Dagarna rullar på. Jag jobbar oftast 11-23. Långa dagar. Men pengarna rullar väl in. Imorgon är jag ledig och jag ska träffa saknade personer. Också ha möte om ett projekt. Det har börjat skapats någon slags sorg inom mig över det faktum att jag en dag måste lämna detta land, det börjar ju kännas som hemma. Tanken på att en dag säga hejdå till alla, usch så hemsk. Men det är ju ett tag kvar. Men jag är ju sådan, tänker alltid alldeles för långt i förväg.

Jag har målat en del, i ett försök att täcka över de kala väggarna i mitt rum. Ska sätta upp alla foton från NZ också. Alltså JISSES vad jag trivs. Alldeles för bra. Livet kommer ta mig ner på jorden igen, jag vet det. Men just nu flyger jag, och låter mig själv göra det.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Så jag tog mig till Sydney. Och inget blir ju någonsin som en tänkt sig. Jag kom hur som helst fram och fick reda på att jobbet jag skulle haft inte längre fanns tillgängligt. Så det blev bara att söka nytt. Jag skrev ihop ett CV och började gå runt och dela ut mig själv i form av ett A4 av pinsamt skryt om sånt som inte ens går att skryta om. Jag hittade en trevlig själ som inte ville se mitt CV, men gillade min attityd och därför ville att jag skulle prova att jobba. Nu har jag planerade skift i en månad framåt. Livet, det blir bara märkligare och märkligare. Och boendet. Vi hittade ett hus, Nina och jag. Och idag flyttade vi in. Vi ska bo med en annan tjej som vi inte träffat än och på övervåningen bor vår landlord och hennes pojkvän. Vi kommer dock inte se dem så mycket eftersom vi inte har access till övervåningen och de inte kommer använda nedervåningen. Det känns verkligen som detta kommer kännas som ett hem, är så exalterad.

Jag får visa bilder när allt är någorlunda klart. Imorgon ska mer grejer hämtas upp. Men först, första natten i nya huset.


Omfamningar, xx




Likes

Comments

Det kryper inom mig, det finns inte mycket att sysselsätta dagarna med just nu. Regnet öser ner och vi går runt och väntar på hemgången mot Sydney. Det är mindre än två dagar kvar och jag vill åka nu nu nu. Få allt på plats, hitta boende och få allt fixat med jobbet. Jag är just nu i något mellanting mellan semester och jobb och det väcker någon slags otålighet och krypande inom mig. Som att jag inte kan stå still men inte vet vart jag ska styra stegen. Så jag snurrar runt i en cirkel, kan inte slappna av. 

Äntligen kommer vi gå på Sydney's gator igen - sätta oss på våra favoritrestauranger, kaféer och gå igenom våra älskade second hand butiker. Och så småningom ge våra filmidéer liv. Hej romantiserande. Men det är ok att blunda för verkligheten ibland, så länge jag vet att den lurar runt hörnet och snart kommer smyga fram med ett grepp kring min hals. Men det är då jag bjuder in till vals och snart dansar vi tillsammans.

Imorgon står 'packa' på schemat - för på tisdag går flyget tidigt på morgonen. Exalterad. Minst sagt.


Omfamningar, xx

Likes

Comments

Det är den tredje februari. Den sjätte lämnar vi NZ och åker tillbaka hem till Sydney. Hjärtat hoppar ett extra slag, jag är så glad. Jag hoppas jag och Nina hittar ett ställe tillsammans, det skulle vara så kul. Att hitta boende i Sydney är inte det enklaste, men vi fortsätter dock att hålla tummarna och gör vårt bästa för att hitta ett ställe.

Tack, Nya Zeeland. För de mina minnena jag alltid kommer bära med mig. För de nya ansiktena, skratten, den svidande brännan på kroppen och för de nedkylande haven. Tack för de svarta men även vita sandstränderna, konversationerna och insikterna. Du har givit mig så mycket under den korta tiden jag varit här och jag är så tacksam. Tacktacktack.

Och älskade Sydney, vi ses. Alldeles, alldeles snart.


Omfamningar, xx

Likes

Comments

Ord

-ord jag hittade inom mig från en tid som inte inträffat ännu och en för längesedan-

Krigsskadorna som skvallrar om nätterna då
naglarna pressats in i huden
i ett försök att få tankarna att sluta komma
och lungorna
att fortsätta andas


Känslorna slår
likt piskande regn
Men det når mig inte längre
Jag är skyddad under det tak
som är du


-Vi ses om två dagar, sa han och kysste mig.
Okej, tänkte jag. Bara två dagar tills jag får känna på livet igen.


