De senaste veckorna har tvingat mig till att fundera på det. Vad anser jag är ett värdigt liv för mina hästar? Tycker jag att det är ett värdigt liv för mina hästar att äta medicin resten av livet? Tycker jag att det är ett värdigt liv att gå i en liten grusad hage ensam resten av livet? Tycker jag att det är okej att min tvååring vara kropp utvecklas som mest just nu står inne 14-16 timmar om dygnet? Tycker jag det? Vad är ett värdigt liv för mina hästar, enligt mig. Vi snackar inte en vecka, ett år utan resten av livet.


Rolas blodprover har testats. Allt har kollats igen. Levern hade blivit sämre. Så vi funderade på varför har levern blivit sämre? Veterinären gav mig tre alternativ.
1. Det kan bero på gifter som tex finns i mögelgift mögel som tex finns i gräset. Är det gifter så har Rola antagligen blivit överkänslig mot tex mögel. Är hon överkänslig får inte inte äta något som kan tänkas vara mögel i, dvs hon får inte äta gräs. Hon måste också gå själv så hon inte får någon konkurrens om maten, maten hon måste få så hon kan äta varje timme dygnet runt.
2. Det kan bero på PPID. Är det PPID (Chusings syndrom) så måste rola äta medicin varje dag i resten av sitt liv.
3. Tumörer.

Rola älskar sina kompisar i deras stora gräshagar. Hon blir deprimerad om hon inte får ha dem kring sig (vi har provat och hon blir verkligen deprimerad). Tycker jag det är okej att hon måste gå själv efter att ha spenderat 14 år med kompisar? Tycker jag att det är okej att hon bara får gå själv i en liten hage och aldrig mer ära gräs?
Är det PPID, tycker jag att det är schysst mot henne att ge henne mediciner varje dag, resten av hennes liv? Och för vems skull gör jag det? För hennes eller för min?
Hennes kropp håller på att stänga ner. Jag märker det. Den trötta tanten som står och hänger hela tiden, dom fryser utan tjocka täcken, hon orkar inte mer. Hennes kropp säger nej.

Så. Ska hon leva för att jag inte vill släppa taget om min bästa vän, eller ska hon leva för hennes skull? Är det ett värdigt liv att leva när kroppen stänger av och man inte ens orkar med sig själv längre?

Enligt mig så är det inte ett värdigt liv att aldrig mer få äta gräs. Enligt mig är det inte ett värdigt liv att gå själv i en liten grushage resten av livet. Enligt mig är det inte ett värdigt liv när hästen måste äta medicin varje dag resten av livet, för att kroppen ska fungera. Enligt mig är det inte ett värdigt liv hon kommer få eller har just nu i dag, trots jag gör allt jag kan för henne, för hon lider.

