Header

Postad i: Inspiration & tips

det här är min mamma, hon är bland det sötaste som finns.
och idag när jag kom hem möttes jag av att hon såg ut såhär, nyklippt,
så jag vart tvungen att fota henne. för hon blev så fin i håret tycker jag.
min mamma ser ut som en docka.


förresten så såg hon ut såhär när hon skulle fylla nitton år.
långt fint blont svall, fina kläder och förmodligen världens finaste leende.
smal var hon också, fast det syns inte här.
om jag hade varit en nittonårig pojke 1975 så skulle jag nog varit lite förälskad i henne.
spelat romantiska folk-låtar för henne, lyft upp henne och snurrat henne runt runt
så att hennes hår flög all världens väg medan vårsolen glittrar i hennes hår.

pappa har charmat henne i trettio år i år.






My mum has got a new haircut. She looks like a doll.
And below is a photograph when she was nineteen years old.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Postad i: Beauty


mina nya stövlar har kommit, hurra!


förresten så har jag gjort en förändring. kan ni se vad?







My new boots has arrived, hurray!
By the way, I'd done a change. Can you see what?

Likes

Comments

Jag: -När jag var liten ville jag att Bryan Adams
skulle sjunga "Everything I do, I do it for you" på mitt bröllop.
Natali: -Tänkte du på sånt när du var liten?!
Jag: -Ja.



När man är liten tänker man inte på pengar eller om sina önskningar är ens möjliga.
Man bara önskar liksom. Och det tycker jag är himla fint.








When I was a kid I wanted Bryan Adams to sing this song on my wedding.
It's kind of cute, because when you're young you don't think of money
or if your wishes even are possible. You just. Wish.

Likes

Comments

Postad i: Film/TV/Music/Books
Idag har jag tittat på "Nick and Norah's inifite playlist",
vilket är en väldigt söt, rolig och bra film.



ni vet, han som spelar den söta sportfånen från
"Juno" är med.
han spelar den känslomässiga Nick, som spelar bas i ett band, lyssnar typ på indie
och tycker om att göra en massa bland-CD's.



hans flickvän har gjort slut men han har liksom svårt att släppa taget.
men så helt plötsligt träffar han Norah, en kaxig skön flicka,
som blir lite förälskad i honom efter att ha lyckats få tag på en bland-CD han har gjort.
dessutom visar det sig att Norah är en av Nick's ex' bästa vänner...







bland det bästa med filmen är att den utspelar sig under bara en natt, i New York.
och mycket händer.
filmen värmer verkligen i hjärtat, man blir glad. hela kroppen blir glad.
och ni som tycker om
"Juno" kommer att tycka om den här. det lovar jag er.







Today I'd watched "Nick and Norah's infinite playlist",
which is a really cute, great and funny movie about one single night in New York .
It is a movie that makes your heart feel a little more warm.
And if you love "Juno", then you gonna love this. I promise you.

Likes

Comments



Je t'aime, mon beau garçon. ♥

Likes

Comments

Postad i: Daily adventures

Igår gjorde jag högskoleprovet.
Det gick nog inte så bra..men det gör inte så mycket, jag ska ändå aldrig göra det igen.
Fy.


och man kan såklart vara tjusig även om man ska göra ett högskoleprov.


En fin vän kom över. Vi lagade mat bland annat.
Pasta+pesto, kassler, körsbärstomater, fetaost och keso. Himla gott faktiskt.
För övrigt har jag byggt upp en STOR förkärlek till pesto, det är bland det godaste som finns.


Vi åt godis och tittade på skräckfilm. Innan Earth Hour.


Och så var vi tre! Natali fick ett av hennes inte alltför sällsynta ryck
och fick för sig att vi skulle på en pubrunda. Vi var på såklart.


ombyte!




Jag och mina cupcakes åkte buss in till stan (Karlskrona).


