"Att träffa någon som honom"

Denna veckan gästas vi av krönikören Mimmi Arebo som skriver om hur det är att träffa sin kärlek. Chronicle - 15

Hon visste precis hur han var. Var han hörde hemma, vilka han kände och hur han beskrevs av andra. Det tog inte lång tid för henne att placera in honom i ett av hennes fack. Exakt vilken typ av kille han var, hur han skulle behandla henne och vad han skulle få henne att känna. Problemet var bara att hon inte tillät honom. Hon tillät inte honom att visa vem han faktiskt var, vad han ville, hur han skulle behandla henne och vilka känslor han skulle väcka inom henne. Hon tillät honom inte. För hon hade blivit så himla bränd tidigare. Hon hade stängt ute kärleken i flera år. Hon orkade liksom inte med att känna något för någon längre. Det var en sorg i sig, att inte våga älska någon. Även om hon visste att det inte skulle vara för alltid.

Han närmade sig henne och gav henne ett varmt leende. Hon log tillbaka men blicken kastade hon bort, långt bort från honom. Han var egentligen alldeles för vacker för att släppa blicken från men hon visste att om hon skulle ge honom chansen så skulle han ta den. De hade flirtat oskyldigt förut, men den här gången var det annorlunda. Hon kände hur han försökte få henne att se honom. Sådär som man gör när man är intresserad av någon. När man är ute och tänker ”henne ska jag ha”. Problemet var bara att hon redan hade bestämt sig för att inte vara den tjejen. Inte ikväll.

Alla andra gånger hade gått så fel för henne. Hon kände saker så snabbt och insåg alldeles för sent att killarna hon hade gått hem med inte alls gillade henne, de gillade bara att ta med någon hem. Men inte nödvändigtvis henne. Det hade smärtat henne gång på gång och hon hade lovat sig själv att inte låta honom göra så mot henne.

De inledde en konversation. Skålade i sina ölglas och skrattade ihop. Det var länge sedan hon kände det där pirret i magen som hon kände just nu. Hennes vänner såg på henne att han inte var som alla andra. De såg hur hon lös upp på ett helt nytt sätt, något som de inte hade sett sedan hon var nykär i hennes förra kille. Hon såg det till och med hos sig själv. Hon hade fortfarande inte vågat släppa in någon sedan hennes före detta hade varit otrogen mot henne och hennes hjärta hade gått i kras. Sedan dess hade hon avvisat alla som ens försökte komma i närheten av henne. Men det var något med honom. Något som på något sätt kändes bekant och så rätt, men samtidigt så väldigt skrämmande.

Natten var inte tillräckligt lång för dem. Efter ett ganska ytligt men väldigt fint samtal ursäktade hon sig för att leta upp hennes vänner på nytt. Hon kramade om honom och de bestämde att de skulle ses igen vid stängning. Hon tog den sista klunken ur hennes ölglas och ställde ner det vid kanten av bordet där de hade suttit. Sedan gick hon med bestämda steg upp till övervåningen där hon efter ett par minuters intensivt letande lyckades lokalisera två av hennes vänner. De såg på henne att han hade gjort något med hennes leende. Han hade på något sätt lyckats ta bort sorgen i hennes ögon, hon hade vaknat på nytt. De dansade till toner av housemusik och skrattade mellan de larviga dansstegen de bjöd på emellanåt. Mitt uppe i den befriande känslan hon hade just där och då gick det upp för henne att hon hade börjat bli hel igen. Efter tre år.

Musiken tystnade plötsligt och de förstod att det var dags för dem att gå hemåt. Hon gick för att hämta ut den blåa pälskappan som hade lämnat in i garderoben och när hon var påväg att lämna stället möttes hon åter igen av hans blick. Hon log och försökte smita förbi honom när han stod där i kön med hans vänner. Han tog tag i hennes hand och frågade vart hon var på väg. ”Hem”, svarade hon med frågande ton. ”Men vi ska väl åt samma håll? Ska vi inte ta sällskap?”. Hon ville så gärna ta följe med honom hem och trots hennes initiala envishet tvingade hon sig själv till att tacka ja.

Där gick de. Mitt på torget. Bara dem två. Hon sneglade mot honom när han vinkade hejdå till hans vänner som såg fundersamt på dem. Där gick dem två. Egentligen kände de inte varandra överhuvudtaget. Han var inte ens i hennes ålder så hon hade egentligen noll koll på hans rätta jag, det enda hon visste var det hon hade hört om honom av andra och vi alla vet att man inte kan lita på sådant.

Hon började fråga honom om allt mellan himmel och jord och han var lika frågvis tillbaka. När de kom fram till vägskälet där de skulle gå åt olika håll sa han ”Jag följer gärna dig enda hem. Jag vill inte att du ska gå själv”. Något liknande hade hon aldrig varit med om förut, speciellt inte i den lilla småstad där hon hade växt upp. De vinglade tillsammans bort mot hennes parkering och väl framme där pekade hon bort mot den röda villan och sa ”Där borta bor jag, så du behöver inte följa mig längre än såhär”. Han log och det enda hon kunde fokusera på i den stunden var hans läppar. Hans fylliga, vackra läppar. Hon kunde inte låta bli. Hon närmade sig honom med hennes ansikte och om hon kunde läsa hans signaler rätt så ville han också. Hon kollade djupt in i hans vackra, kisande ögon och sedan hände det. Hon kysste honom. Hon kysste honom mjukt och varsamt och han mötte upp hennes kyss med passion och där stod dem sedan en lång stund. I säkert en timme om inte mer stod de och hånglade som tonåringar på hennes parkering. Hon hade väntat så länge på att träffa någon som honom. Och då, helt oväntat, en sen natt i april gjorde hon precis det.


Omslagsbild: @linneacasandra

Writer
Redaktionen