En omtumlande vecka

Förra måndagen, den 22/5, var jag på ett av alla ultraljud denna graviditeten. Ultraljudet gick bra, bebisarna växer och mår finfint. Däremot påtalade jag att jag har haft än mer sammandragningar den senaste tiden, så läkaren ville kontrollera livmodertappen. Sagt och gjort, jag fick klä av mig och hon mätte. Det visade sig att sammandragningarna hade börjar minska tappen ganska rejält, och detta alldeles för tidigt då vi bara var i vecka 30+. Jag fick åka hem och packa en väska för att sedan åka tillbaka till Växjö för att bli inlagd för observation ett par dagar.. Dessa "ett par dagar" blev en hel vecka då jag fick ligga på förlossningen och få värkhämmande dropp då värkarna drog igång. Men som tur är fick de stopp på det! Jag var riktigt orolig där ett tag.

På torsdagen fick jag spendera min födelsedag på sjukhuset, inte världens roligaste kanske men jag hade fått lov att få en liten permission i rullstol på kvällen så då kom Henke och Charlie och hämtade mig så satt vi i parken utanför och fikade ihop med min lillasyster och hennes son. Så fruktansvärt mysigt!

På fredagen trodde jag verkligen att jag skulle få åka hem, det trodde även barnmorskorna. Men läkaren hade en annan plan... eftersom jag hade fått en hel del sammandragningar efter permissionen ville hon vara på den säkra sidan och låta mig vara kvar över helgen. Jag blev så sjukt ledsen, var så inställd på att få komma hem till familjen igen.. Men icke.

Så kom lördagen, och jag skulle få åka ut på nästa permission. Denna gången skulle jag fika med en av mina svägerskor. Men helt plötsligt kommer undersköterskan in på rummet med en rullstol och säger att hon ska "sno med mig lite" för att min man och son står utanför och väntar på mig. Vänta, va?! Jag fattade ingenting haha. Blev så himla förvirrad och tänkte väl att det var en kul överraskning! Så rullade vi ut från sjukhuset och ner till parken.. I parken sitter ett stort gäng människor. Alltså, det tar sådan tid innan jag kopplar vad som händer. Men det visar sig att min älskade svägerska har planerat en babyshower helt utan min vetskap, och alla är där.. i parken utanför sjukhuset. Jag kan fortfarande inte greppa att alla tog sig tid att åka dit och vara med. Jag är så jäkla lycklig och känner en sådan enorm tacksamhet över att vi har dessa människorna i våra liv. Jag älskar dem, hela högen! Så förvånad, glad, kärleksfull och fylld med ny energi kunde jag efter ett par timmar åka upp till avdelningen igen och känna att jo, jag fixar ett par dagar till.

Igår, måndag 29/6, gjordes en ny mätning av livmodertappen. Den är fortfarande för kort, men den hade iallafall inte minskat ännu mer vilket betydde att jag fick klartecken att åka hem! Herregud vilken härlig känsla. Ren eufori! Så galet skönt att få sova i sin egen säng, duscha i sin egen dusch och slippa dela rum med en snarkare haha. Det blir fortsatt täta kontroller, och jag ska hålla mig lugn och inte lyfta tungt. Men jag är hemma! Det är ta mig tusan huvudsaken.

Gillar

Kommentarer