som hände. Det kändes lite obehagligt men samtidigt väldigt skönt att göra det där och då, man slapp ju allt rinnande vatten hemma så att säga. Det var klart vatten och jag var tacksam. Efter detta satte värkarna igång ännu mer och jag började känna att det tryckte nedåt. TRYCKTE verkligen.

Runt 07 fick jag höra att jag nu var öppen 10 cm och gjorde HALLELUJA på den. Wow, äntligen. Jag frågade hur lång tid det troligtvis var kvar och hon sa ca 2 h utan bedövning och 3 h med. Det blev skiftbyte och 7:30 kom nya människor för att ta över, så underbart söta och snälla de med (är så tacksam över alla sköterskor och barnmorskor att jag inte finner några ord! helt otroligt vilket yrke de har, och vad de kan lugna!). Jag tog nu tillbaka lustgasen då jag inte längre kunde andas själv för det tryckte på så IN I NORDEN. Jag bytte ställningar och mådde illa då jag stod på knä. Skrek att jag spyr.. men spydde aldrig. Grät och skrek. Grät och skrek. Försökte tänka mig igenom alla jobbiga situationer som på något sätt skulle ge kraft. Men jag skrek. Och grät. Fick lyssna på radion. OCH grät. Bytte ställningar, la mig på sidan.. och helt plötsligt kände jag att jag ville krysta. Man kunde inte längre hålla tillbaka trots att jag ville. Vågade inte släppa loss. Det gjorde såå ont.. och det tog sådan tid. MEN jag hade ju aldrig gjort detta förr.

Min man skrek "ta i nu älskling" jag var helt illröd i ansiktet och bara körde. De sa att det var alldeles för fjuttigt. Jag var helt slut. Hade inga som helst krafter. "Nu väntar vi in nästa och DÅ MÅSTE du ta i Malin!" JAG GÖR JU DET..!! skrek jag tillbaka men tydligen inte. Jag behövde ta i.. och jag fortsatte.. och jag krystade.. de började se huvudet och det taggade mig. Jag började tänka på livet utanför BB och hur vi skulle ta promenader tillsammans och gosa.. och hur vi skulle må efteråt.. och jag krystade! och jag krystade! hallå.. varför händer inget? En del krystar två gånger sedan är det klart..? Men jag då?! Sedan kom en till värk och jag kände bara nää.. nu får det vara slut på det här.. så jag tog i från alla celler i min kropp.. tog ett snabbt djupt andetag och höll i krystandet och värken.. och fortsatte krysta.. och helt plötsligt från ingenstans.. tar de emot en bebis. Min bebis. VÅR bebis. Hon kom ut. Allting släppte på en och samma sekund. Jag kunde varken skratta eller gråta. Jag var helt tagen. Jag var helt slut. Jag tittade upp på min man som storgrät. Han var så rädd och allting släppte på samma sekund hon kom ut. De frågade helt plötsligt om han ville ha en servett.. (det var faktiskt lite kul.. vi har ju skämtat om det där så många ggr då mannen får uppmärksamheten.. på en förlossning liksom). Jag låg kvar där och kände att allt som nu hänt nedanför min mage.. ta bara hand om mig och fixa till mig så jag är fit for fight liksom. Jag tänkte inte mer än på Novah vid de kommande ögonblicken. Hon låg på mitt bröst. HELT PERFEKT.

Så kom det in människor på människor och skulle "kolla till" hur jag såg ut.. men jag låg bara kvar där och tittade på Novah. Med min älsklingsman bredvid. Novah föddes klockan 09:58 och det var nästan precis 3 h efter att jag frågat hur lång tid det skulle ta. Klockan 12 fick jag en dusch och sedan fika med alkoholfri cider att fira. Vi låg kvar en stund till och sedan skulle vi byta rum. Hamnade i ett längre bort.. jag låg i sängen med Novah och de körde oss från höger till vänster. SÅ tacksam. Där låg vi i ett rum alldeles bara vi 3.

De frågade om jag varit och kissat och jag satt jag inte kunde.. därför fick de "tömma" mig och sedan sätta in en kateter vilket jag verkligen inte trivdes med. Orkade liksom inte ha en sådan också.. såhär efter förlossning MEN kan man gå igenom en förlossning klarar man allt! Den skulle vara på tills på måndagen därpå. Åh no. Det gick dock hur fint som helst. Jag fick någon lasagne (veg) som inte var den godaste men jag åt ändå. Vi kollade på lite idol och gosade ikapp. Blev tilltittade då och då och vi bara log.

