Efter två långa dagar med kvällstrav och hemkomst mitt i natten som de första två arbetsdagarna efter gipset blev det onsdag. Onsdagen den 7 september 2016. Jag hade bara två turer och sista turen skulle jag köra min konvalescent. Han var påväg tillbaka efter en operation. Hästen var otroligt speciellt och de andra hade inte vågat rida honom där efter han stått på Box ganska länge, för han kunde vara lite dum. Jag var den enda som vågat anta utmaningen under hela sommaren. Han hade precis fått börja jogga och vi skulle ta en tur tillsammans med Fredde. Redan när vi svängde mot havet fick jag en dålig magkänsla. Jag fick en tanke i huvudet att jag inte skulle komma hel därifrån. När man får en sådan magkänsla hoppas man att den inte är sann. Man trycker undan den och kör ändå, för det kan inte vara sant. Såhär i efterhand önskade jag att jag lyssnat. Det var gammal havsbotten runt oss där vi körde med stora stenar, träd och taggbuskar. Vi körde på en smal grusväg och på ett ställe låg ett träd nere. Den hade gjort det hur länge som helst, men hästen min reagerade alltid starkt på det där trädet. På andra sidan grusvägen fanns en kohage inhängad med ståltrådsstaket. I det staketet var det ganska mycket ström. Jag är medveten om att hästen brukar hoppa åt sidan där så jag styr upp den närmare trädet för jag vill verkligen inte vara i närheten av staketet. Av okänd anledning tar hästen ett större skutt än vanligt och kastar sig rätt in i staketet. Han får en ordentlig stöt och hela min vagn hamnar i staketet. Hästen får panik och börjar skena. Jag hänger mig i vänster tömmen för att undvika att köra över Fredde och hästen han kör, men misslyckas. När vi halvt kör över Fredde hamnar jag i obalans och hänger med överkroppen åt höger utanför vagnen medans hästen fortsätter in på den gamla havsbotten i vild panik. Efter mig skriker Fredde "håll i för i helvete" något jag också gör. Jag slås mot träd, taggbuskar, och stenar med enbart min hjälm som skydd. Efter ett 40tal meter hamnar jag på något sätt under vagnen mellan hjulet och hästen, fortfarande hängandes i vänstertömmen. Jag blir sparkad, vart vet jag inte riktigt, och tappar taget och ramlar på tre stenar. Vi skenade i ca 50-60 km i timmen i ca 70 meter, 50 av dem var gammal havsbotten. Jag landar som sagt med ryggen och benen på stenar och missar en stor sten med huvudet (en sten jag redan slagit i med huvudet) jag har så ont att jag inte kan andas. Allt var så tyst och lugnt. Hade jag dött? Levde jag ens? Vart var min häst? Men så kom smärtan på riktgt. Snabb kom jag fram till att man nog inte hade ont när man är död, så jag levde nog.

Jag hade landat bredvid ett hus. Som tur var hade de som bodde i huset suttit på altanen och ätit frukost och hört att det va ett jäkla liv. Frun i huset kom utspringandes och jag hör Fredde ropa till henne "det ligger en tjej i skogen, jag vet inte om hon lever". Jag har drömt så många mardrömmar med den meningen ringandes i huvudet. Var det så illa? Hon kommer uppspringandes till mig som ligger gråtandes och kvidandes av smärta. Jag hade hunnit göra en snabbcheck och försökt ta mig upp, men jag kunde inte röra min högra fot, min högra höft gjorde så ont att det inte ens går att beskriva, så jag tog mig inte upp. "Hon lever!" Damen kom fram. "Jag har ingen telefon på mig" börjar hon säga och leta i sina fickor. Av någon anledning fårhagen fram min som jag hade i fickan och som turligt nog överlevt. Och så ringde hon ambulansen och till stallet. Min tanke blev gick direkt till hästen. Hade den kommit hem? Hur pass skadad var den? Hade den blivit påkörd på vägen? Larmcentralen beordrar henne att se till att jag är helt stilla och att ingen rör mig. Hon skulle även hålla mig vaken tills ambulansen kommer. Efter en evighet kommer en bil, men inte ambulansen utan freddes fru Frida. Jag skulle med tillbaka till stallet enligt henne och jobba igen. Jag är så tacksam över damen som stannat kvar och såg till att Frida inte fick med mig. Så när Frida inte får med mig till stallet börjar hon skälla. Ja själv kan knappt andas av smärtan och hon skället ut mig efter noter och säger att jag är oansvarig och försökte bara sabotera deras verksamhet. Jag måste ju fatta att hästen faktiskt har ägare och jag kan inte bara hålla på hur som helst. (Ska kanske tillägga att fyra av hästens ägare är kompis med mig på fb och någon av dem antagligen lär läsa detta och jag hoppas ni förstår att jag aldrig någonsin skulle göra detta med flit).

Tillslut kommer två ambulanser. Jag är ett prio1 höghastighetsfall så de skickade två. Direkt i med morfin och medicin mot illamående. Det hjälpte inte, i med mera. Och så började de klippa upp mina kläder. Även mitt huvud hade börjat göra ont på en specifik plats och det kändes kladdigt där, men det var inget värre än så tänkte jag själv. Jag berättade vart jag hade ont så skulle de få av mig skorna. Jag bara skrek rätt ut "RÖR INTE MIN SKO!" Lite försiktigt började de förklara att de måste ta av skon för att kunna sätta en spjäla på mitt ben. Helt utmattad och fortfarande i mycket smärta förklarar jag att när de drar i skon då drar de i mitt knä och höft som gör så inåtihelvete ont, men om de bars drog ner dragkedjan på skon gick det bra. Frida hade redan tagit min telefon vid de laget för att kolla igenom den så att jag inte hållit på med telefonen när olyckan hände, något som faktiskt är olagligt, hon hade ingen rätt att kolla min telefon, speciellt inte när jag inte kan försvara mig själv..

