VAB-elände

Ja hörrni, den här veckan liksom flög förbi, fast ändå inte. Det har gått i ett med att ge febernedsättande, trösta, krama, badda panna, försöka lindra krupp, lindra öroninflammation, lindra hosta och lindra den där febersmärtan i kroppen. Så svårt också att försöka trösta en som är så liten och inte förstår varför det är så besvärligt och hur det kan bli bättre. Nä fy sjutton. Tur att det har börjat lätta lite nu, om det bara är för att han får Alvedon och Ipren eller att han faktiskt börjar bli bättre är oklart. Men jag hoppas förstås på det sistnämnda. Vi har varit rejält oroliga här, inklusive Williams älskade Sally, som har funnits nära honom och pussat på honom och på sitt sätt försökt göra honom frisk igen. Så fint att se. ❤

Idag har han "bara" 38 i temp, istället för 39-40. Han orkar äta igen. Kruppen har avtagit och öronen gör inte riktigt lika ont hela tiden. Hostan är fortfarande eländig och ihållande, men gör inte längre så han kräks flera gånger om dagen, och håller oss kanske inte Heller vaken ännu en natt -fingers crossed-.

Så imorgon tror jag att det ska gå bra att min kära familj finns här hos honom så jag får åka och jobba lite. De pratar om att patienterna får dialys-sug, men det får nästan jag med. Även om det såklart bara handlar om det sociala för mig. Jag saknar min dialysfamilj när jag inte har träffat dem på ett tag, de är så härliga, allihop.

Så nu är det dags att lägga bort mobilen och stänga mina blå, så jag orkar vara på topp på jobbet imorgon. Och sen väntar en mysig kväll med nån annan som jag tycker väldigt mycket om. ❤ Längtarrrrr 😉

Godnatt 💋