Novah blev kollad.. sedan kom barnläkaren på sluttampen av dagen.. hon skulle först komma runt 16.. sedan 18.. hon kom 21. Yaay! Vi var så trötta och ville bara hem. Efter denna check kom barnmorskan jag haft tidigare under natten in på sitt nya skift och gratulerade oss som familj. Hon var fantastisk! Önskar mig henne igen då nästa unge trycker på (helst om 2940 år då jag inte ens kan tänka mig någonting som ska hända under min navel i fortsättningen :D). Vi sa hejdå och vi tackade så otroligt mycket - precis varenda en vi haft. Jag tackade över att de stod ut med mig och mitt skrik. Jag tackade över allt! Vi klädde på Novah och sedan kom Markus pappa återigen och hämtade oss. Klockan 22:30 var vi, samma dag som vi födde, hemma i vårt hem igen. Och jag älskade det. Från första stund hon stod på golvet i sin bilbarnstol... nu var vi en familj på riktigt. Overkligt men ack så underbart.

De följande dagarna kunde jag varken gå eller sitta. 4 dagar tog det innan jag kunde resa mig upp själv så min make var med exakt hela tiden.. han bar Novah mellan varven, till mig till sovpölen till allt.. han hämtade mig och jag gick runt med min kateter mellan målen. Aldrig haft så ont.. eller det skulle jag inte säga.. men då allt läker känns det annorlunda. Har man varit med om en förlossning.. kan man aldrig mer säga att någonting gör ont. I måndags fick vi åka in på återbesök och då också fick min kateter ryka. Jag gjorde ultraljud och där såg vi inga fel.. vilket var såå skönt! Efter detta.. och efter att jag kunde gå på toa själv.. då började jag le igen. Wow vilken känsla. Det kändes som där och då att det bara vände. Vi kom hem och jag började plocka lite lätt i lägenheten. Så otroligt skönt. Städa liksom. WOW vilken känsla på den igen.

FÖRLOSSNINGSVÄSKAN
Till alla er som lagt tid på att packa denna (som mig) kan jag skriva att vad jag använde ifrån den var 1 pyjamas till Novah 1 fleeceoverall påväg hem 1 schampo till mig (använde inte ens borsten) 1 lipcyl Tandborste och Tandkräm. JAPP! Det var det. Jag hade med mig hela livet. Men förstår om man blir kvar några dagar till.. då skulle säkert mer behövas. Vi valde att åka hem och fick sedan besök av BB på väg i två dagar.. sedan den tredje ringde de. Otroligt smidigt ändå. Såattee alla som föder.. ni kan också komma med en willyspåse. Allt går ;) Jag hade kläderna från sjukhuset på mig hela tiden :)

NU när jag skrivit klart detta så hoppas jag att ni uppskattar min ärliga version. Ville liksom inte försköna det utan skriva i full sanning. Att ta Novah till världen är det bästa jag gjort. Vi gjort. Vi är så lyckliga. Att hon i skrivandets stund ligger bredvid mig i sin babysitter (kanske det bästa köpet ever?) gör mig hel. Det gör mig salig. Jag bara ler hela tiden. Hon är den finaste jag vet, hon o hennes far.

2016093008251739581120657_sbig
Ps. Jag måste bara lägga till hur mycket jag älskar min man, till månen och tillbaka. Han har VERKLIGEN tagit hand om mig genom exakt hela graviditeten.. och inte minst i slutet.. och inte minst vid förlossningen. Vilken man jag har. Han peppade, han servade, han fanns där och släppte mig aldrig. Han höll min hand genom alla timmar. Utan honom hade jag verkligen aldrig någonsin klarat det jag faktiskt gjorde. Min älskling - mitt allt. Vi är en oslagbar familj Rönnquist. <3