Jag var ute för att upptäcka världen men fastnade i din


Omfamningar, xx

Likes

Comments

Jag har nu ett kvitto. Ett kvitto på hur det är att flytta till andra sidan jorden. Det är varken en dans på rosor eller ett paradis, men inte heller ett brinnande hus. Det är, som allt annat, något där mittemellan.

Jag vill att ni ska förstå att de kristallklara haven på semesterbilderna inte kommer skölja lycka över dig. Du måste skölja den över dig själv, var du än är. Att flytta till ett annat land kommer förändra dig, men bara om du är öppen för förändring. Det kommer vara tufft, du kommer stå helt själv, utan att känna någon och om du vill att något ska hända måste du vara din egen ingenjör. Du bestämmer över ditt eget liv och det har aldrig varit så klart för mig som när jag stått helt ensam med ångest i hela kroppen för att jag varit just det, helt ensam. Men sen landar du där i ångesten, och det är då du kan låta ångesten gå, det är då du kan ta dig an vad som helst. För du är helt ensam, så vad har du att förlora? Och från den insikten börjar du skapa ditt eget liv, du river, renoverar, justerar och så behövs en ny rivning, ny renovering och nya justeringar. Och så fortsätter det så.

Vad jag också vill att ni ska förstå är att det inte är lätt att lämna ett par gråtandes föräldrar på Arlanda. Det är något av det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Det var fruktansvärt svårt att vara glad över att åka när det rev så mycket i dem, att se deras sorgsna ögon varje gång jag nämnt resan. Känslokaoset tog form och visade sig när jag satte mig på planet och forsen som samlats bakom mina ögon inte gick att stoppa längre. Jag satt tyst medan tårarna föll under första flygningen och funderade på vad sjutton jag hade gjort. Och jag tror att detta bidrog mycket till att mycket rev i mig själv första tiden i Sydney. Jag var så dubbel; borde jag stannat hemma hos alla de jag älskar? Eller följa hjärtat?

Vad jag framförallt vill att ni ska första är att fast hjärtat brister så hittar vi alltid lim någonstans som kan lappa ihop det. Och livet i Sydney gjorde det efter ett tag för mig. När jag hittat mitt sammanhang tänkte jag allt mindre på alla de där hemma och till slut kändes Sydney som mitt, trots att jag under lång tid inte känt som att det riktigt var det rätta stället för mig. Nu är halva mitt hjärta fast i Sydney och kommer nog alltid vara. Den där drömmen om att åka utomlands och allting faller på plats stämmer inte riktigt. Om du vill att det ska falla på plats måste det jobbas för. Som allt annat. Men det är så värt allt slit. Lärdomarna om dig själv och världen är så fint att ha. Din alldeles egna ryggsäck med värdefulla insikter, erfarenheter och upplevelser.


Omfamningar, xx


Likes

Comments

Dagarna i NZ går och inspirationen ligger och bubblar inom mig. Har så mycket idéer som vill koka upp och ånga ut. Snart snart, tålamod. Jag bor hos en kompis nu. Dagarna går och det är så fridfullt här, perfekt innan det hektiska stadslivet igen, trots att hjärtat ändå slår ett extra slag för Sydney. NZ är fantastiskt det också, kommer definitivt tillbaka hit, men än har jag lite mer än en vecka kvar här som det ska njutas av.

Ansvaret kommer krypandes. Snart är jag tillbaka i Sydney där jag för första gången helt och hållet kommer bo hemifrån medan jag tjänar mina egna pengar, inget mer CSN. Jag är så spänd på att se mitt nya jobb och det kommer bli intressant att se om jag klarar av det och om det är så tråkigt som mina vänner säger. Jag är nervös över om mina pengar kommer räcka tills första lönen när det egentligen inte är något att oroa sig över, jag vet att de kommer räcka. Men det kanske trots allt är en bra sak att oroa sig över, så de inte kastas runt och lösas på sådant som är onödigt. Mycket kommer förändras i år och jag öppnar mina armar och säger välkommen.


