De flesta kommer tycka jag är töntig.. det var ju bara en häst... men för mig var hon inte bara en häst. för mig var hon en ängel som kom och räddade mig i precis rätt stund, och utan henne, vart hade jag varit då?

Året var 2012. jag var mobbad i skolan, min bästa vän snackade kit om mig och var allmänt dum och dryg mot mig, och jag vägrade se det. Jag var i ett svart hål. maxi och jag var fast i våran utveckling, jag kunde ju inte mer än vad jag hade lärt henne. och då hittade jag en av himlens vackraste änglar. hästen jag pratar om hette Adena. hon var inte mycket för världen, men för mig var hon allt. Hon var trasig, precis som jag. inte trasig som i ett brutet ben eller annan skada, utan trasig i själen. Hennes historia innan jag köpte henne, den är väldigt suddig.. jag blev lovad av ägaren att det var en duktig häst som kunde det mesta, en riktig läromästare, men jag fick en trasig, rädd, nervös häst som inte tog sig tiden att tänka igenom något hon gjorde. hästen jag fick litade inte på någon. för henne var alla farliga, alla utom Cornea som varit henne hagkompis sedan två år tidigare.

Jag förstår faktiskt inte hur jag orkade. hon var ingen lätt häst att ha att göra med. första månade kunde jag knappt fånga henne i hagen och verkligen inte ha henne uppbunden. hon bet efter mig och stressade sig igenom våra ridpass. men om jag ska vara helt ärlig har jag ganska dåligt minne, eller kanske bara förträngt det hela, men jag kommer inte ihåg våra dåliga stunder. jag kommer bara i håg de långa snabba galoppera, vårat hinderhoppande, när vi var och badade i havet, första gången hon lät mig pussa henne på mulen. kommer självklart ihåg första gången jag gick omkull med häst, för det var just med henne. det var i mitten av hennes skrittträning och det var snö och jävlgt. halt plötsligt halkade hon på en isfläck som inte syntes och jag flög ur sadeln och hon ner i backen. båda oskadda såklart men jag var väldigt orolig att hon skulle ha tagit skada.

Allting har ett slut, våran saga tog slut 2 juni 2013. efter ynka ett år fick vi konstaterat att hon hade en ordentlig ryggskada som hon kanske aldrig skulle läka från. Adena var en sådan häst som ville och behövde få jobba 6-7 dagar i veckan så att ha henne som sällskapshäst var inget alternativ. jag skyller det hela på mig själv, och det kommer jag nog alltid göra! för tänk om.. tänk om jag bara gjort si eller bara gjort så.. då kanske jag hade haft henne här. jag vet inte hur så många klarar av det, men att bestämma att det är dags för ett avslut, det gör inte jag utan att dränka mig själv i tårar. 9 september tänker jag lte extra på mina små. jag tänder två extra ljus och gråter lite extra.. 9 september 2013 var en av de hemskaste dagarna i mitt liv.


den sorgen och skuld jag känner önskar jag inte ens min värsta fiende.. och ändå utsätter jag mig själv för det om och om igen

Adena Rang och Cornea lärde mig mycket och de kommer alltid ha en stor del i mitt hjärta och vara fruktansvärt saknade!

Adena Rang, trasig hjälpte trasig och vi båda började läka

3e April 1996- 9 September 2013


Cornea, damen med speciella behov av att sabotera mattes effektivitet men alltid tog fram ett skratt eller två

1 MaJ 1989-9 September 2013


​Himlen  är inte nådig. 

Himlen bryr sig inte om du behöver mig eller jag behöver dig.

Himlen skapar tomrum.

Himlen tar bara de bästa,

Vi som varit nära lämnas kvar utan någon som visar oss rätt.