UPPDATERAT 15 januari 2017

Bästa inlägget förra året är alltså DETTA ovan. Wow vilka tillbakablickar man får då detta läses igenom. Det otroliga är ju trots allt att det faktiskt går - att föda. Att kroppen klarar av det OCH jag kan säga såhär att mina förberedelser för förlossning var ungefär lika med 0. Jag var aldrig på någon kurs innan (förutom föräldrakurs 2 dagar! det var mer inriktat på före o efter) jag hade knappt en packad väska, jag visste absolut INTE hur jag skulle andas, jag hade ALDRIG läst en bok om förlossning el en blogg om förlossningsberättelser då jag helt enkelt vart livrädd och fick ont i magen direkt, JAG VAR absolut inte förberedd. MEN in the moment går det inte att göra så mycket annat än att bara köra. Idag är jag glad över att jag inte läste någonting om det för det gjorde att jag vågade lita på mig själv och vad jag själv gjorde där och då. Inte vad andra skulle gjort. Älskade Novah, om sju dagar är du 4 månader. Vi älskar dig såå. <3

Xoxo, Malin <3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

OUR FAMILY, OUTFITS, WE'RE PREGNANT
collage33
1. Då jag köpte denna klänning (i somras!) kände jag mig HUR STOR SOM HELST.. och hade egentligen bara en kula på magen.
2. Här snackar vi HUR STOR SOM HELST på hög nivå och detta var 4 dagar innan Novah kom till oss. Jag svällde väldigt mycket där på slutet då det var så fruktansvärt varmt i september. Om man någonsin vill känna sig som en jäst? Bli gravid!
3. Igår drog jag på mig denna igen för att testa, det känns ju skönt att det går åt rätt håll iallafall :)
collage34
... som sagt, gårdagens! Är så otroligt trött på mig själv som använde dessa fina mockaskor då det var ösregn - förstörda for life? Ja! Nu ska vi ta tag i denna dag. Glad onsdag <3

Klänningen kommer ifrån Ginatricot !

Xoxo, Malin <3

Likes

Comments

WE'RE PREGNANT

HEJ ALLA! Här kommer den utlovade storyn om förlossningen. Den är detaljerad och detta skriver jag för min egen skull men så också för er skull. Ni som vill läsa - ni läser - ni som inte vill - ni behöver inte. Enjoy reading <3

ONSDAGEN den 21:A SEPTEMBER kl 01:30
Jag vaknar som vanligt mitt i natten och kliver upp för att kissa. Går tillbaka och lägger mig men känner att jag inte riktigt kan somna om. "Älskling, det gör ONT nu, det gör verkligen ONT nu" Han: "gör det ont ONT eller ont ont?" (män är så smarta på nattetid... ) Ja, det gör OOONT! Så jag tänkte att jag börjar klocka värkarna på min värkapp (ni som inte skaffat en, SKAFFA!) och de kommer med ca 6 min mellanrum. Vilket inte alls är dags för att föda.. men ändå. De är regelbundna. Jag kliver upp och går runt i lägenheten, lägger mig i soffan och kryper ihop i fosterställning - smärtan. Tar en smörgås - hungern. Lägger mig igen, går runt i hopp om att vattnet ska gå.. (det kan lika gärna gå om man ligger ner.. men jag kände för att gå runt lite). Runt 3:30 skriker min man att jag ska komma tillbaka till sängen och kryper ihop bredvid honom. Då kommer värkarna mer tätt inpå.. hinner helt plötsligt med 3 värkar på 10 minuter och blir sådär superstressad. Är det nu man ska åka in? Eller vad gör man? Mannen sprang runt och packade sin väska - gjorde fika på nolltid och slängde i.. blev sådär "film-moment-dad-to-be-stressad" han med.

Runt klockan 4:30 ringde vi (han, jag låg i värkar) och pratade med förlossningen för att höra hur vi skulle göra. Hon sa där att det troligtvis är lång tid kvar men att vi fick komma in om vi ville. Då väntade vi lite till. Slog på reprisen på PH och fortsatte ha värkar var 5e/6e minut. Aldrig förr har tvprogram vart så jobbiga att genomlida. Då det gått några fler timmar kändes det som om vi inte sovit på hundra år.. vad man då icke visste var att detta var bara början... Jag orkade inte scrolla på mobilen, ingenting. Jag fortsatte bara klocka värkarna och hoppades att detta skulle gå över. Snabbare än snabbast.

Vi/Jag ringde förlossningen klockan 10:15 en gång till och sa som det var.. då kunde jag till och med prata lite.. frågade vad jag skulle hitta på för att skynda på detta. Men det var bara att vänta in osv. "Varm kudde!" osv. Tänk att man inte fattar smärta förrän man varit med om någonting sådant. Helt sjukt. Jag trodde jag haft ont i magen i mitt liv men det har verkligen varit INGENTING i jämförelse. Min man försökte få i mig lunch och sa att jag MÅSTE äta om jag ska orka med.. fick i mig någon lite kvartsdel. Sedan kom värkarna kraftigare och tätare och jag sa bara - nu åker vi in. Ringde Markus mamma o pappa och hans far kom och hämtade oss.

