Innan ljuset hittar hem

Innan ljuset hittar hem

Det är kväll, igen. Mörkret har omfamnat staden sedan flera timmar tillbaka, men det anföll mig för hundrafemtioen dagar sedan. Krönika - 15

Medan jag ligger stilla ner, ka¨nner hur hja¨rtat sla°r sa° mycket snabbare a¨n vad det borde, medan den da¨r klumpen va¨xer till na°got sto¨rre och sto¨rre som jag vet kommer att snart orsaka den allra sto¨rsta paniken na°gonsin - sa° fo¨rso¨ker jag hitta en balans. En balans mellan snurrandet i mitt huvud och allt runtomkring mig. Det a¨r inte fo¨rsta ga°ngen, och det ha¨r a¨r definitivt inte den sista.

Sa° mycket som har ha¨nt. Sa° mycket som har satt min kropp och sja¨l i trans, en trans av na°got ont. Na°got som bo¨rjade som ett fro¨, och som har blommat ut och blivit starkare a¨n vad na°gon hade kunnat ana. Starkt, med kanter vassa som knivar, redo att fo¨rgo¨ra det som kommer i dess va¨g.

A¨r det inte ora¨ttvist? Jag brukade faktiskt skratta. Jag lovar, jag brukade ka¨nna gla¨dje. Jag brukade ka¨nna att va¨rlden var mitt hem som jag ho¨ll pa° att va¨xa i, och en dag skulle jag bli vuxen fo¨r att go¨ra under. Jag lovar, jag brukade ta hand om mig och mitt hja¨rta och min sja¨l. Jag lovar att jag ho¨rde na¨r hja¨rtat skrek, gnydde, ropade pa° hja¨lp. Jag pla°strade om mig och satte murar fo¨r det onda. Jag byggde dem sa° ho¨ga, sa° starka, ingen skulle na°gonsin kunna riva dem. Och det fungerade. Ingen rev dem, ingen tog sig o¨ver dem. Men ingen var heller blodig na¨r de gav upp. Ingen hade slagit tillra¨ckligt ha°rt, ingen hade fo¨rso¨kt nog la¨nge fo¨r att kla¨ttra o¨ver dem. Ingen. Till slut rev jag ner dem sja¨lv. Till slut rev jag mig.

Kanske a¨r det ra¨ttvist. Kanske har jag fo¨rtja¨nat detta. Ni vet, som na°got slags straff fo¨r att jag gjorde na°gon eller na°got illa tidigare. I ett tidigare liv. I ett liv jag inte visste ba¨ttre inom. Kanske a¨r det ra¨ttvist trots allt.

Medan jag ligger stilla ner, go¨r mitt allra yttersta med den sista orken jag har kvar fo¨r att lugna ner mitt hja¨rta, som mest troligt kommer sluta sla° vilken sekund som helst, sa° stirrar jag tomt. En tom blick som ka¨nns sa° utmattande, sa° hja¨lplo¨s och sa° uppgiven. A¨r det dags att ge upp? Jag har ju faktiskt ka¨mpat. Gud, sa° jag har ka¨mpat. Jag har ka¨mpat mig ork-lo¨s.

Men jag ka¨nner det alltfo¨r va¨l. Mo¨rkret, tomheten, ka¨nslan. Jag vet precis vad det handlar om. Och medan jag ligger stilla, sa° ka¨nner jag na°got inombords som fa°r mitt hja¨rta att sla° saktare, lugnare:

”Jag lovar dig pa° heder och samvete, det kommer att bli bra. Det kommer snart att bli bra. Det ha¨r a¨r ditt sista mo¨rker innan ljuset hittar hem.”


Skribent: @lanahf

Omslagsbild: @fannyamandanilsson


Skribent
Redaktionen