Himlen behöver dig mer, så flyg min ängel, flyg.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Idag var det min sista dag i bergas travstall. det gör sjukt ont på något sätt att behöva lämna! känns som om jag överger dem. sista dagen "firades" med min musik i högtalarna när vi mockade och med bullar. konstigt nog var vi väldigt snabba idag! Det var bara jag och linnea som mockade idag, så det blev sju boxar var(niklas hjälpte oss med att lägga ut kvällsmaten och frukosten till hästarna). Och när allt var klart var klockan bara 11. nytt rekord för oss faktiskt!

vattenslangen var trasig i stallet så vi bestämde oss för att piffa upp den lite (samtidigt som vi lagade den såklart) med leopardmönstrad duct tape! jag säger alltid att jag vill bli ihågkommen.. nu lär de inte glömma mig på ett tag!

vi hann inte köra häst idag pga av schoolhearing (som jag inte behövde gå på) så den sista timmen fick linnea träna på att sela medans jag fick fodra och träna på att fixa vagnar från att bara kunna remma vagnarna till att kunna använda dem till Quick hitch selar. den som läser detta ska för den saken skull inte tro att jag kommer göra liknande saker frivilligt i framtiden! så fruktansvärt roligt var det inte..

ibland har man "tur" jag fick välja mellan att åka med till veterinären på eftermiddagen eller vara kvar hemma, visst hade jag säkert fått köra hemma.. men jag älskar att vara hos vet. av någon anledning, så jag följde med dit. lilla Joppe var anledningen till besöket idag. Han har tidigare varit behandlad på flera olika ställen och idag var det återbesök. så fixa hästen inför transportering, styla med massa pälsglans och fin borstning sedan på med transporttäcke och filt boots, lädergrimma och nytt kädjegrimskaft och sedan skulle vi på transporten. Bergas hästbuss är trasig så fick fick låna en hästtransport, och lilla Joppe har aldrig åkt hästtransport.. när vi hade flyttat mellanväggen så gick han in ganska snällt. snabb åktur till stav och sedan lasta av, säga till att vi är där och sedan vänta. det var en hel del hästar där så det tog sin lilla stund. först fick jag och joppe springa fram och tillbaka på gången två gånger. förvånansvärt kände jag inte knät alls, jätteskönt såklart! så vi gick ut i ridhuset och jag fick longera honom. ni med travare vet att de oftast inte är så himla bra på att bli longerade, joppe var inget undantag! jag ska väll inte påstå att jag är bäst på det heller, good enough för hemmaplan, inte annars! blev ingen bra volt och ingen bra longering men han visade tydligt att han inte blivit bra i vänstersidan ännu. Så in igen och böja honom för att hitta vart skadan sitter så när vi väl hittat vad skadan satt skulle vi bedöva. Joppe har varit med tidigare så han vägrade! Efter en brottningsmatch fick vi äntligen bedöva och sedan var det att 20 minuter till! inga boxar ledig denna gång heller så vi fick snällt stå och vänta med joppe i grimskaftet även denna gång. missförstå mig rätt, jag älskar att vara hästskötare, men ibland hade jag, tex som idag, önskat att jag bara kan ta det lugnt. sitta inne i ett varmt fikarum hade inte varit fel.. eller helt ärligt.. att bara få sitta ner hade jag inte gråtit över. Men iallafall så fick jag longera igen när vi behövt och så bestämdes det att han skulle behandlas igen. Hans lilla skentur hade inte gjort hans ben bättre om vi säger så.. Sedan var det bara att packa på oss allt igen, lasta och åka hem igen. Det tog bara sådär två timmar vilket ändå är ganska lindrigt!

att gå ut från stallet för sista gången var faktiskt jobbigare än vad jag trott att det skulle vara. Jag menar.. det är ju ändå min favoritplats på skolan. Jag har fastnat för hästarnas egna små grejer. Jag kommer sakna dem grymt mycket!

första bilden är på våran lagning av vattenslangen
andra bilden är på linnea och blomman demonstrerar hur man ska gå säkert i gången med hästen.. eller?
resterande bilder är på joppe hos veterinären!





Likes

Comments

I somras berättade jag mitt mål med mitt liv för några i stallet; nämligen att bli bäst! jag vill bli det. då spelade det ingen roll vad det var, men nu spelar det ganska stor roll faktiskt! jag ska bli en toppkusk! jag ska kunna sitta där på sängen när jag är 90 år gammal och peka tillbaka på bilder från när jag har vunnit mitt första lopp, mitt första V75 vinst, min första kriterievinst, min första Elitloppsvinst, min första Prix d'Amerique vinst, min första hambletonian vinst osv. Jag ska bli bäst! det är faktiskt inte ens diskuterbart att säga något annat.

de andra skrattade och sa jo men ellerhur innan de gick iväg. ingen trodde på mig. det är nog faktiskt ingen som tror på det nu heller.. men det är så! jag ska bli bäst! jag ska vinna massa lopp, men framförallt ska jag visa alla som tvivlat att de hade fel!