Klockan 12:20 var vi på förlossningen och fick bli undersökt. Allting såg bra ut men jag hade för glesa värkar och var tydligen bara öppen 1,5 cm. EN KOMMA FEM! Jag ville skrika rakt ut.. HUR kunde detta vara möjligt? Hallå.. nästan 9 cm till med detta. Åh no. Med detta sagt fick jag höra, ta alvedon, lägg dig och vila.. så ska du se att detta blir bra. EEEEH, jag ville grina. Vi ringde Markus pappa igen och han skjutsade hem oss. Sedan la vi oss i sängen och jag skrek på var 5e/6e minut. La mig på sidan, stod upp, skrek, grät.. ja allt. Det gjorde så ont. Mannen visste liksom inte vad han skulle göra mer än att finnas med.. om jag ska vara ärlig visste jag inte heller Men han var bäst. BÄST. Han stöttade och stöttar mig genom allt och det älskar jag skarpt.

Johan Falk gick på tv:n och efter det gick vi ut i köket och tog emot värkarna ännu mer. Runt 16:30 kommer Markus föräldrar med lite mat/bananer osv och sedan skjutsar de upp oss igen. Jag skriker rakt ut. Vägrar åka hem från sjukhuset denna gång.

Vid 17 kommer vi in på förlossningen en gång till och samma procedur började om. Jag låg där med ännu ondare värkar - måtte jag vara öppen mer nu tack.. men icke. Exakt samma cm. HUR var detta möjligt? Man brukar tydligen öppna sig 1cm i timmen (om man har tur!). Och jag sa bara som det var, VÄGRAR att åka hem. Så barnmorskan skrev ut en sovdos till mig, så jag skulle kunna sova mig genom natten och sedan fick vi faktiskt en plats på BB. Tack o lov.

19:30 fick vi äntligen lämna lokalen för att åka upp till BB. Jag kunde knappt gå el stå utan fick hänga över min man. Värkarna var kraftiga nu. Uppe på BB fick vi ett rum och jag gick på toaletten och hade helt plötsligt börjat blöda. Vilket jag var superrädd för. Hade ingen erfarenhet av detta och frågade många frågor mellan gråten men ingenting att vara rädd för. Det var helt normalt. Vid 21 kom min sovdos (allting tar en sådan otroligt lång tid.. 1,5h TILL fick man vänta på lite morfin o piller!) och jag som trodde allt skulle vara över nu.. om jag kunde somna? NEJ. om värkarna fortsatte.. ja?

Vi ringde in på hjälp flera gånger om. Jag fick bricanyl insprutat i kroppen i hopp om att somna. NEJ. Hade så otroligt ont (åh, det värker i hela kroppen då man till och med skriver detta!) att vi ropade på hjälp igen. Då hämtade hon maskiner och sedan hur mycket jag var öppen. Helt plötsligt var det 5 cm och jag skulle omedelbart till förlossningen. Klockan MITT I NATTEN och när man var som tröttast.. blev riktigt nervös men samtidigt med en förväntan. "Du ska föda barn idag!" och såå log vi ikapp. Ja det skulle jag verkligen tänkte jag och samlade all kraft jag bara kunde då jag genom BB flög fram i sängen mellan våningarna.

TORSDAGEN den 22:A SEPTEMBER kl 00:30
Så kom vi ner till förlossningen igen och fick ett rum, blev presenterade och jag grät o skrek om vartannat. Nu kändes det ändå närmre målet än någonsin (många detaljer har jag troligtvis glömt.. ). Jag fick frågan om jag ätit och druckit mycket och sa NEJ på den. De hämtade saftsoppa och jag hade saft och vatten bredvid mig också. Smärtan var utanför alla gränser och jag började använda lustgas nästintill på en gång. Skrek rakt ut att jag behöver epidural typ.. NU PÅ EN GÅNG! men läkaren som lägger de var upptagen och jag fortsatte att andas i lustgasen. De sa att han kommer så fort som möjligt. Lustgasen alltså.. usch vad illa man mådde i denna, led mig rakt igenom. Andades genom värkarna, gjorde fel många gånger innan jag tillslut fick kläm på det hela... Ett tips: man vill avsluta då värken blir som starkast, man vill spy, man vill skrika utanför denna mask, men håll bara ut och fortsätt andas. Då går den sakta men säkert över MEN verkligen inte smärtfri. Tvärtom.

