Så var dem här, våra älskade små tjejer.

De föddes den 10e augusti. Det har alltså, imorgon, gått 3 veckor sedan vi var på förlossningen och välkomnade våra tvillingar till världen. 3 veckor av kärlek, okontrollerad oro och känslor av att inte räcka till. Jag vet knappt vart jag ska börja när jag skriver det här för det är så mycket som har hänt under dessa veckor.

Redan när tjejerna låg i magen fick vi reda på att tvilling 1 hade ett hjärtfel. Hon hade ett hål mellan höger och vänster kammare. Det skrämde ju upp oss ordentligt. Men samtidigt var det skönt att få reda på det innan de föddes, för då var både vi och barnläkarna samt förlossningspersonalen förberedda på det. Vi visste ju inte hur hon, eller hennes syster, skulle må efter födseln.

Men när de föddes mådde hon över förväntan bra! Hon behövde ingen hjälp alls faktiskt. Dagen efter förlossningen gick vi iväg för att göra hennes första ultraljud på hjärtat. Så som man hade rekommenderat att göra efter att man upptäckte hennes hål. Det ultraljudet kastade omkull hela vår värld. Man upptäckte något mer. Något allvarligt. Som krävde noggrann övervakning dygnets alla timmar. De såg att hon hade en förträngning på aortan, alltså på kroppspulsådern. Vi fick byta avdelning från BB till neonatal. Då fick även Henke komma dit, tack och lov.

Tillståndet innebar att blodet från hjärtat hade svårt att nå nedre delen av kroppen. Läkarna var förvånade över att hon ändå mådde så pass bra att hon orkade amma och "vara med". De kunde knappt!nästintill inte känna pulsarna på henne i ljumskarna (sådan undersökning gör man på alla nyfödda). Hon kopplades upp med kontinuerligt ekg, puls och en klämma på hand och en klämma på fot för att hålla koll på hur hon syresatte sig. Det fick inte bli för stor skillnad i % mellan hand och fot, då indikerade det på en försämring av hennes tillstånd. Man tog även blodtryck på henne, var 4e timme dygnet runt. Blodtrycket fick inte heller diffa för mycket, då skulle man få göra nytt ultraljud omgående. Varje dag i nästan en veckas tid gjordes det dagliga ultraljud av hennes hjärta. Förträngningen mättes till 2 mm. Alltså, där aortan var trång var det inte mer än 2 mm brett. 2 mm?! Det är ju superlite.

Så en vecka efter de föddes, den 17e augusti, bestämde sig barnkardiologerna i Lund för att vi skulle åka dit och vårdas där istället. Ifall att hennes tillstånd skulle bli mer akut. Redan dagen efter skulle vi åka ner. Jag och Henke skulle köra ner själva med Malva i bilen. Medans Elise skulle åka med ambulanstransport med en sjuksköterska och läkare.

Vi hinner knappt ner till Lund och in till avdelningen innan det kom två läkare och pratade med oss. De hade redan hunnit göra ultraljud och röntgen på Elise innan vi kom. Och hon hade försämrats. Förträngningen hade blivit värre, nu var där bara 1 mm kvar. Det behövde opereras och de hade bokat in henne för operation dagen efter. Men hon behövde övervakas noggrannt hela tiden fram tills det var dags för operation, och hon skulle få ett läkemedel som skulle hålla det trånga området "avslappnat" så att det inte skulle dra åt sig än mer. Det läkemedlet kunde ge biverkningar, i form av andningsuppehåll. Herregud som känslorna rusade i kroppen efter all denna informationen. Vi fick gå in med henne till ett övervakningsrum, där de kopplade upp henne fullt ut igen. Där låg hon, så liten och skör. Det var då vi insåg att vi faktiskt tyckte att hon kändes sämre också, hon var så trött. Det syntes på henne. Trött och blek. Den kvällen var det inte många gånger hon vaknade till. Knappt ens för att amma eller vid blöjbyte. Vår lilla hjärtetjej, så oroliga vi var.

Jag tror jag pausar där och fortsätter i ett annat inlägg, alla känslorna kommer tillbaka och det blir lite mycket att hantera ❤️

Elise & Malva ❤️

Förra måndagen, den 22/5, var jag på ett av alla ultraljud denna graviditeten. Ultraljudet gick bra, bebisarna växer och mår finfint. Däremot påtalade jag att jag har haft än mer sammandragningar den senaste tiden, så läkaren ville kontrollera livmodertappen. Sagt och gjort, jag fick klä av mig och hon mätte. Det visade sig att sammandragningarna hade börjar minska tappen ganska rejält, och detta alldeles för tidigt då vi bara var i vecka 30+. Jag fick åka hem och packa en väska för att sedan åka tillbaka till Växjö för att bli inlagd för observation ett par dagar.. Dessa "ett par dagar" blev en hel vecka då jag fick ligga på förlossningen och få värkhämmande dropp då värkarna drog igång. Men som tur är fick de stopp på det! Jag var riktigt orolig där ett tag.

