"Hjärtan som slutade fnittra"

En text om att låta sig påminnas om sommarens kyssar och kärlekens eviga fotspår. Chronicle - 21

Jag känner solens glimtande strålar nudda ansiktet på vägen mot havet. Som alltid tar jag ett extra andetag vid det röda husets knut och tänker på hur vi alltid sprang runt i den där trädgården. Vi sprang för kärleken och ramlade för passionen. Gräsfläckar som inte går bort och kyssar som aldrig glöms. Du och jag på en gräsmatta under sommarens varmaste dagar.

Jag känner doften av tång och saltvatten och börjar småspringa ner till bryggan. Bryggan vi satt på och dinglade med fötterna i det salta vattnet. Med händer som korsades och ord som blev sagda. Vi förklarade kärlek på vårt vis. Att mitt hjärta fnittrade av ditt och att min doft gjorde dig blind. Vi var som en magnet, hela vägen ned för bryggan när våra varma kroppar nuddade det kalla vattnet. Att vara själva i ett hav som kändes vårt. Vi ägde hav och jord. Jordens krafter styrdes av våra känslor, simtag som gjorde oss fullkomliga. Vi två. Just då.

När jag närmar mig bänken bakom badhuset känner jag pirret i knäna. Samma pirr som jag kände när du sa till mig att det var vi och jag någonstans tänkte att det var sanning. Dina fingrar svepte över mitt hår och du kysste mig på det sättet som vi kysstes på. När mörkret kom och skratten från badhuset lugnat sig ristade vi in våra bokstäver och sprang hem i natten. Med barfota fötter mot en kall asfalt genom stadens mörka gator. Hand i hand med flämtande andetag sprang vi för livet och kärleken. Som att det aldrig fanns något slut på det vi skapat.

Men.
En kväll fanns det inte bara jag. Vårt salta, trygga hav var nu mitt mörka hav av brinnande nässlor. Gräsfläckar gick plötsligt bort, korsade händer särades, hjärtan slutade fnittra och kyssen var inte längre vår.

Inte konstigt att jag alltid tar ett extra andetag vid det röda husets knut.