visste ni att han som van Prix d'Ameriuqe i år drabbades av en stroke för två år sedan? han fick en blodpropp i hjärnan/hjärnblödning! två år efter en ganska allvarlig sjukdom vinner han ett av världens största lopp! visst hade han en bra karriär innan stroken och sådär.. men ändå! jag menar. kan han komma tillbaka från den allvarliga sjukdomen kan väll jag bli bäst? självklart är det inte lätt! men det går!

visste ni att Lutfi Kolgjini växte upp med åsnor och får och inte travhästar? okej.. ganska många visste nog det.. han kunde faktiskt inte så himla mycket innan han började med sin första häst, en senskadad häst tillsammans med en kompis. han hade mål och gjorde allt för att nå dem, och se vart han är nu idag! kan han kan jag!

jag sitter i timmar och lyssnar på intervjuer, ser på filmer och läser om de mest konstiga sakerna inom travsporten, men även om tränare, hästar och lopp. jag vet att jag kommer att lyckas, för jag ger mig inte... så, vem är du att säga att jag inte kan bli bäst? vem är du att skratta åt mina drömmar? vem är du att dömma mig för att jag drömmer stort?

Ett podradioprogram jag lyssnat på minst 500 gånger är just Lutfi Koljinis sommarprat i P1 från 2012. det är en av de saker som jag lyssnar på när jag börjar tvivla för att påminna mig själv om att aldrig ge upp!

​http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/116718?programid=2071#​

Likes

Comments

Ikväll såg vi på lopp i matsalen på storbildstvn.. med oss menar jag mig själv.. och ibland läraren och ibland andra elever. jag såg hästen jag fick köra på valla vinna vilket var jättekul och vill bara säga stort grattis till alla kring hästen! som vanligt började jag men den dumma grejen som kallas för att tänka. jag började tänka tillbaka, tillbaka till sommaren och min egna seger.

jag säger alltid att det var jag som "fixade" bobbo.. men egentligen.. gjorde jag det? jag menar.. två månader innan jag fick bobbo på min lott så visste jag ingenting om trav. ridning hade jag hållit på med ganska länge, typ hela mitt liv, men inte trav. innan bobbo hade jag knappt kört.. egentligen.. vad gjorde jag med bobbo? inget speciellt.. jag gav honom kärlek, jag tränade på det sättet jag trodde skulle funka, såklart i samråd med henrik och alex, och jag gav honom tid.. jag lyssnade mest på honom och bara njöt av honom som häst, för om vi ska vara ärliga så är han en häst som är en på miljonen! jag gjorde saker som faktiskt vem som helst hade kunnat göra! det är inte tack vare mig som han blev bra.. han satt fasat i en djup snödriva, och jag backade honom och visade honom en annan väg bara.. som en liten GPS som skriker åt en att göra en U-sväng för 500ade gången.. fast jag skrek inte.. jag lät honom tro att han kom på det hela själv.. för let's face it.. man tycker så mycket bättre om sig själv om man var den som kom på den smarta iden! alla fungerar så! jag lärde inte bobbo något egentligen.. jag var ganska värdelös på trav och allt runt om kring.. och om vi ska vara helt ärliga... så himla duktig är jag inte nu heller! bobbo, henrik, alex och de andra hästarna i vårat stall har lärt mig sjukt mycket! men jag är fortfarande inte ens okej på trav..

jag kanske tänker lite för mycket.. men det är sanningen! jag fixade inte honom, han fixade sig själv! jag är den sista som ska ha äran för det hela! jag äger inte hästen, som ägare måste man ha sjukt bra tålamod för att orka med en häst som bobbo! det är ju liksom inte alltid han är lätt att älska.. redan som liten skadade han sig och ja.. sedan är han ju som han är. jag är inte tänaren som gick ganska länge med en häst som gjorde allt man inte skulle göra.. jag är inte kusken som snällt körde honom till hans seger (premieloppet den 9e augusti). kan tänka mig att det nog inte var så roligt när det först går 25 och sedan, bara lite kvar, stannar hästen för en och bara vägrar tills han får sällskap igen.. det kan inte ha varit så roligt.. eller såklart.. första varvet var nog kul, men inte andra.. helt ärligt.. jag plockar upp hans skit och matar honom.. men när det väl kommer till kritan så är det inte jag som får skiten.. eller det vet jag ju faktiskt inte.. det gick ju bra så ingen blev sur!