På torsdagen fick jag spendera min födelsedag på sjukhuset, inte världens roligaste kanske men jag hade fått lov att få en liten permission i rullstol på kvällen så då kom Henke och Charlie och hämtade mig så satt vi i parken utanför och fikade ihop med min lillasyster och hennes son. Så fruktansvärt mysigt!

På fredagen trodde jag verkligen att jag skulle få åka hem, det trodde även barnmorskorna. Men läkaren hade en annan plan... eftersom jag hade fått en hel del sammandragningar efter permissionen ville hon vara på den säkra sidan och låta mig vara kvar över helgen. Jag blev så sjukt ledsen, var så inställd på att få komma hem till familjen igen.. Men icke.

Så kom lördagen, och jag skulle få åka ut på nästa permission. Denna gången skulle jag fika med en av mina svägerskor. Men helt plötsligt kommer undersköterskan in på rummet med en rullstol och säger att hon ska "sno med mig lite" för att min man och son står utanför och väntar på mig. Vänta, va?! Jag fattade ingenting haha. Blev så himla förvirrad och tänkte väl att det var en kul överraskning! Så rullade vi ut från sjukhuset och ner till parken.. I parken sitter ett stort gäng människor. Alltså, det tar sådan tid innan jag kopplar vad som händer. Men det visar sig att min älskade svägerska har planerat en babyshower helt utan min vetskap, och alla är där.. i parken utanför sjukhuset. Jag kan fortfarande inte greppa att alla tog sig tid att åka dit och vara med. Jag är så jäkla lycklig och känner en sådan enorm tacksamhet över att vi har dessa människorna i våra liv. Jag älskar dem, hela högen! Så förvånad, glad, kärleksfull och fylld med ny energi kunde jag efter ett par timmar åka upp till avdelningen igen och känna att jo, jag fixar ett par dagar till.

Igår, måndag 29/6, gjordes en ny mätning av livmodertappen. Den är fortfarande för kort, men den hade iallafall inte minskat ännu mer vilket betydde att jag fick klartecken att åka hem! Herregud vilken härlig känsla. Ren eufori! Så galet skönt att få sova i sin egen säng, duscha i sin egen dusch och slippa dela rum med en snarkare haha. Det blir fortsatt täta kontroller, och jag ska hålla mig lugn och inte lyfta tungt. Men jag är hemma! Det är ta mig tusan huvudsaken.

Tack vare mitt jobb, på BB, så har jag lärt mig mycket redan innan vi fick reda på att vi väntade tvillingar. Som att det finns olika typer av tvillingar, inte bara enäggs- eller tvåäggs. Det har jag däremot märkt nu efterhand, att många faktiskt inte vet om att det finns olika. Jag tycker ju att sånt här är så otroligt spännande och häftigt, så jag har pratat väldigt mycket med barnmorskorna på jobbet om det, speciellt de barnmorskorna som även jobbar inom mödravården med ultraljud. De besitter en sådan enorm kunskap!

Enäggstvillingar och tvåäggstvillingar
Enäggstvillingar utvecklas från samma befruktade ägg, alltså är det ett ägg och en spermie som har smält samman och sedan delats. Tvåäggstvillingar är varsitt befruktad ägg - alltså kvinnan har vid ägglossning släppt två ägg som har blivit befruktade av varsin spermie. Enäggstvillingar är alltid av samma biologiska kön, medans tvåäggstvillingar kan vara en av varje eller samma.

När det kommer till enäggstvillingar så finns det olika typer:

Dichoriotiska/diamniotiska tvillingar innebär att de har varsin uppsättning av allt, varsin moderkaka - varsin yttre och varsin inre hinnsäck - denna typen av tvillingar är ju lik tvåäggstvillingar och kan ibland vara svåra att skilja mellan (om det är tvåäggs eller enäggs). Monochoriotiska/monoamniotiska tvillingar innebär däremot att de delar allting, de delar moderkaka och ligger i samma yttre OCH inre hinnsäck - det här är en graviditet med mycket risker, då tvillingarna kan trassla in sig i varandras navelsträngar och risk för tvillingtransfusionssyndrom finns.

Vi väntar enäggstvillingar, två tjejer. Våra tvillingar är monochoriotiska/diamniotiska. Detta innebär att de delar moderkaka men de ligger i varsin inre hinnsäck. Däremot delar de den yttre hinnsäcken. Detta gör att vi går på ultraljud varannan vecka, för det finns en risk att de också drabbas av tvillingtransfusionsyndrom på grund av att de delar samma moderkaka. TTS betyder att den ena tvillingen får för mycket blod och fostervatten medans den andra tvillingen får för lite.