Vi fortsatte bli tillkollade om vartannat.. jag öppnade mig mer och mer.. och vid klockan 03:14 kom ÄNTLIGEN min kära epidural flygande. Jag hade också vart rädd för att ta denna, hade inte alls valt smärtstillande så sent som innan vi skulle åka in MEN när man ligger där då vill man verkligen ha allt. MEN han var så otroligt duktig då han la in den med sprutor och allt vad det var.. och sedan då den började värka i kroppen - MAMMA MIA vilket lyft. Jag var med i matchen igen. Jag skrattade då vi pratade. Markus la sig i sin säng och kunde sova lite. Jag satt upp, jag hade värkar, jag kände de bara inte på samma sätt (hett tips! ta epidural!). Jag satt till och med o nickade till litegrann och hade verkligen hoppats på att jag kunde fått denna tidigare då jag var HELT SLUT I HELA KROPPEN. Men jag klagade inte.

Eftersom mitt vatten inte hade gått ännu fick de göra hål på det på plats istället.. Jag har tyvärr inga klockslag längre utan var mer el mindre medveten om allt som hände. Det kändes lite obehagligt men samtidigt väldigt skönt att göra det där och då, man slapp ju allt rinnande vatten hemma så att säga. Det var klart vatten och jag var tacksam. Efter detta satte värkarna igång ännu mer och jag började känna att det tryckte nedåt. TRYCKTE verkligen.

Runt 07 fick jag höra att jag nu var öppen 10 cm och gjorde HALLELUJA på den. Wow, äntligen. Jag frågade hur lång tid det troligtvis var kvar och hon sa ca 2 h utan bedövning och 3 h med. Det blev skiftbyte och 7:30 kom nya människor för att ta över, så underbart söta och snälla de med (är så tacksam över alla sköterskor och barnmorskor att jag inte finner några ord! helt otroligt vilket yrke de har, och vad de kan lugna!). Jag tog nu tillbaka lustgasen då jag inte längre kunde andas själv för det tryckte på så IN I NORDEN. Jag bytte ställningar och mådde illa då jag stod på knä. Skrek att jag spyr.. men spydde aldrig. Grät och skrek. Grät och skrek. Försökte tänka mig igenom alla jobbiga situationer som på något sätt skulle ge kraft. Men jag skrek. Och grät. Fick lyssna på radion. OCH grät. Bytte ställningar, la mig på sidan.. och helt plötsligt kände jag att jag ville krysta. Man kunde inte längre hålla tillbaka trots att jag ville. Vågade inte släppa loss. Det gjorde såå ont.. och det tog sådan tid. MEN jag hade ju aldrig gjort detta förr.

Min man skrek "ta i nu älskling" jag var helt illröd i ansiktet och bara körde. De sa att det var alldeles för fjuttigt. Jag var helt slut. Hade inga som helst krafter. "Nu väntar vi in nästa och DÅ MÅSTE du ta i Malin!" JAG GÖR JU DET..!! skrek jag tillbaka men tydligen inte. Jag behövde ta i.. och jag fortsatte.. och jag krystade.. de började se huvudet och det taggade mig. Jag började tänka på livet utanför BB och hur vi skulle ta promenader tillsammans och gosa.. och hur vi skulle må efteråt.. och jag krystade! och jag krystade! hallå.. varför händer inget? En del krystar två gånger sedan är det klart..? Men jag då?! Sedan kom en till värk och jag kände bara nää.. nu får det vara slut på det här.. så jag tog i från alla celler i min kropp.. tog ett snabbt djupt andetag och höll i krystandet och värken.. och fortsatte krysta.. och helt plötsligt från ingenstans.. tar de emot en bebis. Min bebis. VÅR bebis. Hon kom ut. Allting släppte på en och samma sekund. Jag kunde varken skratta eller gråta. Jag var helt tagen. Jag var helt slut. Jag tittade upp på min man som storgrät. Han var så rädd och allting släppte på samma sekund hon kom ut. De frågade helt plötsligt om han ville ha en servett.. (det var faktiskt lite kul.. vi har ju skämtat om det där så många ggr då mannen får uppmärksamheten.. på en förlossning liksom). Jag låg kvar där och kände att allt som nu hänt nedanför min mage.. ta bara hand om mig och fixa till mig så jag är fit for fight liksom. Jag tänkte inte mer än på Novah vid de kommande ögonblicken. Hon låg på mitt bröst. HELT PERFEKT.