jag tänker för mycket.. det jag ville med det här inlägget är att säga att jag eller någon annan "fixade" bobbo.. han klarade det bra själv faktiskt! och vad som än händer med honom så är det tack vare ägare, tränare och kusk, inte mig!


missförstå mig rätt! jag älskar bobbo som om han vore min egna häst! jag ångrar inget med honom och jag är otroligt glad över att ha fått chansen att jobba med honom! han är en ängel utan vingar! jag vill bara poängtera att jag inte är så bäst som många tror att jag tror att jag är.. jag är bara jäkligt stolt över den här lilla valacken! han är mitt hjälte! inlägget är faktiskt lite menat till att hylla den fantastiska hästen jag får ta hand om! bilderna är från första dagarna till nutid!

Likes

Comments

med tanke på att jag fyller 18 om en och en halv vecka tänkte jag att till den som inte vet vad den ska ge mig har jag skrivit lite om vad jag önskar mig i födelsedagspresent.

En Go Pro Hjälmakamera

Min dator kommer vara fylld med filmer på hästrumpor/hästöron, men det gör mig inget alls! tänk bara på alla underbara filmer jag kommer kunna spela in!

En egen travhjälm så jag slipper låna hela tiden


storlek 59/60

Ett visir

det är jättejobbigt att köra utan mina glasögon, jag ser ju nästan inget utan dem.. och när de blir helt täckta av snö/lera hjälper de inte så mycket heller så jag ha insett att jag behöver ett visir

en fleecehuva

jag tycker ju egentligen inte om att ha saker på huvudet.. men jag måste ju ha något mot köld!


storlek vuxen

vita vattentäta körbyxor


precis som med hjälmen vill jag ha egna och vita är snyggast!


storlek 36

En sytemkamera,

märke spelar ingen roll

prisentkort tackar jag inte heller nej till!

Lindor 3,5- 4 m långa i marinblått, svart eller rosa, gärna elastiska, men fleece funkar också!

reflexspray till häst

Rockard till stor häst

Sele till stor häst.

Rem/ quick hitch spelar ingen roll

Back on track knäskydd storlek M

DIY Bands i alla olika färger

inget av det här är ett måste. jag är tacksam för det mesta! men har man inte någon fantasi så finns det lite förslag ;)

Likes

Comments

Jag har kontrollbehov. jag hatar när jag inte har koll på allt, eller när jag inte kan styra över vad som händer. jag har faktiskt blivit bättre på att hantera mig själv, nu kan jag ta överraskningar riktigt bra, jag kan släppa lite på tyglarna. men när det gäller mina hästar hatar jag när jag inte är där och har 100% koll själv!

det låter säker jätteskönt att jag bara har hästarna varannan helg och knappt det.. men det är det verkligen inte! från att vara van att ha hästarna 7 dagar i veckan till att ha hästarna 2 gånger i månaden är en stor omställning. jag träffar inte mina hästar varje dag, jag vet inte hur deras tillstånd är från dag till dag, jag ser inte om de fått sår eller inte, jag ser inte om de har feber och jag missar alla stora stunder som snöbus, bebisbus, vaccineringar och massor av andra saker. största problemet är nog ändå att jag och alla andra har inte samma syn på saker och ting. jag vill ha det på mitt sätt och de gör det på sitt sätt.

jag fattar att min familj inte gör på samma sätt som jag gör, för de har inte samma kunskap och tid som jag. jag fattar att de inte kan göra på samma sätt som jag i stallet, det är ju faktiskt inte ens mitt stall! men det är jättejobbigt att åka från ön och vet att vad som helst kan hända på två veckor, och jag kan inte styra över hur situationerna hanteras!

bara den lilla grejen som att lämna mina hästar. jag lämnar Rola och Stardust i händerna på en av mina bröder och min mamma. de anser att rola inte behöver täckeshals och boots och extra mat osv osv.. och visst klarar hon sig utan halsen dagar som idag när det inte är så kallt.. men tänk om. tänk om hon skulle trampa sig igen och skada sig och jag inte kan motionera henne på flera månader och hon hamnar på boxvila igen.. bara pga dom där jäkla bootsen.. det gnager hela tiden i mitt huvud. och de tränar inte Stardust som jag hade planerat.. de gör faktiskt inte alls som jag hade planerat.. och det är jättejobbigt! för min plan var väldigt bra! jag säger inte att han är dum och värdelös nu heller, för han är den duktigaste bebisen jag någonsin träffat.. bättre uppfostrad än många vuxna hästar, men ändå.. det var MIN plan! och det är MIN häst! jag sitter 23 mil från dem och kan inte påverka ett smack! låter fjantigt, jag vet.. men min värld är uppochner.

