Det är dags att sluta ta den extra promenaden till Odenplan för att kanske springa in i honom. Vill jag ens det? jag har fått se honom nu en sista gång, vill inte mer. Förresten det vill jag, om tre år kanske. Har en vision att vi kommer vandra förbi varandra på stan, helt inne i våra nya annorlunda vuxna liv. Vi kommer helt plötsligt stanna upp och allt sätts på pause. Där står du och här står jag, nostalgin flödar. Jag kommer vara snygg och cool, singel men älskar det, självsäkerheten strålar om mig. Du kommer vara ditt gamla du, grå, trist, patetisk med noll karisma. Vet inte om jag kommer säga mycket, mer än att se ned på dig.

Sitter på sängen och analyserar dagen. Mötte en av hans vänner idag på coop. Gick in igenom dörrarna och såg henne längre bort vid frukterna. Hon såg mig och kisade jag flydde, jag är van nu, de vågar inte prata med mig. Fortsatte in i affären och märker av att hon på något sätt följer efter mig. "Hej Emma!".

Vi pratade ett bra tag. Kändes skönt, riktigt skönt om jag ska vara ärlig.

Fan honom. Han har förstört så mycket för sig själv. Haha idiot.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Vi börjar inlägget med en mysig bild på en fantastisk frukost i Amsterdam. Var där förra veckan med mamma. Himla skönt att inleda 2018 med det. Vi strosade runt, gick på konstmuseum, drack goda drinkar och åt fantastisk mat. Hett tips är hummus kaféet i Amsterdam, otroligt gott och trevlig service.

Tillbaka till ämnet. Det har snart gått tre månader sedan den sjunde november 2017. Dagen då jag fick min första riktiga käftsmäll och allt blev svart. En käftsmäll av otrohet. Dessa oändliga dagar har varit hela svarta, jag minns egentligen inte så mycket. Dagarna har bestått av mörker, tårar, serien girls, smaklös mat och alkohol. Jag börjar först nu äntligen smälta det, känner att mitt psyke faktiskt börjar gå vidare trots att jag faktiskt träffade människan förra veckan. Jag kände att jag behövde det. Se honom en sista gång, höra om han hade något vettigt att klämma ur sig. Tyvärr inte. Insåg där och då hur patetisk han är, tråkig och ful. Självklart kunde jag inte hålla mitt bitchface för vem orkar det när man ser människan som varit ens största trygghet och nu plötligt ens fiende.

Men hörni jag vann. Han flyr landet om två månader för att återigen fly från sina problem. YES! heja mig, jag klarar detta.

Kram

Likes

Comments