Så kom det in människor på människor och skulle "kolla till" hur jag såg ut.. men jag låg bara kvar där och tittade på Novah. Med min älsklingsman bredvid. Novah föddes klockan 09:58 och det var nästan precis 3 h efter att jag frågat hur lång tid det skulle ta. Klockan 12 fick jag en dusch och sedan fika med alkoholfri cider att fira. Vi låg kvar en stund till och sedan skulle vi byta rum. Hamnade i ett längre bort.. jag låg i sängen med Novah och de körde oss från höger till vänster. SÅ tacksam. Där låg vi i ett rum alldeles bara vi 3.

De frågade om jag varit och kissat och jag satt jag inte kunde.. därför fick de "tömma" mig och sedan sätta in en kateter vilket jag verkligen inte trivdes med. Orkade liksom inte ha en sådan också.. såhär efter förlossning MEN kan man gå igenom en förlossning klarar man allt! Den skulle vara på tills på måndagen därpå. Åh no. Det gick dock hur fint som helst. Jag fick någon lasagne (veg) som inte var den godaste men jag åt ändå. Vi kollade på lite idol och gosade ikapp. Blev tilltittade då och då och vi bara log.

Novah blev kollad.. sedan kom barnläkaren på sluttampen av dagen.. hon skulle först komma runt 16.. sedan 18.. hon kom 21. Yaay! Vi var så trötta och ville bara hem. Efter denna check kom barnmorskan jag haft tidigare under natten in på sitt nya skift och gratulerade oss som familj. Hon var fantastisk! Önskar mig henne igen då nästa unge trycker på (helst om 2940 år då jag inte ens kan tänka mig någonting som ska hända under min navel i fortsättningen :D). Vi sa hejdå och vi tackade så otroligt mycket - precis varenda en vi haft. Jag tackade över att de stod ut med mig och mitt skrik. Jag tackade över allt! Vi klädde på Novah och sedan kom Markus pappa återigen och hämtade oss. Klockan 22:30 var vi, samma dag som vi födde, hemma i vårt hem igen. Och jag älskade det. Från första stund hon stod på golvet i sin bilbarnstol... nu var vi en familj på riktigt. Overkligt men ack så underbart.

De följande dagarna kunde jag varken gå eller sitta. 4 dagar tog det innan jag kunde resa mig upp själv så min make var med exakt hela tiden.. han bar Novah mellan varven, till mig till sovpölen till allt.. han hämtade mig och jag gick runt med min kateter mellan målen. Aldrig haft så ont.. eller det skulle jag inte säga.. men då allt läker känns det annorlunda. Har man varit med om en förlossning.. kan man aldrig mer säga att någonting gör ont. I måndags fick vi åka in på återbesök och då också fick min kateter ryka. Jag gjorde ultraljud och där såg vi inga fel.. vilket var såå skönt! Efter detta.. och efter att jag kunde gå på toa själv.. då började jag le igen. Wow vilken känsla. Det kändes som där och då att det bara vände. Vi kom hem och jag började plocka lite lätt i lägenheten. Så otroligt skönt. Städa liksom. WOW vilken känsla på den igen.

FÖRLOSSNINGSVÄSKAN
Till alla er som lagt tid på att packa denna (som mig) kan jag skriva att vad jag använde ifrån den var 1 pyjamas till Novah 1 fleeceoverall påväg hem 1 schampo till mig (använde inte ens borsten) 1 lipcyl Tandborste och Tandkräm. JAPP! Det var det. Jag hade med mig hela livet. Men förstår om man blir kvar några dagar till.. då skulle säkert mer behövas. Vi valde att åka hem och fick sedan besök av BB på väg i två dagar.. sedan den tredje ringde de. Otroligt smidigt ändå. Såattee alla som föder.. ni kan också komma med en willyspåse. Allt går ;) Jag hade kläderna från sjukhuset på mig hela tiden :)

NU när jag skrivit klart detta så hoppas jag att ni uppskattar min ärliga version. Ville liksom inte försköna det utan skriva i full sanning. Att ta Novah till världen är det bästa jag gjort. Vi gjort. Vi är så lyckliga. Att hon i skrivandets stund ligger bredvid mig i sin babysitter (kanske det bästa köpet ever?) gör mig hel. Det gör mig salig. Jag bara ler hela tiden. Hon är den finaste jag vet, hon o hennes far.