Bobbo är inte ens min häst! ändå är jag lika nojig! jag har faktiskt börjat lugna ner mig nu och behöver inte ha lägesraport varje dag! men ändå. han är min bebis fast han inte är min! han är en av mina bästa vänner! klart jag vill ha koll på honom. och bara vetskapen att han inte blir skött på samma sätt som jag gjorde i somras är oerhört svår att leva med. jag menar tänk om.. tänk om han skulle gå sönder i korset bara pga att de inte gnuggar liniment där varje gång han har gått.. det är ju liksom ingenting.. men tänk om! eller tänk om hans klumpighet skadar honom.. att han trampar sig själv på benen eller krockar med ett träd i hagen hade inte förvånat mig.. men det hade stoppat träningen! och då blir ju hans karriär lite stoppad.. även om det bara kanske är för någon dag.. men ändå.. och hans karriär, hans liv är tar upp stor del av mitt liv! låter töntigt.. men ändå! ni skulle hört mig förut! bara en sådan sak som att Bobbos man inte var lika blankborstad som när jag höll på med honom fick de höra för ganska länge!


fast det värsta av allt är att ge den sista moroten och den sista pussen och den sista klappen innan jag åker från hästarna för sista gången den gången jag är hemma.. två veckor är lång tid.. helt krasst så kan hästarna dö imorgon om det är så.. eller jag för den delen med.. skulle de veta att jag älskar dem mer än allt annat på jorden? skulle jag kunna säga med gott samvete att jag gjorde allt för att ge dem ett bra liv? men det största problemet är nog att jag inte skulle kunna få säga hejdå.. visst säger jag hejdå med moroten, klappen och pussen.. men det är inte samma sak! för då ska jag ju se dem igen!

jag åker oftast hem på fredags natten, träffar hästarna lördag och en stund på söndagen innan jag åker med båten på eftermiddagen. varje första kväll efter ett besök hemma gråter jag mig till söms. det är inget skämt och jag skriver inte det för att ni ska tycka synd om mig. det är så jag känner. jag känner sorg för att jag inte får träffa min hästar när jag vill.. för att det kunde varit sista gången jag träffade dem alls!

får jag bestämma har jag stallet 7 dagar i veckan 28-31 dagar i månaden med en paus kanske var tredje månad som jag gärna tar sovmorgon.. jag älskar att vara i stallet, stå och mocka, göra rent vattenhinkar, fylla fodersäckar, borsta hästar och bara se på dem när de äter.. bara få vara jag för en halv sekund.. att vara ledig är inte så roligt som det låter..

Likes

Comments

satt och kollade igenom gamla bilder och tidningsurklipp från våran fäbod vi hade när jag var liten. så idag tar vi oss 15-9 år tillbaka i tiden åren 2001-2006 i blandad ordning. varsågoda!

För att förtydliga bilden ovan så ska det inte stå Malin utan Fredrik! det är min bror, inte min syster!

Lillblomma, en av de galnaste korna jag träffat! hon släpade min bror och pappa efter sig när de skulle leda henne i grimma redan från ung ålder! fjällkor..

Det är inte många som haft den chansen jag har haft! 6 år på Ärteråsens fäbodar i Furudal och 4 år på Valdaslbygget i Grövelsjön har det blivit! tack till alla tusentals besökare som hälsat på oss genom åren, ni har berikat mitt liv med så många erfarenheter som ingen annan varit med om, bla guide vid fem års ålder! tack till alla ni jornalister som fotograferat, filmat, skrivit osv genom alla dessa år, tillochmed filmteamet från bayjern som tog slut på mig under alla omtagningar och mikrofonmannen som retades hela tiden! önskar jag hade hittat alla våra urklipp! det hade blivit en stor hög! tack till alla fäboägare, ni har inte alltid gjort det lätt för oss, men allt har inte varit dåligt heller! men framför allt stort tack till alla våra djur vi har haft genom åren! utan erat tålamod med mig skulle jag aldrig varit så erfaren och uppskattande som jag är idag!


