Efter skolan idag körde jag inom Ryssby på vägen hem.

Jag parkerade bilen utanför kyrkan och gick med stappliga steg mot grinden.. Jag har inte varit där sedan vi begravde honom. Jag har inte kunnat, jag har fått panik av bara tanken. Samtidigt har jag känt ångest över att inte ha varit där. Öppnade grinden, tog ett steg in på grusgången och då började tårarna rulla nerför kinderna direkt. När jag kom fram till graven såg jag knappt någonting för alla tårar. Stod länge och tänkte tillbaka på minnen. Hur han alltid tog hand om oss som små. Hur jag älskade att sitta i hans knä och spela 31. Att jag alltid ville vattenkamma hans hår på ett speciellt sätt. När du tog med oss ut till hönsen för att kolla om de värpte.

När jag gick därifrån så värkte det så hårt inuti mig, fy sjutton vad jag saknar dig ❤

Idag var det återigen en skoldag. Vi pratade barnhjärtan och olika neonatologiska sjukdomar. Väldigt spännande! Men precis lika svårt. Gillar att vi får såna bra föreläsare dock. Det gör att man hänger med på ett helt annat sätt, man blir inte uttråkad liksom utan man vill bara höra mer.

På vägen hem hämtade jag upp våra matkassar på maxi, så smidigt att kunna lägga en beställning och hämta upp det dagen efter!

Sedan skulle det bli en kväll i soffan för mig, jag tänkte gå igenom morgondagens föreläsningsmaterial, men något i mitt knä sa pang och nu kan jag knappt stödja på benet. Det är ömt över en viss punkt, lite svullet och gör förbaskat ont. Det känns som om det är någonting "i" knät, som inte ska vara där. Som om något tar plats. Hoppas innerligt att det går över under natten. Jag gav upp försöken med att läsa då det gör så ont, så jag gick och la mig istället, haha.

Bebisgos ❤

Alltså den här kombon är ta mig tusan förfärlig ibland. Jag hoppas så innerligt att det växer bort, någon gång! Vi bor ju på landet, med en kilometer till närmsta granne. Samtidigt är jag så otroligt mörkrädd.

Nu ikväll, när jag var uppe och nattade Charlie så tyckte jag det lät som om det ryckte i dörrhandtaget i entrén. Båda hundarna började skälla och markera mot dörren dessutom. Henke skulle jobba extra ikväll så jag tänkte att det nog var han som kom hem lite tidigare, men när jag kommer ner igen så var det inte han. Då fick jag direkt hjärtat i halsgropen och kände hur benen började darra, haha. Att jag kan vara så löjlig! Det här är ju MITT hem, MIN trygghet.

Undra när man lär sig att hantera det här?!

Så himla vacker, men kall, morgon idag!