Rola är min bästa vän. Hon är mitt allt. Min prinsessa, min bebis, min ängel. Vi har haft en hel del otur, men samtidigt har hon gett mig så mycket lycka. Lycka i ett litet föl som blivit en fantastiskt fin häst. Hon har tagit med mig på vilda galopper och jag har fått lära mig en hel del om hästvård tack vare henne. Hon har gett så mycket glädje till min familj och för hennes skull har jag valt att dra pluggen. Hon ska inte behöva få lida mer. Det är hemskt, jag tycker verkligen det är svinjobbigt, för utan henne är inte jorden rund. Utan henne.. det finns inte. Men jag mår väldigt dåligt av att se henne trött, sjuk och lidande utan att kunna göra något. Så jag säger stopp. Ingen ska behöva leva ett liv som inte är värdigt. Hennes sista dag är inte bestämd, det är lite myndigheter och andra människor jag behöver prata med först, men den dagen är snart. Och fram tills dess tar vi dagen som den kommer, och lever som om det inte finns någon morgondag.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Igår var veterinären ute igen. Rola har efter en och en halv vecka blivit lite sämre igen. Hon har börjat bli trött och äter mindre, igen. Det har gått så bra nu i en och en halv vecka. Hon har gått upp i vikt och varit pigg, men den glädjen och lättnaden försvann fort. Så igår ringde jag veterinären igen. Efter att de kollat journalen och jag förklarat dagsläget bestämde hon sig för att komma ut redan på förmiddagen. Tanken var fler blodprov och tandkoll. Hon höll med om att hela situationen var konstig. Inga speciella symptom på något alls egentligen. Så hon började med de vanliga grejerna. Redan med en gång blev det inte bra. Rola hade 35,0 i Temp. För den som inte vet så ligger en hästs normaltemperatur på 37,2-38,2 grader. Så 35,0 är en rejäl undertemp. Hon hade då stått inne på gången utan täcke i en timma, inget som borde göra att hon får så låg temp. Hon lyssnade på hjärtat och hörde ett pyttelitet blåsljud på hjärtat, men enligt henne så ska ett så litet blåsljud inte ställa till något och hästen bör kunna användas som vilken annan häst ändå. När hon tröck på höger sida om buken reagerade hon lite på ett ställe, men bara två av tre gånger. Ur med lite blodprover för att kunna jämföra med proverna som togs vid första besöket. Efter en halvtimma tog hon tempen igen och då hade den sjunkit ytterligare till 34,5. Med Rolas personlighetsförändringar så är hon inte överdrivet rolig att ge spruta, men eftersom hon absolut inte är helt hundra i kroppen började vet. med en låg dos sedering inför tandkollen. Men såklart kämpade rola emot och det krävdes helt enkelt lite mera för att hon skulle bli trött nog för att kunna göra undersökningen av munhålan och tänderna. Jag ska vara helt ärlig och säga att jag tar inte ut tandläkare varje år och kollar som alla böcker säger, jag kollar själv (både rola och Stardust är vana att jag pillar i munnen på dem, något som jag tycker man ska träna på från början) och går lite på magkänslan. Skulle jag märka att det inte stämde med munnen skulle jag aldrig tveka att ta ut ett proffs för att titta. Och jag kan stolt säga att vi fick massor av beröm för hennes fina tänder och väl skötta mun. Det enda hon såg som var konstigt var en rodnad under tungan som hon aldrig sett förut, och hon har jobbat som veterinär länge! Så massa bilder togs, minnet är ju bra men kort. Fler blodprover tog hon med, lite för att spara för att kolla upp saker hon inte kunde komma på med en gång, och så blir det eventuellt att testa för PPID och även kolla på hur hormonnivåerna ligger till. Svaren får jag imorgon.

Något som jag alltid tyckt varit lite löjligt och aldrig ens funderat på att göra med mina hästar förut är att väga deras mat. Fine om stallet jag jobbar för vill det, eller att jag tar hand om en häst som vill ha det så, men jag hade aldrig en tanke på att göra det själv, förens nu. Nu har jag börjat väga Rolas mat, bara för att se exakt hur mycket hon egentligen äter. Och eftersom jag inte gjort det förut har jag ingen hö-våg. Sååå, man tar vad man har. När vi väger lammen inför slakt så har vi en våg som vi hänger i taket, och den kan jag meddela funkar även till hästmat! Igår fick hon 24 kg hösilage att äta över natten och i morse var det 8 kg kvar. Veterinärerna är väldigt tydliga med att eftersom hon är så pass smal som hon är så måste hon äta minst 20kg om dagen. De andra två matvraken i stallet hade gladeligen satt i sig 20 kg under natten, men inte rola.. hon tittar inte ens på det på morgonen. Med tanke på Rolas tillstånd har det blivit många timmar inne, närmare bestämt 14 timmar ungefär. Det är inte optimalt för Stardust, men jag försöker göra det så bra jag kan för dem allihopa. Och om man ska dela upp antal kg/timme så bör rola äta 1,5 kg i timmen, men i nuläget äter hon bara lite mer än 1 kg i timmen. Så i natt blev det 25kg. Bara det är runt 25 så duger de. Jag svär till gudarna att jag gör allt som står i min makt för att få henne bra, men jag blir bara mer och mer gråhårig, och vi går bra fram och tillbaka i tillståndet. Jag hoppas verkligen att de hottar något, oavsett vad det är, för då vet jag! Det är nog värre att inte förstå och inte veta än att veta och ha en förklaring.