TACK!

Likes

Comments

.. fint väder ute. typ 15 cm nysnö, max 2 minus, det snöar hela tiden. och jag orkar inte gå ur sängen. det tog en timma för mig i morse att komma ur sängen trots 7 timmars sömn! somnade nästan på lektionen och efter vi ätit gick jag och sov 3 timmar. efter middagen hamnade jag i sängen med datorn på magen igen. efter det har jag knappt rört mig! det måste vara något fel! sist jag var såhär trött var när jag låg med feber i somras.. är jag på väg att bli sjuk? jag orkar faktiskt inte bli mer dålig nu! det räcker med mitt knä som inte samarbetar! jag hoppas min trötthet bara beror på utmattning efter att alla spänningar i kroppen gått ur och jag börjat slappna av.. jag vill verkligen tro att det är så.

klantiga jag idag skulle knyta skosnöret. böjer smidigt på knäna och sätter mig på huk. jätte bra.. smärtan i knät just då är obeskrivlig! gjorde så fruktansvärt ont att jag bara ville lägga mig på marken och gråta. reste mig snabbt igen såklart. mitt knä är långt från läkt. men eftersom jag kan gå normalt nu tänker jag inte alltid på det och då gör jag sånna här dumma grejer. trodde jag skulle kunna sitta upp och skritta nu i helgen eftersom det gått så bra med mitt knä nu de senaste dagarna.. men det känns väldigt långt borta just nu.

har haft en bild i huvudet på hur min dress ska se ut när jag börjar tävla. så när jag ledsnat på att se på film började ajg experimentera. rosa är såklart mitt tema. är inte helt nöjd så ni får faktiskt inte se den.. men det gjorde att jag började leta siluettbilder och blev jättesugen på att göra egna! dyka ner i albumen och hitta några bra bilder på Rola (vill jag experimentera så använder jag alltid hennes bilder) och det resulterade i sammanlagt 3 timmars förvandling av tre bilder och 1 timmes boendeletande. så lite före och efterbilder bjuder jag på medans jag fortsätter leka.. för det är precis vad som händer när man inte orkar gå ur sängen..

Likes

Comments

ända sedan man började med hästar har man blivit tillsagd att spänna gjorden ordentligt. har man hållit på ett tag har man antagligen fått lära sig varför det är så viktigt!

min sådan upplevelse var en gång när jag skulle sitta upp på maxi. jag tyckte jag hade spänt ordentligt i stallet, men glömde att maximera spänner upp magen när man spänner gjorden i stallet. Jag satte foten i stigbygeln, tog tyglarna och manen i ena handen, satte den andra handen på bakvalvet, tog spjärn och sköt ifrån med benet som stod på marken och plötsligt satt jag på marken och sadeln var under magen. maxi förstod inte vad som hände utan tog bara tillfället i akt med att äta. Efter den gången känner jag alltid på gjorden flera gånger innan jag sitter upp/sätter mig i vagnen.


  • 48 Readers

Likes

Comments

Nu är det nästan sedan jag opererade mig. Från att vara i princip nästan helt handikappad till att gå utan kryckor nästan hela tiden.

första veckan var inte rolig alls. Jag hade väldigt ont, var ganska deprimerad eftersom jag inte ens fick röra de jag älskar. man kan välja när man är i en början av depression, antingen låter man det fortsätta eller så gör man något åt det! Jag valde att göra något åt det. för att snabbt vara tillbaka måste man träna. så jag började gå. bara små sträckor.. men jag började.. det gjorde ont, men det fick det lov att göra.. feel the pain, love the pain. lite smärta är okej.. med smärtstillande I kroppen var det genomlidbart! När man väl börjat är det bara att fortsätta!

nu går jag utan kryckor inomhus, nästan utan hälta, kryckor utomhus fall i fall det är halt, jag har precis börjat gå i trappor utan kryckor och jag har slutat ta medicinen, tränar balansen med min balansboll och balansbräda och om en vecka ska jag till sjukgymnasten. jag sa att jag ska vara i sadeln om tre veckor.. Två veckor kvar och jag måste påstå att jag följer planen! vagen väntar antingen denna vecka eller nästa vecka! Jag ska vara tillbaka.. och det är fort! Jag har inte tid att vänta!



  • 44 Readers

Likes

Comments