Tillslut får de på mig på båren och in i ambulansen och sirener och blåljus på. När man är hög på morfin och åker fort i en ambulans kan det tydligen se ut som om taket attackerar en, och det är skönt att det inte bara var jag som tyckte det. I ambulansen försvinner jag tre gånger. Antagligen var det choken i kombination med morfinet och utmattning som gjorde det, men jag hörde ambulanssjukvårdaren säga vid ett tillfälle "hon är inte längre vid medvetande, kan du köra fortare?"


När vi nästan är framme är jag vaken igen och hon som satt bak vid mig förklarar för mig att eftersom jag råkat ut för det jag gjort så skulle det vara ganska många människor inne och ta emot mig för de ville kolla allt samtidigt. Vi stannar men de vill inte riktgt öppna luckan. Då hör jag röster jag känner igen. En av hästens ägare, Stefan och Gloriants ägare Lennart står där och vill bekräfta att det se jag som var i ambulansen, men enligt lag får ju inte ambulanspersonalen släppa fram vem som, men efter att jag försäkrar dem om att jag känner personerna i fråga och att det är okej öppnar de och släpper ut mig. Det första jag gjorde var att be tusen gånger om ursäkt för hästen till Stefan. Han försäkrar mig om att det inte var någon fara med den och att jag skulle strunt i det just då utan bara fokusera på mig själv, det mest lugnande jag hört under hela dagen.

Inne på rummet va det säkert 10 läkare, sköterskor och dylikt som alla skulle undersöka mig samtidigt. Det enda jag har på mig i ambulansen är trosor, bh och linne, men inne på sjukhuset klipper de upp min bh med. De fick ge mig mer morfin för att ens kunna undersöka mig, jag hade så fruktansvärt ont. Jag fick kämpa för att hålla mig vaken. När läkaren väl undersöker min ryggrad börjar han nästan lite obekvämt förklara för mig att han måste undersöka svanskotorna med och inte kan göra det från utsidan. Jag var redan nerdrogad så jag brydde mig inte speciellt mycket, men för att alla ska förstå situation så kanske jag ska tillägga att två av mina hästägare fortfarande står i rummet när de klipper och kastar bort min bh och undersöker mig...

I väntan på röntgen försvinner jag igen, vaknar upp när jag röntgas, slocknar igen sekunderna senare och vaknar sedan upp i nästa röntgen när de ger mig kontrastvätska, och försvinner ur igen. Jag fick stanna kvar ett dygn på sjukhuset för observation i ett dygn och jag var knappt närvarande under hela den tiden. Jag fick knappt i mig mat, så borta var jag. Jag vaknade när de gav mig sprutor, försvann direkt igen. Jag hade tur. Jag klarade mig med två stygn i huvudet, gigantiskt blåmärke på höften och ett stort på knät och ett på lungan + en kraftig hjärnskakning och rivmärken i ansiktet efter taggbuskarna. Inte ett brutet ben, inte en spricka. Änglavakt är vad det kallas. Jag skulle ha brutit allt möjligt där i, men klarade mig med bara "småsaker". Jag är fortfarande öm i knät och höften. Höften är fortfarande mörkare på platsen blåmärket var på och en liten "lårkaka" påminner mig dagligen om den onsdagen. Såret i huvudet lämnade en bubbel som numera blivit min "tänkarbubbel" som jag inte riktigt kan låta bli när jag sitter och filosoferar. Olyckan lämnade mig med djupa sår i självförtroendet, eller ja, inte själva olyckan utan nog mest mina chefers agerande kring den. Men jag fick rehabilitera både knä och huvud en hel del efter. Att bara sitta och köra fort utan att vilja spy tog ett tag, men nu går i princip allt bra. Det enda jobbiga numera är att sitta på skalmen på 1åringarna när de tillåts kliva iväg och jag inte har någon kontroll. Då är jag genast tillbaka till onsdagen jag sent kommer glömma.

Så. Hur gick det med hästen då? Hästen fick en del sår och var inte öm men annars gick det bra med honom. Han tog ner ungefär 200meter staket som våran allt i allo fick ägna nästan en dag åt att laga. Hästen i fråga var min svarta fara. Devs Daredevil. Han är en av de få passhästar jag hade hos Perssons som jag fortfarande följer. Han bytte tränare en stund efter jag sagt upp mig och hos sin nya tränare har han gjort 3 starter som resulterat i 2 segrar och en andraplats! På lördag går fina Musse ut på V75 och jag lovar att jag kommer sitta framför tvn och hejja!

Till ägarna ber jag ännu en gång om ursäkt för olyckan även om jag tyvärr inte kunde eller kan göra något åt den. Jag följer honom som sagt fortfarande och jag är så glad att Joakim och Patricia hitta nyckeln till framgång, den jag hela tiden visste fanns där! Håller alla tummar och tår i världen för er på söndag och Musse, även om du numera blivit av med kulorna så är du fortfarande mina drömmars svarta hingst ❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments