​Hem ljuva hem! 4 dagar borta från allt var alldeles för länge för mig. Nästa gång ska hela min lilla familj följa med om jag ska vara borta så länge!

Har i varje fall börjat landa sen igår förmiddags när jag fick bekräftat att jag har ADHD. Egentligen gör det ingen skillnad att de där fyra bokstäverna står på ett papper, jag är fortfarande samma Malin. Det är bara att jag fått en förklaring på varför det känts som det gjort under alla dessa år. Jag har varken varit knäpp eller galen, jag har inte inbillat mig. All förvirring, vilsenhet, frustration, ilska, ångest, glädje, lycka och eufori som varit så extrem har haft sin förklaring. Inte något att skylla på eller ha som bortförklaring av mitt beteende utan en FÖRKLARING. ​

Adhd:n är som Herr Ångest jag förstår vad alla känslor beror på nu. Det är som flera ton släppt från mina axlar en enorm lättand att jag återigen som jag skrivit innan JAG HAR INTE INBILLAT MIG! Samtidigt som jag är fullkomligt livrädd för hur folk kommer behandla och bemöta mig. 

När jag tänker så blir jag så frustrerad på mig själv, för egentligen är det inte mitt problem om vissa människor inte kan bemöta mig med samma respekt som innan. Det är de som har sina fördomar och deras trångsynthet. Jag är fortfarande samma yviga, sprudlande, intensiva och galna Malin, det enda skillnaden är att det står fyra extra bokstäver i min journal.

Jag är stolt över mig själv och hur bra det ändå gått för mig trots all jävlighet jag utsatt mig för. Jag är så stolt över den jag är. Jag är stolt över att jag vågar. Jag är stolt över att jag pratar om allt som jag gått igenom. För pratar vi om jobbiga saker så blir det inte lika jobbigt. Det står jag fast vid, vi måste våga prata. Att berätta handlar inte om att vara svag, det handlar inte om att man vill att någon ska tycka synd om en. Att berätta handlar om att öppna upp för en acceptans och få hjälp! Jag har träffat så otroligt många fina människor tack vara min blogg och min Instagram tack vara min öppenhet. Har inte fått ett endaste ont ord. Bara massa massa fin feedback. 

​Jag är inte knäpp, jag har inte inbillat mig under alla dessa år med hjärnspöken, ångest, all utmattning och all förvirring. 

Jag har Adhd! Idag blev det bekräftat. Det är med en lättnad jag nu är på väg hem. Kommer skriva mer imorgon nu vill jag bara hem. Hem till barnen, hem till mina rutiner och min borg.

Malin du är extremt verbaltbegåvad! Kan vara en av de finaste komplimanger jag fått. Malin du är så duktig på sätta ord på dina symtom.

Att jag blivit så sedd och tagen på allvar, blivit mött med respekt. Imorgon får jag min slutliga bedömning, imorgon kan allt vara klart. Jag är så stolt att jag klarat av detta, att min envishet och min vilja att få svar och förklaring verkar gå i mål. 

Det är inte diagnoser i sig jag är ute efter utan förklaring på varför jag är som jag är. Hur jag ska kunna lyfta fram mina drag till det allra bästa. Men även hur jag ska hantera de sämre sidorna, att inte känna det som misslyckanden. För mig spelar det ingen roll vad det står på pappert, det får stå vad det vill. Bara jag får en förklaring och hjälp. Och vet ni vad! Imorgon är jag näst intill bombsäker på att det kommer komma.