Likes

Comments

Provsvaren är tillbaka. Hon har inga jättemängder mask, men vi avmaskar ändå. Avmaskning mot spolmask och styngflugemaskar.


Styngflugor lägger sina ägg i hästarnas päls eller i manen på hästen, äggen sitter så pass hårt att det krävs lite kraft för att få bort dem, tex som när en häst kliar på sig själv eller någon annan med tänderna. Äggen hamnar då i munhålan och av någon anledning stannar de kvar där. Ska inte påstå att jag är jättepåläst om styngflugor utan detta är vad våran veterinär Maria sa.


Hon hade även pratat med en äldre veterinär som tyckte att det lät som om hon haft minikolik. För den som inte vet vad kolik är så är det ett samlingsord för magsmärtor. Så Rola kan ha haft kramper eller liknande i magen som gjorde så ont att hon blev helt hängig och slutade äta. Det skulle också kunna vara magsår. De vill ju såklart inte döma ut henne utan att de har uteslutit allt annat. Så nu fick vi avmaskningsmedel och magmedicin. Gastrogard heter medicinen och den ska hon få i 20 dagar. 6 svindyra sprutor. Så jag hoppas verkligen att de hjälper.


Provsvaren var exakt så som jag trodde de skulle vara. Att se dem igår var ändå som om ridån gick ner. Rola är en av de största och viktigaste delarna i mitt liv. Och med all otur som jag haft med mina hästar så vart det väldigt mycket för mycket. Jag har fortfarande en dålig magkänsla. Jag hoppas självklart på att allt blir bra nu, men jag vågar inte tro på det. Med tanke på personlighetsförändringarna de senaste året och många konstiga beteenden och saker som hänt så tror jag (hatar mig själv för att jag ens tänker detta) att hennes dagar är räknade. Men vi får låna henne ett tag till, och jag är lättad.


Likes

Comments

När jag kom hem efter min Stockholms weekend märkte jag att något inte stod rätt till med rola. Han hade tappat stor del av det lilla kroppsfettet hon haft och hon vägrade äta. Hon låg ner och sov nästan hela tiden och skakade. Jag tog febern på henne men 37,4 är varken för kall eller för varm. På med vintertäcket ändå eftersom hon skakade och avvakta. Tisdag morgon ville hon fortfarande inte äta och var ännu magrare. 38.0. Så när hon knappt ätit något alls under hela tisdagen gjorde jag iordning stallet och lät dem vara i varsin Box över natten så jag kunde se vad hon gjorde och inte gjorde. Rola har sedan tidigare problem med att stå stilla under längre tid då hennes ben svullnar upp, så numera är de alltid lindade på natten eller när vi åker transport. Så precis som alltid på kvällen gör jag iordning hästarna. Först Geisha och sedan Stardust. Under tiden jag gjort iordning de andra hade Rola lagt sig ner och vilat två gånger. Rola som aldrig i vanliga fall ligger ner när det är rörelse och liv runtomkring henne. Så när det väl blev hennes tur borstade jag igenom henne, kände noggrannare än någonsin igenom henne så att jag inte hittade något som kunde vara orsak till något, lade på täcke och började bandagera hennes ben. Efter kanske 10 minuter ståendes började hon skrapa med framhovarna. Eftersom hon är hon och hon dessutom inte mådde bra stod vi löst i boxen medans jag fixade henne. Och när jag lindat halva bakbenet viker alla fyra benen på sig och hon lägger sig raklång över boxen. Hon lade sig försiktigt så hon lade sig inte på mig, men väldigt tätt intill. Något är jättefel. Tillslut får jag upp henne. Magen låter, hon visar inte andra symptom på kolik eller liknande utan klarar av att hålla dig stilla på benen medans jag gör klart henne. Jag känner min häst väldigt väl. Hon har någon form av hatkärlek till mig. Hon skulle aldrig skada mig men ser ofta till att jag får jobba för henne. En frisk rola skulle jag få jaga i timmar i hagen, hon skulle aldrig lägga sig ner när jag är i närheten och aldrig någonsin när jag håller på med henne.


