När familjen blev komplett

Så var dem här, våra älskade små tjejer.

De föddes den 10e augusti. Det har alltså, imorgon, gått 3 veckor sedan vi var på förlossningen och välkomnade våra tvillingar till världen. 3 veckor av kärlek, okontrollerad oro och känslor av att inte räcka till. Jag vet knappt vart jag ska börja när jag skriver det här för det är så mycket som har hänt under dessa veckor.

Redan när tjejerna låg i magen fick vi reda på att tvilling 1 hade ett hjärtfel. Hon hade ett hål mellan höger och vänster kammare. Det skrämde ju upp oss ordentligt. Men samtidigt var det skönt att få reda på det innan de föddes, för då var både vi och barnläkarna samt förlossningspersonalen förberedda på det. Vi visste ju inte hur hon, eller hennes syster, skulle må efter födseln.

Men när de föddes mådde hon över förväntan bra! Hon behövde ingen hjälp alls faktiskt. Dagen efter förlossningen gick vi iväg för att göra hennes första ultraljud på hjärtat. Så som man hade rekommenderat att göra efter att man upptäckte hennes hål. Det ultraljudet kastade omkull hela vår värld. Man upptäckte något mer. Något allvarligt. Som krävde noggrann övervakning dygnets alla timmar. De såg att hon hade en förträngning på aortan, alltså på kroppspulsådern. Vi fick byta avdelning från BB till neonatal. Då fick även Henke komma dit, tack och lov.

Tillståndet innebar att blodet från hjärtat hade svårt att nå nedre delen av kroppen. Läkarna var förvånade över att hon ändå mådde så pass bra att hon orkade amma och "vara med". De kunde knappt!nästintill inte känna pulsarna på henne i ljumskarna (sådan undersökning gör man på alla nyfödda). Hon kopplades upp med kontinuerligt ekg, puls och en klämma på hand och en klämma på fot för att hålla koll på hur hon syresatte sig. Det fick inte bli för stor skillnad i % mellan hand och fot, då indikerade det på en försämring av hennes tillstånd. Man tog även blodtryck på henne, var 4e timme dygnet runt. Blodtrycket fick inte heller diffa för mycket, då skulle man få göra nytt ultraljud omgående. Varje dag i nästan en veckas tid gjordes det dagliga ultraljud av hennes hjärta. Förträngningen mättes till 2 mm. Alltså, där aortan var trång var det inte mer än 2 mm brett. 2 mm?! Det är ju superlite.

Så en vecka efter de föddes, den 17e augusti, bestämde sig barnkardiologerna i Lund för att vi skulle åka dit och vårdas där istället. Ifall att hennes tillstånd skulle bli mer akut. Redan dagen efter skulle vi åka ner. Jag och Henke skulle köra ner själva med Malva i bilen. Medans Elise skulle åka med ambulanstransport med en sjuksköterska och läkare.

Vi hinner knappt ner till Lund och in till avdelningen innan det kom två läkare och pratade med oss. De hade redan hunnit göra ultraljud och röntgen på Elise innan vi kom. Och hon hade försämrats. Förträngningen hade blivit värre, nu var där bara 1 mm kvar. Det behövde opereras och de hade bokat in henne för operation dagen efter. Men hon behövde övervakas noggrannt hela tiden fram tills det var dags för operation, och hon skulle få ett läkemedel som skulle hålla det trånga området "avslappnat" så att det inte skulle dra åt sig än mer. Det läkemedlet kunde ge biverkningar, i form av andningsuppehåll. Herregud som känslorna rusade i kroppen efter all denna informationen. Vi fick gå in med henne till ett övervakningsrum, där de kopplade upp henne fullt ut igen. Där låg hon, så liten och skör. Det var då vi insåg att vi faktiskt tyckte att hon kändes sämre också, hon var så trött. Det syntes på henne. Trött och blek. Den kvällen var det inte många gånger hon vaknade till. Knappt ens för att amma eller vid blöjbyte. Vår lilla hjärtetjej, så oroliga vi var.

Jag tror jag pausar där och fortsätter i ett annat inlägg, alla känslorna kommer tillbaka och det blir lite mycket att hantera ❤️

Elise & Malva ❤️

Gillar

Kommentarer