Aldrig varit så nära på att ringa ambulansen..

Fy, igår kväll blev jag riktigt rädd och orolig.

Charlie hade börjat hosta under gårdagen men inte så farligt. På kvällen, när han hade sovit någon timme så började han få små hostattacker. Tillslut kommer det en ordentligt hostattack och jag hör genom babywatchern att han börjar få lite svårt att andas ordentligt. Så jag gick snabbt in till honom och skulle ta upp honom ur sängen... När jag har honom i famnen så hostar han tills han klöks och får upp en massa slem, men allt fastnar i halsen och i näsan på honom och där stannar det. Han får verkligen ingen luft för det är helt igentäppt, jag känner hur paniken stiger i mig själv och hur rädd Charlie är. Han sliter sig fram och tillbaka med riktig rädsla i ögonen och jag känner hur han blir tyngre i kroppen och ser hur han börjar ändra färg i ansiktet, men tillslut.. efter vad som känns som en hel evighet, lyckas han hosta till en gång till ordentligt och då kommer världens kräk med allt slem upp. Han blir så klart ledsen därefter och börjar hosta igen, men efter att han fick upp slemmet så var det ändå lite bättre än innan! Herregud vad jag blev rädd. Efteråt, när allt hade lugnat ner sig och vi hade myst en bra stund så vågade jag natta om honom. Han fortsatte att hosta genom natten men inte på långa vägar lika intensivt som den gången.

Jag stod där, mitt uppe i allt, och funderade på hur det var när Elliots krupp debuterade. Han var ungefär lika gammal som Charlie är nu, när han fick sina besvär första gången. Efter att jag har läst på om krupp igen så är jag helt övertygad om att även Charlie, iallafall denna gången, fick ett kruppanfall.

Att se sitt barn så rädd och panikslagen, det är bland det värsta som finns.

Gillar

Kommentarer