Så i onsdags ringde jag vet. Jag kände att jag hade avvaktat tillräckligt och hon blev bara stadigt sämre. Onsdag morgon fanns det ingen gnista kvar i ögonen. Hon var ännu mer orkeslös än kvällen innan och knappt ens tittat på maten. Boxen var vänd upp och ner på och nästan all halm var upptryckt mot väggarna. Rola är en väldigt renlig häst i vanliga fall. Hon brukar alltid ha ett fint täcke av halm över hela boxen och bajset i vatten/mathinken och längs med en vägg. Vet insisterade på att hon skulle vara ute en stund för att få upp aptiten. Men efter två och en halv timma gav vi upp och de fick gå in allihopa. Mina hästar är väldigt kärleksfulla med varandra och blir inte supernöjda om de är den enda som ska gå in. Rola har dessutom visat tidigare tecken på depression och blivit väldigt orolig när de andra fått gå ut och inte hon, och jag kan inte ha min tvååring inne 23 timmar om dygnet. Han växer, utvecklas sätter muskler för fullt, jag anser att inte låta speciellt bebisar få gå ute så mycket som möjligt i hagar de kan röra sig i, riskerar deras framtid. Jag tror att det kommer ha en negativ inverkan på dem när de blir äldre och jag gör allt för att få fram en hållbar häst. Så ut med hästarna och sedan vänta på vet.


Väl på plats undersökte vet Rola. Hon höll med om att hon var i riktigt dåligt skick, och inte för att vi inte tar hand om henne på ett bra sätt utan för att hon var någon form av sjuk. Slemhinnorna var gulnade vilket kan betyda att det är något fel på levern. Vet lyssnade på magen och konstaterade att den lät, men inte tillräckligt mycket. Både hon och jag konstaterade att det inte handlade om kolik, utan magen lät så lite eftersom hon inte åt. Äter man inte så bajsar man inte. Så vet kunde inte ta träckprov utan jag fick hoppas på att fått i sig något alls så det tillslut fanns något att ta prov på. Men massor av blodprov kunde hon ta som hon testade under eftermiddagen för allt möjligt. Det jag kunde göra själv är att hålla henne varm och försöka få henne att börja äta.. för det är ju lät.. på med innetäcke, halstäcke och vintertäcke och sedan ut igen med de andra, men bara några timmar.


För alla som inte känner Rola så ska jag berätta om Rolas relation med mat i vanliga fall. Hon är väldigt kräsen. Hon gillar absolut inte kladd. Betfor är gott men Melass är inte ätbart. Ena dagen går det bara att äta hösilage men dag två är det bara hö som häller. Byta pellets är inte heller acceptabelt. Inte hur som helst iallafall.


På onsdagseftermiddagen ringde vet tillbaka till mig. De hade testat proven för allt möjligt. Ett prov var lite utanför de normala, provet som kan indikera ett maskangrepp. Mask som hon inte bör ha med tanke på senaste avmaskningen och hagarna de går i. Alla andra prover var normala. Varför är hon då dålig? Vet gav två alternativ. Antingen är det mask, eller så är det en Tumör någonstans i kroppen. Vart kan de inte se om man inte är inne på en fin klinik och öppnar upp henne, ett alternativ jag tackat nej till.

1. hon är alldeles för svag för att ens transporteras härifrån enligt både mig och vet.

2. jag anser inte att det är rätt mot hästen att utsätta henne för all behandling och operationer osv som hon behöver genomgå för att klara det.

3. Inte ens vet tyckte det var optimalt. Inte för hästen och inte för mig.

Både vet och jag kom överens om att om det är tumör får rola somna in. Att få reda på att det är stor risk för att det är en tumör är inget besked man vill ha. Speciellt inte när det gäller en häst som är 14. En som är en av de viktigaste individerna i mitt liv. Hon är min bebis. Vi borde ha massa år kvar tillsammans. Onsdags kväll var en kväll full av tårar och en lång stund i boxen med Rolas huvud i min famn.


Torsdag morgon hade rola återigen knappt rört maten, men några tuggor hade gått i av höet. Två pyttesmå högst träck, räckte precis till två träckprov... frukosten tittade hon inte ens på. Det värsta som finns är inte när en häst dör. Det värsta dom finns är att se dem lida och se dem tyna bort. Att stå där maktlös och inte kunna göra något annat än att bara se på när de blir ett benrangel. Eftersom vet inte ville sätta varken dropp eller sond så är mitt jobb att få henne att äta. Kan säga att det går inte att tvinga en häst att äta, man får bara försöka erbjuda mat de tycker är gott och hålla tummarna. Torsdagskvällen åt hon för första gången på fyra dagar: 4 morötter och ett äpple. Liten segerdans när hästen äter 4 morötter och ett äpple. Dessutom orkade hon stå upp hela tiden när jag fixade henne.


Fredag morgon hände de som jag längtat efter så länge. Hon åt upp ett halvt kg pellets/müsli till frukost och hade ätit upp en stor del av höet under natten. Tårarna rann av lycka! Det är helt sjukt vad glad man kan bli av ett halvt kg pellets och halva högivan, men man börjar uppskatta de små sakerna i livet när man har en häst som är jättedålig! Och när Stardust skulle till hovis och få skor under eftermiddagen ville hon inte med in, hon som gått till mig hela veckan Såfort hon sett mig. Har heller aldrig varit så glad över att hon inte velat bli fångad. Och på kvällen var hon åt hon glatt upp eftermiddagspelletsen och kvällsmaten. Glädjen går som sagt inte att beskriva.


En pigg och vaken rola sprang ut i hagen och åt höet me helt okej aptit, iallafall om man jämför med tidigare i veckan. Boxen var som vanligt. Det är inte ofta det händer, men jag var så otroligt glad över att stå och mocka hennes Box. Ordentliga högar bajs, kisshögar och i princip all mat var borta. Segerdans.


Dock hela tiden påminner jag mig själv om att det spelar ingen roll om hon blir piggare, för visar det sig att hon har tumörer, då är det slutet oavsett hur hon mår. Sedan är det såklart en stor lättnad att hon äter och ser glad ut, men jag vill inte ta ut något i förskott. Även fast hon åt i morse betyder det inte att hon äter ikväll. Ett mål i taget. Jag njuter av tiden jag har henne och glädjen mig åt hennes förbättring och hoppas (det känns konstigt att säga det) att hon sv någon anledning blivit så nedsatt av ett parasitangepp. Jag verkligen hoppas att hon blir bättre och vi har många år kvar tillsammans

Likes

Comments

Något riktigt hemskt har hänt! från ingenstans blev det nästintill vinter. eller ja.. sen höst i alla fall. just nu sitter jag inne i "värmen" och försöker ta mig samman för en promenad till hundarna och ett lätt träningspass. Utanför fönstret blåser det så grenar och löv faller ner. Nordliga h-vetes vindar.. iskalla och går rakt igenom en. tiden för te/varm choklad i soffan under täcket framför en film i mysiga byxor och tjocktröjor är äntligen här. äntligen är ett ord man använder om man inte håller på med hästar... för hur mysigt det än låter så är det inte ett dugg lik verkligheten. nu är det tid för underställ, tjocka strumpor x 3 i de fodrade skorna. vinterstället måste letas fram och dammas av, tjocka mössor och hårband åker fram, halsduken får absolut inte glömmas! tjockvantarna som man känner sig otroligt klumpig i och ändå fryser ihjäl i.. ständigt rinnande näsa, snustorra läppar och ganska snart helt röd runt näsan och både snyta sig och snörvla svider/gör ont. kinderna behöver ingen rouge, de är röda nog ändå. när man väl sitter där på/bakom hästen har man så mycket kläder på sig att man inser ganska snart att blåser det tillräckligt mycket kommer vinden ta tag i mig och jag kommer blåsa iväg som en ballong och rulla över hela j*vla vägen som en köttbulle... alla täcken till hästarna ska fram. utetäcken, innetäcken, ridtäcken, skritttäcken, reflextäcken, fleecetäcken, halstäcken.. ständigt leriga hästar som såklart var tvungen att hitta just den där lilla sandfläcken som det kommit tre millimeter regn i lite för fort och nu är det ett perfekt lerbad. reflexer måste hittas fram till de sena eftermiddagarna man rider ut efter jobbet eller bara vill överleva jaktsäsongen med skjutgalna jägare i skogen. så efter en lång arbetsdag och ännu en lång kväll i stallet med den leriga hästen får man äntligen komma hem. det enda man gör då är att duscha sig varm (dvs skålla sig), äta något lite fort och sedan sova.. filmmys i soffan under täcket med en varmkopp te blir ungefär såhär: tre sekunder efter man satt på filmen ligger man i soffan sover väldigt bra medans teet blir kallt... vet inte hur många gånger jag fått höra att jag inte är en rolig människa att se på film med...


