Header

Allmänt, Psykisk ohälsa

Jag trodde aldrig någonsin att jag skulle starta en blogg som vuxen. Men nu sitter jag här i sovrummet och skriver mitt allra första inlägg. Jag har alltid tyckt om att skriva och jag skulle någon gång i mitt liv vilja publicera en bok om välmående och psykisk ohälsa. Det känns som jag har så mycket att dela med mig om inom detta ämne. Så mycket som jag skulle vilja få sagt. Jag vill prata om det som anses vara tabubelagt.

Som t.ex. den konstanta och vardagliga prestationsångesten. De perfekta bilderna på Instagram där filter, färgglada färger och högupplösta bilder målar upp en vision av framgång och välmående. Missförstå mig inte; jag älskar Instagram och det är ett medie som ger mig inspiration och motivation. Men det är också en applikation som belyser en osann verklighet. För ska vi vara ärliga så ser inte våra liv riktigt ut som våra egna flöden, eller hur? Våra profiler avslöjar bara våra höjdpunkter; "the best of me". Det är inget fel med det. Det är klart man vill spara och dela med sig av ett fint ögonblick. Men det är när vi exkluderar de mindre graciösa delarna av våra liv som våra följare och vänner endast får se den polerade, skimrande ytan.; så som semesterbilderna, den goda måltiden eller ditt träningspass. Det ger i sin tur en illusion av ett perfekt liv som inte existerar. Och det är då avundsjuka, stress och prestationsångest kan uppstå..

Jag är själv skyldig till denna "förfining" – men jag skulle inte vilja påstå att jag gör det medvetet. Jag tror att det handlar om att man vill göra ett bra intryck. Att när man sitter där ensam bakom sin skärm, så vill man veta att det finns personer som bryr sig, trots att man inte träffas så ofta. För visst känns det fantastiskt när någon som man tycker om har klickat på den där gilla-knappen? Och jag tror också att det är därför som man är så pass snabb med att lägga upp sina foton på sociala medier istället för att behålla dem för sig själv.

Men Instagram är självklart inte bara ångestladdat. Det är fantastiskt kul att titta på andras minnen och vardagsaktiviteter. Vi som åskare behöver bara komma ihåg att vi inte tittar på hela sanningen när vi går in på våra vänners och influencers sociala medier och att vi försöker att låta bli att jämföra våra liv med deras – speciellt med det lilla som vi faktiskt får se på Instagram. Lär dig att glädjas och uppskatta någon annans lycka och deras fina ögonblick istället för må dåligt av det. Och när du lägger upp ett foto; se till att du gör det för din egen skull- inte för att få uppmärksamhet och bekräftelse.


Det är avsaknaden av det råa och nakna som gör att jag nu väljer att dela med mig av en mer personliga version av mig själv via ett annat forum, då jag känner att det är viktigt. Och det är just prestationsångest som är ett av mina allra största personliga problem. Jag vill ständigt utvecklas och har en stark vilja och åsikt att klara mig själv utan någon annans hjälp. Ingen ska någonsin behöva försörja mig eller ta hand om mig. Jag vill vara driftig, energisk och företagsam. Denna strävan är fantastisk så länge man gör det för sin egen skull – för att man vill. Och inte för att man känner att man måste – för att göra någon annan nöjd eller stolt. Jag tror att vissa misslyckanden gör ondare än andra för att jag avskyr känslan av att göra någon besviken. Jag bryr mig alldeles för mycket om vad andra tycker. Jag måste börja att prioritera om mina mål. Vill jag uppnå det för min egen skull eller för någon annan?

Nu när jag börjar bli personlig så vill jag förtydliga; mina inlägg och personliga erfarenheter kommer inte vara ett ”pity party”. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag har dåliga dagar men även otroligt många bra. Men det blir det mörka och negativa som väger tyngst. Människan är bra på att haka upp sig på det destruktiva och jag är absolut inget undantag. Min psykiska ohälsa är därmed inget speciellt eller unikt – men är inte heller något som ska sopas under mattan och gömmas undan. Jag tror min ångest och depression bottnar i dålig självkänsla och självförtroende. Att våga tro på mig själv och mina beslut är därför ett av mina största mål. Att vara nöjd med vem jag är och vad jag åstadkommit. Trots att man stöter på besvikelser och nederlag, så vill jag kunna se dessa motgångar som en omväg istället för en återvändsgränd.

Kanske kan jag hjälpa en ensam själ där ute som också kämpar med inre demoner. Att kunna sätta ord på känslor och få någon slags garanti på att man inte är ensam. Det kan vara en stor befrielse. För trots denna inre kamp så är jag faktiskt stolt över mig själv. Jag ger aldrig upp. Jag försöker alltid att hitta lösningar på mina problem, både fysiska och psykiska. Många gånger misslyckas jag och jag måste lära mig att inte ta dessa misslyckanden så hårt. För som min mamma brukar säga – ”Det löser sig. Det finns en mening med allt.” Och ja, så är det – varje gång. Jag måste bara få mig själv att börja inse det.


Den här bloggen kommer inte endast att handla om psykisk ohälsa utan jag tänkte öppet dela med mig av mina intressen som också är mitt jobb. Man skulle kunna säga att jag vill utmana och tvinga mig själv att kontinuerligt våga skapa. Om jag skulle beskriva mig med några nyckelord så skulle kreativ vara ett av dem. Jag har ett väldigt stort behov av att uttrycka mig i olika medel. Jag måste få utlopp genom olika verk som musik, foto, bild- och videoredigering för att jag ska fungera. Annars känns det som om jag ska sprängas. Som att känslorna svämmar över och jag själv står där överväldigad av det som flödar runt mig - och i mig. Som att jag drunknar i inspiration och emotion

Hur som helst, jag hoppas att ni vill följa med mig på denna skriftliga resa.. Jag är förväntansfull och det känns som om jag har tagit ett steg i rätt riktning. Som att jag kan börja kategorisera upp min insida på ett sätt som jag inte kunnat tidigare. Kanske blir detta ett medel för mig att komma på rätt spår och kanske kan jag på samma gång få det stora nöjet att inspirera eller hjälpa någon annan. Det vore fantastiskt.

I like the way your brain works. I like the way you try to run with the wolf pack when your legs are tired.
I like the way you turn me, inside and out. Baby, it's the crazy I like. I think I saw the world turn in your eyes.
Låt: Turn - The Wombats.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments