Header

Ska vi ta och reda ut vad feminism faktiskt står för en gång för alla. Feminism är en rörelse som handlar om att kvinnor ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter som män. Detta gäller då alltså även politiska, ekonomiska och sociala rättigheter. Det var väl inga konstigheter? Låter väldigt logiskt om ni frågar mig. Att anse något annat skulle jag vilja kalla väldigt fundamentalistiskt.

Feminism är ett ämne som ständigt berör och framför allt provocerar. Det finns nog inget ämne som är så pass känsligt, kritiserat och framför allt motarbetat men jag har bestämt mig för att röra vid det och att nämna det högt i alla möjliga sammanhang. Detta, för att det är extremt viktigt för oss här och nu och för vår framtid. Jag är idag 28 år gammal och har faktiskt inte förrän på senare tid insett hur pass tabu det är att prata om just feminism. Det ska erkännas att det var väldigt främmande för mig tidigare och har varit en lång tid fram tills idag. Jag har nog inte alltid vågat säga att jag är feminist även om feministen inom mig nog funnits sedan väldigt unga dagar. Har idag insett att uppfattningen många har är väldigt trångsynt och skev. För feminister är väl enbart sådana som skiter i att raka sig, slutar använda smink och sitter och ”manshatar” dagarna långa? Nej.

Jag är en människa som tror på jämställdhet och på kvinnor, som önskar att saker vore annorlunda i samhället, som har varit med om allt för mycket för att förstå bättre och som framför allt nu har förstått betydelsen. Jag kan säga att jag är tacksam över de få människor som jag vet som finns i min bekantskap som vågar kalla sig själva feminister och de som vågar säga sådana saker som: ”Det är väl en självklarhet att man är feminist?”. Både ja och nej. För jag vet allt för många som gärna svarar att de tycker att vi lever i ett jämställt samhälle och som gärna nöjer sig med att tycka så men sanningen är tyvärr något helt annat. Vi, i Sverige lever inte i ett jämställt samhälle som så många påstår och vill tro. Vi lever i ett patriarkat och det är väldigt uppenbart.

Att vara feminist handlar inte om ”manshat” eller om att tycka att kvinnor är bättre än män. Fasiken vad tjatigt det börjar bli nu men det handlar om en sådan simpel sak som att erkänna att det finns en könsmaktsordning i vårt samhälle. Vi lever alla i en kultur där kvinnor inte har samma förutsättningar som män. Och vi är alla bidragande till dessa normer och denna samhällsstruktur.

Bara en sådan bisarr sak som att kvinnor dör varje dag runt om i världen p.g.a. våld och bara i Sverige dör varje år 17 kvinnor p.g.a. våld. År 2015 vart 3% av Sveriges kvinnliga befolkning utsatta för våldtäkt. Brottsförebyggande rådet gissar på att det sker ca 100 våldtäkter om dagen och av dessa är det ca 23% som anmäls. Av 23% så är det sedan enbart ca 5% som leder till åtal. Ett världsomfattande samhällsproblem som detta är väl om något värt att stå upp för. Och då kommer vi till roten till problemet. Vem ska stå upp för kvinnor och deras rättigheter när det är männen som utför dessa handlingar? Ja, det är nog inte männen i alla fall.

Och ja, det finns undantag. Så klart. Undantag som inte begår brottsliga och kränkande handlingar. Det bör påpekas, eller? Annars blir väl 99% av det manliga könet otroligt kränkta. Det vill jag gärna poängtera också, män som gärna poängterar just detta. Men det är just precis det här som är ett stort problem. Att så fort vi talar om feminism så kan vi inte göra det utan att nämna män. Kan vi få tala om feminism utan att behöva ursäkta oss för att vi kanske trampar någon lättkränkt människa på tårna.

Ironiskt nog är det okej att kalla kvinnor för ”feministhoror”, ”manshatare” etc. men det är ju inte alls samma sak som att hata på kvinnor. Nej för alla älskar väl kvinnor? Det är ju bara feminister som är sådana där dryga jävlar. Män är visst för jämställdhet. Ja så länge kvinnor håller käften så att säga.

Så, folk frågar mig varför jag är feminist. Varför är inte du det? Kort sagt så skulle jag vara en idiot om jag inte var det. Sluta att förakta feminism och sluta att nedvärdera kvinnor som står upp för sin egen rätt: att vara kvinna. Jag har en röst och jag tänker inte hålla tyst för att vara bekväm för någon annan. Jag tänker då definitivt aldrig hålla tyst för att någon man tycker att jag ska det. Jag är en människa med rättigheter och med en röst som är till för att användas.

Feminism är det som en dag kommer förändra synen på det vi idag så fint kallar jämställdhet. Feminism är det som kommer göra att din mamma, dotter och syster en dag kommer att kunna leva i en lite tryggare värld. Det är nya tider nu, det är bara att acceptera. Och ni män som tycker det är bullshit, vänta och se. Er tid är inte längre nu. Tack för mig.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Mediacirkusen som cirkulerat har nog ingen missat. Det talas om nästintill överallt efter #metoo-taggen. Känns det tjatigt? Bra. Det är modiga tjejer och kvinnor som genom denna tagg delat med sig av sina upplevelser och historier. Att detta blivit så stort är i en mörk stund ändå något fint att skåda. Den gemenskap man känner är svår att sätta ord på. Men, det går tydligen inte att förmedla budskap som detta utan att det i slutändan handlar om männen själva.

På flertal ställen kan man läsa om hur synd det är om vissa män som blivit uthängda och om hur hyllade vissa blir för att de öppet vågar erkänna att de faktiskt har ofredat eller kränkt. Eller varför ska det inte vara synd om de män som står där nu helt förvirrade och undrar: ”Vad är egentligen sexuella trakasserier? Vågar man ens titta på en tjej nu eller blir jag kanske anmäld då?”. En stor jävla suck. Jag ska tala om något gällande ert försök till självömkan, det är inte synd om er. Chockerande? Inte ett dugg.

Jag ska tala om något annat också, det är ni pojkar och män som begår dessa sexualbrott som är problemet och det är inte synd om er för att ni tror er ha självinsikt eller nu helt plötsligt ”står för det ni gjort”. Ett annat problem i dagens samhälle är att det är normaliserat och det har blivit vardag för oss. Likväl som det är vardag för många pojkar och män att begå kränkande handlingar, skämta och ta för sig hur det vill på tjejers och kvinnors bekostnad. Det handlar om en machokultur som vi alla i många många år varit passivt medgivande till.

Men det som trots allt börjar bli oerhört tröttsamt är den ständiga centraliseringen kring män. Att vi aldrig bara kan få tala om något som främst rör oss utan att det helt plötsligt sedan ska handla om er. Och det är verkligen enbart män som lyckas bli hyllade för sin uppriktighet och sitt mod för att de genom en tagg som #ihave är "ärliga", stort av dem. Inte okej, så jävla inte okej.

Jag tänker inte gå in djupgående i vad som verkar vara någon form av brist på seriositet och förståelse gällande det. Men visst pratas det utav männen, jag kan bara tänka mig hur det låter på arbetsplatser i lunchrummet, i korridoren och ute på krogen. Hur ni känner er trötta på denna explosion av tjejer och kvinnor som använt sig av #metoo-taggen. Hur ni skämtar om hur lättkränkta dessa förmodligen är och att vi givetvis överdramatiserar. Jag kan verkligen föreställa mig jargongen, hur ni förminskar ett så pass globalt problem som detta är.

För att inte tala om hur störande det är att en viss man kallar sig ”feminist” i samband med en intervju ang. att ha blivit anklagad för våldtäkt, våldtäktsförsök och sexuella trakasserier. Så oerhört skamligt att jag knappt finner ord. Nej, ni män vet inte hur det är att vara kvinna i ett patriarkat, i ett samhälle som domineras av just män.

Det senaste året har för min egen del kantats av händelser som för en att tänka till och undra: ”vad fan är det som händer?”. En vän blev drogad och sexuellt utnyttjad och en annan blev slagen i huvudet och överfallen på vägen hem. Att bli tafsad på ute på krogen händer oftare än vad det inte händer. Att bli tagen mellan benen, dragen i håret och smekt i ansiktet är bara några få händelser att nämna. Eller att exempelvis bli kallad hora för att du avvisar män du inte vill prata med, eller kallad hora för att du tog en parkeringsplats en man ansåg var hans är sådant som hör till vanligheten. Att bli kallad hora på jobbet är inget chockerande, eller att en kund säger att du får några extra kronor om du suger av honom. Detta är något som hänt mig, mina vänner och kollegor. Det händer oss, var och varannan dag. Är detta vardag för er män? Nej jag trodde väl inte det.

Så, lättkränkt var det någon som sa. ”Att kränka någon är att behandla en person nedsättande i ord eller handling, eller att göra ingrepp i dennes rättigheter eller frihet”. Där, läs det en gång till och tänk till. Ni kallar tjejer och kvinnor för lättkränkta, det har inte slagit er att det förmodligen är ni som är lättkränkta? Som har ett behov av trycka ifrån ett påtryck som ni inte kan hantera. Åter igen skuldbelägga, för det är ju bara vi kvinnor som överreagerar och är dramatiska. Eller?

Så för att klargöra, är det att vara lättkränkt om man blivit våldtagen, sexuellt utnyttjad, kränkt eller förolämpad och väljer att berätta om det på sociala medier? Bara en sådan sak som att offentligt dela med sig av något så skamfyllt, ångestladdat och hemskt. Ja, jag vet inte riktigt vad man ska ha behövt vara med om för att det ska anses tillräckligt. Så, om det inte är att vara lättkränkt att bli kränkt av en tagg som #metoo så vet jag verkligen inte.

Och det krävs inte många hjärnceller för att förstå att dessa män som slänger ur sig det ena och det andra ang. detta lite för skavande problem förmodligen känner sig träffade och oroliga. Jag är ju inte den som är den, men jag är ju ändå kanske den.

Så med detta sagt känner jag en oro kring att man kanske får döttrar i framtiden. För jag vet hur det är. Det gör alla vi tjejer och kvinnor. Jag känner mig orolig för att få söner, för hur ska jag ensam kunna bryta denna samhällsnorm och sättet vi uppfostrar våra pojkar på? Hur ska jag kunna få dem att förstå innebörden av hur viktigt det är att bygga upp den avsaknad av respekt mot tjejer och kvinnor som uppenbarligen finns?

Men det slog mig ändå att den viktiga stora skillnaden faktiskt ligger hos oss. Vi kan ändra lagar och arbeta förebyggande men det är oss som människor det faktiskt till stor del hänger på. Så med detta sagt, börja fundera på vad du kan göra för att bidra och förändra. Så att framtiden för våra nästkommande generationer inte ska behöva se ut såhär för just nu är den skrämmande och mörk. Vi måste försöka, det bara måste gå.

Likes

Comments

Jag lärde mig något väldigt viktigt förra året. Att man kan välja att avsluta en vänskap och att det är okej. Relationer når ibland sitt slut men jag tror det svåraste är att inse när dem väl gjort det. Var det i mitt fall ett själviskt val? Många skulle nog säga det och jag anser det själv också. Men likväl som det var själviskt var det också bland det mest osjälviska jag någonsin gjort.

Ibland är vissa saker helt bortom ens kontroll och verkan. Hur mycket man än önskar att det var på ett annat sätt så finns det ibland absolut ingenting man kan göra åt det. Frustration, ett ord som varit återkommande i mitt liv den senaste tiden. Jag valde i alla fall till slut att prioritera mig själv före allt annat. För vem ska stå upp för dig om du själv inte gör det? Är det fel att välja sig själv före någon annan? Nej. Är jag en dålig person för det? Nej.