​VI ÄLSKAR DIG

​Ps. Jag måste bara lägga till hur mycket jag älskar min man, till månen och tillbaka. Han har VERKLIGEN tagit hand om mig genom exakt hela graviditeten.. och inte minst i slutet.. och inte minst vid förlossningen. Vilken man jag har. Han peppade, han servade, han fanns där och släppte mig aldrig. Han höll min hand genom alla timmar. Utan honom hade jag verkligen aldrig någonsin klarat det jag faktiskt gjorde. Min älskling - mitt allt. Vi är en oslagbar familj Rönnquist. <3

Xoxo, Malin <3

Likes

Comments

WE'RE PREGNANT

Favoritmattan från Elodie Details.

Som jag skrivit om tidigare fick vi såå otroligt fina saker att jag var tvungen (gjorde det med glädje) fota av de innan jag sorterade upp sakerna på sina platser i hemmet. Åh det vart verkligen en hel deeeel och bara fantastiska grejer man behöver. Hurra! Så tacksamt! Det som icke är med på bild är blöjtårtan - men den har ni sett tidigare :) (Se: HÄR!)

Tack än en gång fina vänner, mammor o faster! <3

Xoxo, Malin <3

Likes

Comments

WE'RE PREGNANT

Det hade ju vart hur mysigt som helst att ha en bild på alla som var samlade men tyvärr har jag ingen, buhu, har fått tigga till mig dessa ovan istället!

För en vecka sedan blev jag som sagt totalt grundlurad, inte ens min man hade sagt något - och vi brukar ändå ICKE kunna hålla hemligheter - eller åtminstone jag med mitt pokerface, det existerar inte ens. Såatte, jag trodde vi skulle hem till min vän Emelie och titta på bröllopsfilm från Viktoria o Sem. Jajamän. Så när vi väl var där och jag hade gått alla trappor upp, hjälp vad andfådd, plingar vi på och helt plötsligt står mamma där och öppnar. Alltså. Det var så stor chock. Jag visste inte ens vilken planet jag var på, eller om jag var hemma i Övik el i Uppsala. Så vi grät och skrattade om vartannat och sedan tittade jag in och alla fina tjejer stod där och skrek och log. Wow, jag blev så glad. Det var heeelt fantastiskt. Att ha er alla där, och att min man också fick vara med, det var underbart.

OCH så fint kak/tårtbord. Hur mycket älskar man inte ungen som flödar ut.. eeeh. Men den var god! :D OCH allt pynt. OCH alla presenter - vi är såå glada över precis allting. Lekar och frågesporter - helt i min/vår smak. Dock synd att jag förlorade i det mesta men mannen visade sina skills ;) Känns tryggt. Gissa bajset, den däremot var en hit! Godis har alltid vart min grej ;) Efter detta firande tog vi mamma med oss hem, sedan sov hon här en natt och vi köpte hem take away. Så mysigt. 

SÅ TACK IGEN! Nu längtar vi efter alla era barn att få fira framöver <3 BÄSTA GÄNGET! Visar i ett senare inlägg våra fina presenter!

Xoxo, Malin <3

Likes

Comments

WE'RE PREGNANT

Det hade ju vart hur mysigt som helst att ha en bild på alla som var samlade men tyvärr har jag ingen, buhu, har fått tigga till mig dessa ovan istället!

För en vecka sedan blev jag som sagt totalt grundlurad, inte ens min man hade sagt något - och vi brukar ändå ICKE kunna hålla hemligheter - eller åtminstone jag med mitt pokerface, det existerar inte ens. Såatte, jag trodde vi skulle hem till min vän Emelie och titta på bröllopsfilm från Viktoria o Sem. Jajamän. Så när vi väl var där och jag hade gått alla trappor upp, hjälp vad andfådd, plingar vi på och helt plötsligt står mamma där och öppnar. Alltså. Det var så stor chock. Jag visste inte ens vilken planet jag var på, eller om jag var hemma i Övik el i Uppsala. Så vi grät och skrattade om vartannat och sedan tittade jag in och alla fina tjejer stod där och skrek och log. Wow, jag blev så glad. Det var heeelt fantastiskt. Att ha er alla där, och att min man också fick vara med, det var underbart.