Omfamningar, xx

Likes

Comments

Regnet har precis slutat slå mot fönstren. Jag sitter inne och tänker, som så många gånger förr. Tankarna flyger förbi året som varit och det jag har framför mig. Förbi flyger även drömmar, mål och de gånger jag kommer få plocka upp mig själv efter vad jag kommer se som nederlag. Jag tänker på livet och hur det ter sig. Hur en kan må väldigt, väldigt bra, men samtidigt fruktansvärt dåligt. Jag tänker på vilket fantastisk år jag har framför mig samtidigt som jag på det omöjligaste av vis försöker förbereda mig på vad livet kommer kasta på mig. Det som kommer vilja få mig att ge upp, men som jag inte kommer låta. Jag tänker på allt det där som livet ger och tar, och hur jag agerar och reagerar med det. Jag tänker på var jag vill, var jag är nu och var jag varit. Utveckling och allt det som är väldigt invecklat. Jag tänker på hur mitt inre känns som jag, och hur längesedan det sist gjorde det. Jag lyssnar på min röst och det känns äntligen som att det verkligen är jag som pratar, inte någon som frebilt försöker hitta något som ska sätta ord på personlighet, värderingar eller funderingar. Det är nu en person som har funnit ro som pratar, en person som insett att du inte behöver vara bara en sak, du kan identifiera dig med många olika. Du kan vara både introvert och rolig, extrovert och ha dåligt självförtroende, komiker och vara väldigt ensam, tråkig och lycklig, bland folk men ändå helt ensam, framgångsrik men på något sätt aldrig tillräckligt, må bra samtidigt som mycket är trasigt inuti. Många människor har lärt mig mycket. Om mig, men framförallt om dem och om världen. Jag står stadigt, med båda fötterna bredvid varandra, ingen utanför. Och jag älskar livet. Så otroligt mycket.


Omfamningar, xx

Likes

Comments

Det här med bloggande är kanske inte min grej, jag har så svårt att komma ihåg att uppdatera. Men jag ger det en till chans.

Filmen. Jag lyckades få ihop en film, efter vad som kändes som att vända hjärnan in och ut. Men det blev en film, som jag inte är 100% nöjd med, men så ska det väl vara. Så en fortsätter utvecklas. Jag är ändå någorlunda nöjd, jag fick fram budskapet och det ska jag vara stolt över. En dag kommer jag lägga upp den så ni får ta del av den.

Nu då? Jo, just nu befinner jag mig i Nya Zealand och söker nytt visum till Australien. Jag ska göra ett andra år där och jobba för ett redigeringsföretag. Det blir en rolig upplevelse. Jag kommer även försöka göra nån kortfilm, just nu håller jag på och letar i hjärnan efter något värt att säga. Jag vill säga något om samhället, men jag vet inte riktigt vad. Det finns ju så mycket som borde bli sagt, och ändå så svårt att sätta ord på vad som händer. Jag vill bidra till #metoo så mycket som möjligt, men jag vet inte var jag ska börja. Vi får helt enkelt se var tankarna tar mig.

Bilderna är av väldigt dålig kvalité eftersom jag inte har någon kamera. Bättre än inget dock.

Vi hörs väl igen om ett halvår eller så.


Omfamningar, xx

Likes

Comments

Helgen har bestått av utvecklande och brainstorming av filmidéer. Efter mycket velande fram och tillbaka lutar det mot att jag ska göra en film om Schizofreni eftersom det mestadels pratas om på fel sätt eller inte alls. På Director's Lab har vi fått skriva korta manus som vi ska få regissera för att få prova på hur det är, vad som fungerar bäst osv. Vi hade även Thesis class idag där lektionen inleddes med att vi fick säga våra åsikter valda av vår lärare, som en övning för att få igång tankarna. Det blev diskussion om dödshjälp, flyktingar som sätts i camps på öar utanför Australien i väntan på visum och Donald Trump. Inte i väntan på Donal Trump, han var ett helt eget ämne. Det är väldigt fascinerande att höra klasskompisarna berätta om flyktingdebatten här i Australien och jämföra den med debatten hemma. Precis samma ord verkar föras i dessa länder som är så långt ifrån varandra det går, jag antar att det säger mycket om hur vi fungerar som människor. Lektionen var hur som helst väldigt intressant, och det slutade med att jag fick mer tro och hopp om min idé.

Kommande vecka kommer tillbringas i skolan och lära oss ännu mer om att regissera, och däremellan har vi lite dokumentärlektioner och annat kul. En hel del mer utvecklande av idéer ska också göras.

Jag hoppas ni har det bra där hemma!

Omfamningar, xx

Likes

Comments