Inget fan av hösten.. märks det mycket eller? ;)


Igår gjorde jag min comeback bakom hästen. Såklart var jag tillbaka med hästen som startade mitt travintresse. Bobbo. en häst som kan göra i princip vad som helst och jag kommer ändå alltid känna mig helt trygg med honom. bästa killen, kommer alltid vara! på fredag så är det en månad sedan olyckan hände. olyckan som fortfarande orsakar smärta i knä och höft. eftersom det var en ganska traumatisk upplevelse så ska jag inte påstå att jag varit rädd för att köra.. utan snarare orolig för att det ska hända igen, för jag är helt säker på att nästa gång går det inte lika bra.. iallafall så behövde jag få köra en snäll häst en lugn tur utan att något hände så jag fick tillbaka lite självförtroende i min körning igen. så ut i skogen, bakom bästa hästen med bästa sällskapet. klumpen i magen försvann sakta men säkert. och som sagt. bobbo kan man alltid lita på. och att återvända till stället där allt startade behöver inte vara något negativt. jag behövde få komma till en trygg plats med personer som uppskattar mig och mina kunskaper och den jag är och bara få vara mig själv.

Tack så mycket för igår, bästa eftermiddagen i stallet jag haft på länge <3

jag sa ju att jag skulle lägga av med ridning. men tyvärr så har jag ju en liten kille på snart 3 år som fortfarande behövs hållas igång tills han hittar en ny bästa vän.. så med mina bästa vänner Knäskyddet, Voltaren, Alvedon och värmekudde så kan jag rida honom. jag har ont efter och när jag rider, men jag är så van att ha ont nu så det går. jag biter ihop och försöker tänka på något annat. så idag iallafall så var det dags för ett ridpass på liten huligan. nu har jag faktiskt fått leta fram understället. det skär i mig att behöva säga det.. men nu börjar helvetet med kylan. när kylan kommer så kommer smärtan.. så tjocka strumpor, vanliga ridstrumpor, långkalsonger, knäskydd, ridbyxor, undertröja, tshirt, tjocktröja, jacka, halsduk, hårband och handskar.. men we made it. skritt och travpass i solnedgången med träden svajande runt oss. men han kan han, min lille grabb. den som köper honom kommer inte ångra sig

Nu börjar jag med att varna känsliga läsare. det är inte äckligt men vissa kan känna obehag..


som sagt så är det snart en månad sedan olyckan. mitt knä för fortfarande ont. huden runt ärret i huvudet efter stygnen är otroligt könsligt och ömmar fortfarande när jag råkar komma emot det med fingret eller har håret fel. jag kan fortfarande inte ha byxor vars linning sitter där jag fick smällen på höften, och lårkakan följer mig fint. huden som var svart/blå/lila är numera gårvit aktig. men det går framåt. jag kan ju ha jeans och ridbyxor! det tog bara tre veckor...

bilden nedan är på hur höften såg ut 2 dagar efter olyckan och den andra bilden är tagen för 3 dagar sedan.

Likes

Comments