Muffinsbak och vovvemys!

Nej men alltså ser ni hur jävla söt han är? Mitt vovvehjärta smälter!! Jag och T har fått äran att vara någon form av fodervärdar till denna goa kille. Känslorna är många, jag är superglad och nästan överväldigad över att få denna chansen och förtroende men samtidigt så kommer känslor upp som gör mig ledsen. Dels för att jag vet att det inte är våran och kommer behöva lämna tillbaka honom så småningom och sen saknar jag mitt lilla hjärta extra mycket nu. Tänk att min kära lilla bästa vän på 4 ben varit i hundhimlen i ett helt år nu. Jag har fortfarande inte smält eller förstått att han är borta för alltid..

Ni ser ju, hur kan man inte sakna en sån skönhet och speciell själ som Sven hade? Omöjligt! Fäller nån tår nu när jag sitter och skriver för på nått sätt så blir det lite mer verkligt att han är borta när jag pratar om honom, men samtidigt vill jag kunna göra det utan att hjärtat brister varje gång. Men den dagen kommer väl nån gång. Som tur är så vet jag att han alltid finns hos mig och han har en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Min lilla tokboll.


Tänker att jag ger mig där innan jag gör alla som läser lika ledsna och deprimerade som jag, hahah. För någon dag sedan bakade jag för första gången på typ ett år. Känns så skönt att jag börjar hitta tillbaka till gamla hobbys och intressen och att jag känner att jag börjar må bättre. Jag är på en sån bra plats i livet just nu, trots att jag mår som jag mår men steg för steg, dag för dag så hittar jag tillbaka till mig själv och känner att jag utvecklas hela tiden. Kan inget annat än att tacka de jag har nära som alltid finns där i vått och torrt och som alltid ställer upp för mig. Finns inga ord som kan beskriva tacksamheten jag har för dem, de som dragit mig tillbaka in i ljuset när jag för bara några månader sen var på en sån mörk plats.
Ja jävlar vilket djupt inlägg det blev, men orden bara flödar och jag finner inget stopp. Jag har en känsla i hela kroppen att allt är möjligt och att det finns inget eller ingen som kan stoppa mig. För här kommer jag. Tillbaka.

Blir ett lite längre inlägg än vanligt, men som jag skrev tidigare så hittar jag inget stopp. Inspirationen flödar, tankarna snurrar och möjligheterna är oändliga! Hon som är på bilderna med mig ovan är en människa jag är så tacksam över att ha vid min sida. Hon som orkar stå ut med mina humörsvängningar, upp och nedgångar, galna idéer och som förstår mig utan att jag behöver säga ett enda ord. Ojojoj som jag älskar henne, min bästa vän och (snart) sambo.
På bara några månader har hon och mannen i mitt liv fått mig att se det ljusa i livet, att vilja fortsätta och utvecklas. Tänk att lilla jag kunde finna två soulmates, på så kort tid, och jag älskar dem båda mer än ord kan beskriva. Aldrig känt mig så älskad och förstod som jag gör med dessa två människor. Mina två stjärnor, som lyser så starkt när jag har det som mörkast. En bästa vän, och en pojkvän. Tänk att lilla jag kunde ha sån tur. Nu vet jag att när jag är nere på botten, kommer dem båda stå där vid min sida och dra mig tillbaka, och jag skulle göra detsamma för dem.

Gillar

Kommentarer