Det som dock stör mig mest i detta fall och situation är folk som anser sig veta väldigt mycket och tro sig på riktigt vara bättre personer än mig och oss. Varför? För att jag valde att lämna en relation som för mig var oerhört påfrestande och dålig och för att ni valde att stanna kvar? Det kan diskuteras. Jag menar, vad är ärligast? Att stå för det man tycker eller tycka en massa saker som man inte säger? För mig finns det ett givet svar. Jag tänker inte säga att jag är en bättre människa men jag är åtminstone ärlig och det kan jag vara med gott samvete.

Det ska verkligen tilläggas att jag gjort det mesta jag kunnat för denna person under lång lång tid, mer än vad jag nånsin gjort för någon annan. Så, när är det okej att säga att botten är nådd? När det är okej att släppa någon? Vem gör rätt och vem gör fel? Ingen. Det är lite komiskt hur folk har en tendens att se allt svart eller vitt och då är det väl ganska lätt att uttrycka sig också så klart. Trångsynt att inte kunna förstå att det finns två eller fler sidor.

Så när hade varit ett bra läge? En person sa något väldigt klokt till mig: "Det kommer aldrig finnas något bra läge, för det har aldrig funnits". Med det menat att om man vill kan man hitta tusen ursäkter till varför man inte borde säga tack och hej. Att säga att inte hela situationen var olämplig vore fel för den var otroligt olämplig. Men det är något jag kommer få leva med och jag kan göra det för nu inser jag problematiken. Och viktigast av allt, vad och varför. Perspektiv.

Egentligen handlar detta mycket om att man helt enkelt väljer att sluta stryka personen medhårs och slutar uppmuntra ett självdestruktivt beteende. Insåg att allt jag gjort är att ha försökt hålla någon levande ovanför vattenytan som inte vill lära sig simma. Man kan inte tvinga någon. Så, hur mycket ska man då stå ut med? Ska inte relationer få en att må bra? Jag mådde inte bra. Där sa jag det högt. Men det förstås är väl fult att prata om för personen i fråga mår och mådde ju så mycket sämre.

Detta inlägg blev väldigt privat och personligt men jag skiter just nu i vilket och om jag ska jag vara ärlig så ångrar jag inte för en sekund att jag gjorde detta val. Det är (med risk att låta för hård) ett av de bästa besluten jag fattat. Mår jag bättre? Ja. Och det var precis därför jag gjorde det. Jag får bekräftat nästan dagligen att saker och ting är precis som jag förutspått och att ingenting egentligen förändrats. Vilket är sorgligt men tyvärr sant. Så summan summarum: jag är den viktigaste personen i mitt liv.

Med allt detta sagt kanske man ska vara lite mer försiktig med vad man tycker och tänker om människor och deras val, jag menar det kan ju komma att bita en i arslet sedan.

Likes

Comments

På senare tid har jag funderat en del på det här med sociala medier. Jag skulle vilja beskriva min relation till detta samlingsbegrepp som en slags hatkärlek. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte om det. Jag skulle även ljuga om jag sa att det inte är ett slags beroende och det är en abstinensliknande känsla som sakta kryper sig på de gånger jag fått för mig att radera varenda app på mobilen som kan relateras till begreppet sociala medier.

Jag förstår grejen det gör jag verkligen, annars skulle jag inte själv ha flera av dem. Att det är roligt ska verkligen understrykas och man på ett enkelt sätt kan bli uppdaterad om allt mellan himmel och jord. Det finns också mycket inspiration och tips att hämta. Det finns bra saker med sociala medier, många fler än vad jag nämner ovanför.

Men efter att vi nämnt allt detta så kommer vi till de negativa aspekterna. För dem finns, kanske inte exakt lika mycket för alla som för vissa men dem existerar. Jag skulle vilja börja med att nämna tiden; den tid vi lägger ner på detta. Att kolla alla dessa appar skrämmande mycket varje dag. Den asociala affekten av detta går inte att undgå. Jag vet det främst för att jag är en av dem som rent ut sagt tröttnat på mig själv för att jag lägger ner för mycket tid på detta. Ovärdig tid.

Det jag märkte bara av att ibland radera dessa appar var hur medveten man blev av saker runt omkring, hur man kunde titta på en hel film och faktiskt titta på den. Hur man umgicks med folk, på riktigt. Ibland kan man komma på sig själv med att gå in på t ex instagram utan att man ens tänkt att man skulle det. Det går på någon slags automatik. Sjukt? Ja det tycker jag.

Men det jag tycker är mest skrämmande är vad vi lär unga och barn som introduceras till detta numera från start. Att det är viktigare att visa upp hur bra ens liv är via sociala medier eller att faktiskt leva det? Att ytligheter är viktigare än det inre? Att överdrivet många "likes" betyder att du är populär men färre "likes" mindre populär? Att det är viktigt att helt enkelt bli accepterad på sociala medier?

Det är mycket som ska verka perfekt. Och enkelt är det, just för att du kan välja exakt vad du vill visa och vem vill inte visa den allra bästa sidan hela tiden? Självklart vill man göra det. Och jag menar inte att man inte ska få lägga upp positiva eller bra saker som händer i ens liv utan det jag menar är bara att det uppstår någon slags fixering att visa upp ett perfekt liv för sin omgivning än att faktiskt leva det. Det känns som att det blivit en dos för mycket av självhävdelse syndromet och bekräftelsebehovet är stort.

Så tänker man efter, är det verkligen så viktigt att människor man knappt känner vet allt bra som händer i ens liv? Varför detta behov av att visa upp sig själv ibland till och med på bekostnad av sin integritet? Jo för att det har blivit en samhälls-trend.

Och för att jag själv inte ska framstå som en hycklare så tänker jag säga att jag är en av de här personerna. Jag använder mig av sociala medier och jag letar också efter någon slags bekräftelse ibland som de flesta av oss gör. Tycker jag det känns okej? Nej det gör jag inte riktigt. Tycker jag det eskalerat? Ja för det finns undersökningar som visar att det finns en alarmerande ökning av psykisk ohälsa relaterat till just sociala medier. Och med det menat att vi i dagens samhälle hela tiden försöker överträffa oss själva. Vi är idag utsatta för mer krav kring hur en framställer sig själv och sitt liv. Strävan att leva upp till idealet; att vara perfekt, ha den roligaste fritiden, det bästa jobbet, bästa förhållandet, de bästa vännerna och den bästa familjen.

Vissa typer av sociala medier påverkar vår uppfattning om vår verklighet. När vi talar om sociala medier som facebook, instagram, snapchat etc så blir det en omedveten social jämförelse. Med detta sagt kanske det kan vara värt att tänka på att sociala medier faktiskt inte alltid är så sociala trots allt.

Likes

Comments

Jag och Sofia kom in på ett ganska intressant ämne igår. Singellivet. Vi båda har fått frågan "varför är du singel?" ett flertal gånger. Jag fick den frågan senast för inte alls så länge sedan och jag har sedan dess inte riktigt bestämt mig för vad jag egentligen tycker om den. Jag kan absolut tänka mig hur folk ibland tänker, att det kanske är något fel på en för att man inte "lyckats" hitta någon att leva med. Jag ska erkänna att jag själv tänkt så någon gång vilket är så fel.

Jag har i alla fall varit singel i vad jag tror snart är fem år. Jag har riktigt dålig koll. Låter det mycket? Ja för många gör det nog det. Känns det som fem år för mig? Nej och det beror nog lite på hur man räknar plus att jag har haft några seriösa relationer sedan dess också vilket gjorde att jag inte riktigt ansåg mig vara singel just där och då. Om jag ska vara ärlig så trodde jag nog inte att jag skulle vara singel så länge som jag nu varit. Men jag har haft förhållanden i nästan totalt sju år av mitt liv vilket är väldigt många år. Dessa förhållanden har i sin tur inte varit mycket att hänga i granen nu i efterhand. Så med tanke på att jag haft tre förhållanden och inget av dem blev som jag önskade så har detta resulterat i att jag har blivit betydligt mer eftertänksam. 

Jag såg tiden först som singel som något väldigt positivt då jag fick "hitta mig själv" igen hur klyschigt det än må låta, lära känna mig själv och framför allt ta hand om mig själv på riktigt. Vilket är hur jag fortfarande ser det. Jag tror att det tyvärr är lätt att tappa bort sig själv i förhållanden om man inte är tillräckligt stark i sig själv. Vilket jag inte var förut vilket i sig så klart inte skapade rätt förutsättningar. Att jag idag fortfarande är singel beror på många olika anledningar men den största är för att jag helt enkelt inte har hittat "rätt". Jag må vara extremt kräsen men varför skulle jag inte vara det? Det ska erkännas att det ibland skrämmer mig lite att jag är så. Jag har fått höra många gånger att jag kanske ibland letar fel. Men jag tänker lite som så att man inte kan hitta en massa fel om det inte finns några att hitta. Till viss del givetvis. Det som ärligt talar skrämmer mig mest av allt är tanken på att nöja mig. Jag får panik av det, förmodligen för att det är precis det jag har gjort förut. Rädslan att vara ensam får en ibland att göra konstiga val. 

Jag tror tyvärr många, verkligen för många människor nöjer sig och jag tycker det är så synd. Jag vill känna något större än det jag någonsin känt förut. Jag vill vara riktigt jävla kär i någon som får mig att tro på att kärleken ändå är det största av allt. Jag vill ha något som får allt annat jag någonsin upplevt att blekna i jämförelse. Där har vi romantikern i mig. Surrealistiskt skulle kanske vissa säga, realistiskt säger jag. Det blir varken större eller mindre än vad du gör det till. 

Så varför är jag singel? Jag är singel för att jag har just nu har valt det och för att jag trivs med det. Känner mig trygg av tanken att jag förhoppningsvis en dag träffar någon. Tid är alldeles för dyrbart för att skänka bort på människor som inte förtjänar det.

Likes

Comments

Jag ser dig en kväll, precis som flera andra kvällar. Vart jag än är känns det som att jag inte undkommer dig. Ser att du skrattar högt som att inget har förändrats. Undrar om det är så du känner. En del av mig vill gå fram till dig men det är som att något håller mig kvar fastgjuten i marken. Orörlig står jag kvar medan du är den som kommer mot mig. Jag går förbi dig, ser att du tittar på mig. Borde finnas så mycket att säga men samtidigt ingenting. Tystnaden kväver varenda tänkvärt ord och vi är nu på väg åt två olika håll. Jag förstår att vi kommer ta oss långt ifrån varandra så låt oss fortsätta utan att titta bakåt och se hur långt vi kommer. I ett hastigt ögonblick vill jag vända om, säga att vi borde backa tillbaka tiden. Det kanske fortfarande går. För tänk om jag kommer sakna dig för alltid. Den verkligheten känns sorglig. Men sedan inser jag i samma stund att du nu har blivit en främling bland ett dussin främlingar. Och helt plötsligt känner jag känslan jag velat känna så länge, att allt går att komma över, även du. Kanske är det så att inget har förändrats, förutom precis allt. Jag är tillbaka där jag var innan dig men nu med vetskapen att jag måste vara utan dig. Fortsätter att gå min väg utan att veta när jag kommer få se dig igen men det är inget jag längre bryr mig om. Tänk att det som en gång i tiden betydde allt, betyder numera ingenting alls.

Likes

Comments