"Det sitter inte alltid ett gips på armen som bevis på att man inte mår bra"

"Det sitter inte alltid ett gips på armen som bevis på att man inte mår bra"

De småbenen orkar inte bära dig genom sena nätter med fulla vänner som du sedan skrattar tillsammans med dagen efter. Dom orkar ingenting. Man orkar heller inte höra utav ens egna mamma hur jobbigt det är att se sin dotter dö raktframför ögonen på en. En krönika om den mörka baksidan av en ätstörning. Kronikka -

Det var min mamma som sa till mig att jag borde skriva om hur jag ma°dde under en period fo¨r tva° a°r sedan. Jag har sja¨lv ganska god distans till det hela men skriver detta fo¨r mamma, fo¨r det a¨r mycket hennes fo¨rtja¨nst att jag kan sitta och skratta a°t det idag. Att mitt lilla hja¨rta fick sla° vidare.

Jag kommer inte rada upp na°gra tips pa° hur man ska go¨ra fo¨r att inte hamna da¨r jag hamnade, bera¨tta hur dumt det a¨r eller hur synd det a¨r om mig. Det var synd om mig och det a¨r dumt att hamna da¨r men jag antar att detta mer a¨r vad jag hade velat la¨xa upp mig sja¨lv med da¨r och da° och vad jag har insett i efterhand. En fo¨rklaring till mina na¨ra och ka¨ra som kanske hade sva°rt att hinna med, men egentligenvet jag ingenting om vad som a¨r ra¨tt och fel. Jag har ju sja¨lv tyckt att det a¨r en schysst ide´ att sluta a¨ta. Eller som jag sja¨lv uttryckte mig "bara a¨ta na¨r man a¨r riktigt riktigt hungrig ". Detta var innan jag visste hur kalla fo¨ljande ma°nader skulle bli. Innan jag spenderade mina dagar med att fo¨rso¨ka fa° dagarna att ga° utanatt stoppa i mig na°gonting tills jag somnade.

Kort sagt kan man va¨l sa¨ga att det som bo¨rjade med att hoppa o¨ver efterra¨tten slutade med antidepressiva, 6 veckor inlagd och ma°nga fler veckor utav sorg, ba°de i mitt hja¨rta och hosdom som ho¨ll mig i handen fo¨r att jag inte skulle ga° so¨nder.

Jag pa°sta°r inte att man inte fa°r skippa en eftera¨tt. Man kan skippa femtio efterra¨tter men hela va¨rlden fa°r inte rasa na¨r man va¨l ska fa° i sig en enda.

Jag fick ho¨ra utav en av mina ba¨sta va¨nner som inte hade sett mig pa° na°gra veckor att det var sa° hemskt na¨r jag log, eller fo¨rso¨kte le, att hon hoppades att mitt tunna ansikte skulle ha°lla. Hon fo¨rso¨kte ha°lla inne ta°rarna na¨r hon sa°g mina alldeles fo¨r smala ben drunkna i mina ka¨ngor. Jag balanserade hela tiden pa° kanten och kunde falla i bitar vilken sekund som helst, pa° insidan hade jag nog redan brustit da¨r och da°. Kunde inte bry mig mindre om samma ka¨ngor skulle fa° sta° tomma framo¨ver.

Jag har sva°rt att reda ut hur allt bo¨rjade, om jag slutade a¨ta fo¨r att jag ma°dde da°ligt eller om jag ma°dde da°ligt fo¨r att jag slutade a¨ta. Sedan inser jag att en va¨lma°ende person fo¨rsta°r vikten i att mat fa°r en ma¨nniska att fungera, att skratta, att ka¨nna gla¨dje, att ka¨nna na°got o¨ver huvudtaget.

Jag kunde inte hantera att min pappa inte ma°dde som han brukade, att saker fo¨ra¨ndrades. Han som alltid sta°tt stadigt na¨r jag vinglat a°t fel ha°ll beho¨vde nu ha°lla min hand ista¨llet. Jag visste inte vad jag skulle go¨ra av oron, sorgen eller maktlo¨sheten i vilken va¨g det skulle ga°. Visste inte hur jag skulle spela den rollen.

Jag var i mitten av gymnasiet och framtiden bo¨rjade komma ikapp samtidigt som människor kra¨vde svar pa° fra°gor om min framtid. Saker skedde och tiden gick utan att jag hade na°got att sa¨ga till om. Jag ville bara pausa en stund sa° jag hann fa° koll pa° allt det som snurrade runt i mitt huvud och oroade mig. Jag ville ta kontrollen, kontroll som jag till slut tappade helt och ha°llet.

Det var runt pa°sk 2013 som verkligheten slog mig rakt pa° ka¨ften. Jag var tvungen att inse att va¨rlden rullar pa° a¨ven om jag kollar bort, att jag inte kommer fa° fo¨lja med om jag inte la°ter mig sja¨lv fungera. Vilket jag da¨r och da° inte var sa° intresserad av. Pa° en fest i april gjorde jag ett fo¨rso¨k att skoja till det hela med lite sprit vilket slutade med att jag fick ringa pappa. Dagen efter a°kte vi till akuten och jag kom inte hem pa° 6 veckor.

Vistelsen bo¨rjade med att jag ska¨llde ut mamma och pappa efter noter och bad dom att aldrig komma tillbaka, fo¨r jag beho¨vde minsann ingen hja¨lp. Jag fo¨rstod inte varfo¨r jag skulle ta upp en plats fo¨r na°gon som verkligen beho¨vde den.

Samtidigt som maten bo¨rjade fyllas pa° kom a¨ven vettet tillbaka. Jag ho¨ll till slut med om att livets alla sekunder bo¨r fyllas av annat a¨n tankarna pa° hur du ska ha°lla dig fra°n att a¨ta innan du ska sova. Jag har sett mina ben pa° en 40 kilos kropp ga° fo¨rbi en spegel utan att vara no¨jd. Dom sma°benen orkar inte ba¨ra dig genom sena na¨tter med fulla va¨nner som du sedan skrattar tillsammans med dagen efter. Dom orkar ingenting. Man orkar heller inte ho¨ra utav ens egna mamma hur jobbigt det a¨r att se sin dotter do¨ raktframfo¨r o¨gonen pa° en.

Folk ma°ste ibland fatta att dom inte fattar, att det inte handlar om na°gon som skippar ba°de frukost lunch middag fo¨r att fa° uppma¨rksamhet. Eller att det kanske a¨r just det. En ledsen ja¨vla ma¨nniska som vill att na°gon ska se. Det sitter inte alltid ett gips kring armen eller en slang fra°n armveck till na¨sa som bevis pa° att man inte ma°r bra.

Livet a¨r helt och ha°llet valfritt men jag vill kunna skratta sa° jag fa°r ont i magen och det kan jag inte utan bra¨nsle. Eller utan en mage fo¨r den delen.

Krönika skriven av @annielindqvist

Writer
Redaktionen