Nu kommer jag dela med mig av ett otroligt jobbigt inlägg, men något som jag måste leva med under antagligen ett ganska långt tag. För ca en månad sen hade min far snurrat till det för sig, polis hade hittat honom och kört honom till Östra. Nu bor han i en helt annan stad än Göteborg, men mitt i natten hade han fått för sig att köra hit och fastnat i spårvagnsspåren.

Det har varit en turbulent månad, och för första gången i mitt liv står jag "på andra sidan" dvs är anhörig och inte utförare. Det är otroligt svårt, och så mycket känslor med, och helt klart något nytt jag måste lära mig.

En kort period i mitt unga vuxna liv jobbade jag på en demensavdelning. Helt klart var det en av de mest lärorika arbetsplatserna jag varit på och intresset för just psykiatri kom upp. Det var nog det ända jag ville jobba med på ett eller annat sätt och det jag fortsatt med under hela mitt yrkesliv. Många tyckte så syns om de som bodde där. Jag kunde inte göra det. De allra flesta var rätt långt gångna i sin demens då man kom dit. Tror de var rätt lyckliga i sin lilla bubbla. Värre var det för de anhöriga. När ens livskamrat inte känner igen en, när man blir mamma eller pappa för ens egna föräldrar. Förstår någonstans att besöken blir färre, det är en ren självbevarelsedrift.

Nu står jag med en anhörig i början på sin demens.En period där han har många klara stunder, där han förstår att något galet har hänt. Där sorgen över att inte få köra bil är otroligt stor, och hur polisen hämtade vapnen. Däremellan försvinner han bort, och har ett stort behov av hjälp. Vi är tre syskon som hjälps åt, men tyvärr är det jag som får ilskan. Det är mitt fel att det är slutkört osv. Man åker upp för att hjälpa, blir utskälld hela tiden och vid flera tillfällen utkastad. Gör så ont i mig då jag kör till affären, och under hela tiden får jag höra hur illa jag kör, hur otroligt dum i huvudet jag är, hur galen han skulle bli ifall han var tvungen att åka med mig. Hur snål jag är då vi köpte en ny lättare mobiltelefon åt honom. Vet att det beror på demensen, men visst gör det ont i mig. Samtidigt är det gamla saker som förstärks. Har alltid funnits en kvinnoförakt, och framförallt mot kvinnor som är starka.

Försöker etablera en bra kontakt både med hemtjänst och hemsjukvården, då jag vet hur viktigt det är för att ge pappa det han behöver. Vet också att vi ser olika saker, och även bland oss syskon visar han olika sidor. Då jag pratade med hemsjukvården hade dom inte alls fått dom signalerna att pappa inte mådde bra, var snurrig osv. Samtidigt som hon sa att dom ofta behåller facet då personalen kommer dit. Jag vet också om hur olika det kan vara, att personal och anhöriga ofta har olika bilder, men känner ändå att jag vill förmedla bilden vi har. Vet att många klagar på vård och omsorg idag, men tycker nog att jag fått ett bra intryck av de jag pratat med, och att min oro tas på allvar. Vi får hjälp och stöd och ingenting känns omöjligt.

Kram M



Gillar

Kommentarer

prinsessapavift
,
Så tråkigt för dig och de dina 💕 Nej, inte lätt med demens. Min morfar hade Alzheimerz, så jag vet. Han kände inte igen någon av oss på slutet, visste inte vad man använde en osthyvel till men när jag ledde honom till pianot kunde han spela precis som förr! Hjärnan är bra underlig. nouw.com/prinsessapavift
IP: 82.99.3.229