OCH så fint kak/tårtbord. Hur mycket älskar man inte ungen som flödar ut.. eeeh. Men den var god! :D OCH allt pynt. OCH alla presenter - vi är såå glada över precis allting. Lekar och frågesporter - helt i min/vår smak. Dock synd att jag förlorade i det mesta men mannen visade sina skills ;) Känns tryggt. Gissa bajset, den däremot var en hit! Godis har alltid vart min grej ;) Efter detta firande tog vi mamma med oss hem, sedan sov hon här en natt och vi köpte hem take away. Så mysigt. 

SÅ TACK IGEN! Nu längtar vi efter alla era barn att få fira framöver <3 BÄSTA GÄNGET! Visar i ett senare inlägg våra fina presenter!

Xoxo, Malin <3

Likes

Comments

WE'RE PREGNANT

På babyshowern i söndags fick jag gipsa in min mage för att kunna ha kvar här hemma som ett minne. Det blev dock inte som vi tänkt oss då det var så otroligt fuktigt och varmt MEN istället erbjöd sig min svärmor och svägerska att komma hit idag och göra om gipsandet - WOW vilket resultat. OCH en rolig grej! Såhär ser jag alltså ut dagligen - smällfet o sååå. Nu ska den bara få torka ordentligt och sedan ska den sprayas och kanske fästas med ett rosa sidenband o rosett. Vilken grej - visste inte ens att sådant fanns. Tänk vad mycket man får lära varje dag! :)

Och efter det var klart kom svärfar med mat från max. Alltså.. livet på en pinne. Vi ska icke klaga. Nu ska jag mysa ner med mannen och kolla PH - tycker förövrigt att det inte riktigt kommit igång än - hoppas på bättring framöver!

Xoxo, Malin <3

Likes

Comments

WE'RE PREGNANT

På babyshowern i söndags fick jag gipsa in min mage för att kunna ha kvar här hemma som ett minne. Det blev dock inte som vi tänkt oss då det var så otroligt fuktigt och varmt MEN istället erbjöd sig min svärmor och svägerska att komma hit idag och göra om gipsandet - WOW vilket resultat. OCH en rolig grej! Såhär ser jag alltså ut dagligen - smällfet o sååå. Nu ska den bara få torka ordentligt och sedan ska den sprayas och kanske fästas med ett rosa sidenband o rosett. Vilken grej - visste inte ens att sådant fanns. Tänk vad mycket man får lära varje dag! :)

Och efter det var klart kom svärfar med mat från max. Alltså.. livet på en pinne. Vi ska icke klaga. Nu ska jag mysa ner med mannen och kolla PH - tycker förövrigt att det inte riktigt kommit igång än - hoppas på bättring framöver!

Xoxo, Malin <3

Likes

Comments

WE'RE PREGNANT

Igår kom som sagt min mor och hon hade fyllt väskan med en massa plagg från då jag själv var liten. Åh så skoj - om jag kommer ihåg något? svar NEJ. Men jag njöt i min bullig/mullighet i en massa rosa och så kommer även får lilla donna få göra. MEN den här overallen är icke rosa utan mer aprikos och det var också den som jag själv åkte hem i från BB. Hur läckert? Och vad roligt att man faktiskt har kvar sådana här plagg. Mor har tvättat upp allting och denna, japp, den kommer vi använda. Mössan likaså. Urgulligt!

Från BÄSTA H&M såklart - året var 1988. 

Xoxo, Malin <3

Likes

Comments

WE'RE PREGNANT

Igår kom som sagt min mor och hon hade fyllt väskan med en massa plagg från då jag själv var liten. Åh så skoj - om jag kommer ihåg något? svar NEJ. Men jag njöt i min bullig/mullighet i en massa rosa och så kommer även får lilla donna få göra. MEN den här overallen är icke rosa utan mer aprikos och det var också den som jag själv åkte hem i från BB. Hur läckert? Och vad roligt att man faktiskt har kvar sådana här plagg. Mor har tvättat upp allting och denna, japp, den kommer vi använda. Mössan likaså. Urgulligt!

Från BÄSTA H&M såklart - året var 1988. 

Xoxo, Malin <3

Likes

Comments