Mojito på burk -det tycker vi om!


vitt vin och reggae-musik på förfest numero två. det var fint som snus.


sedan dog batteriet på min kamera.
men resten av kvällen innehöll tokdans på puben till irländsk punkrock,
pojkar som ger nummer på lappar, vänner som bekänner om deras sexuella läggning,
bli fotograferad för att få gratis öl, ta hand om vänners berusade småsyskon,
dansande björnar på strippstång, massa kramar och pussar.




låt som beskriver gårdagskvällen:

klart jag var tvungen att ta en av mina favoritklipp
från min gamla favorit-serie "My so-called life". ♥







My saturday looked like this. Before the battery died.
University examination, Earth Hour, pubs, wine.
And the rest of the night:
wild dance to irish punk rock on the pubs, boys giving number on notes,
friends that's confessing about their sexual orientation, been photographed to get free beers,
take care of friends younger brothers that was too drunk, dancing bears on a stripping pole,
a lot of hugs and kisses.

Likes

Comments

Postad i: Film/TV/Music/Books
Är det någon mer än jag som minns den gamla filmen "Peter & Petra" från 1989?
Den handlar om en flicka och en pojke som tillhör ett småfolk
och bor med sina föräldrar under en gran i Vasaparken i Stockholm.
En dag besöker de Gustaf Vasa skola för att lära sig läsa och räkna.
Där lär de känna Gunnar och de blir finfina kompisar.









(skärmavbildning.)

Denna film måste vara en av de finaste svenska filmerna någonsin,
en av de finaste barnfilmerna någonsin,
en av de finaste filmerna någonsin. Eller hur?
Tänk att få vara kompis med småfolk, så himla magiskt.



köp filmen här eller boken här. jag måste köpa boken, den är för övrigt från 1949.

Likes

Comments

Postad i: Outfits & look




skirt/top/beret/belt, bought second hand
stretch tights, Lindex



ps 1. ser ni att jag har ändrat en del på bloggen nu?
det blev lite finare och vårigare såhär tycker jag.
eller vad tycker ni?

ps 2. jag har varit lite slarvig och glömt bort frågestunden jag har haft,
men ni kan fortfarande ställa en massa frågor. vad ni vill!
gör det här.






What do you think of the little make-over on my blog?
By the way, I've forgotten the question time
but you can still ask me things. whatever you feel like!
do it here.

Likes

Comments

Inspiration & tips
Ni ser hennes namn nämnas många gånger i min blogg.
Natali pratar jag om. En av mina bästa vänner, som är himla fin, kär & galen.
Nu är det som så att hon har startat en ny blogg och verkar ha
bestämt sig lite mer specifikt vad den ska handla om.



Cupcake-bak (hon är duktig, vet jag!), kläder/smink/skönhetstips,
fotografier, hennes passion för pinupor, tatueringar m.m.
Dessutom har hon mer skinn på näsan än någon annan jag känner.
Tuff tjej som aldrig låter sig bli trampad på, och sånt tycker vi om eller hur?



Jag tycker att ni ska titta in hos henne här.



bilder lånade från hennes gamla blogg,
respektive nya.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Inspiration & tips
Den 16 mars (läs: här) visade ju min pojkvän för er
vilka män han tyckte var de stiligaste under sextiotalet.
Nu tänkte jag att det är min tur:












1. ♥Jacques Dutronc.♥ 2. Syd Barrett. 3. Bob Dylan. 4. Serge Gainsbourg. 5. Steve Marriott.
6. Ola Håkansson. 7. Brian Jones. 8. Keith Moon. 9. Paul McCartney. 10. Claes af Geijerstam.







Though my boyfriend showed you in March 16th (here)
which ten men that he think was the most handsome in the 60's,
I thought that it's my turn now.
So here they are.

Likes

Comments

Film/TV/Music/Books


Är det någon som kommer ihåg det här?
Jag älskade det här bidraget i Eurovision för nio år sedan
och jag kommer ihåg att jag tyckte att sångaren var snygg.
Han är lite sådär småknasig, som en blandning av Tomas DiLeva och Håkan Hellström ungefär.

låten är fortfarande rätt härlig har jag kommit på.
och känns lite inspirerat av 60/70-talet.






Do you remember this?
I loved this song in Eurovision nine years ago
and I remember that I'd thought that the singer was handsome.
He's a little bit weird.
The song is still kind of wonderful.

Likes

Comments

Thoughts
Detta blir ett väldigt personligt inlägg, in på djupet. Jag skriver det här främst för att jag hoppas kunna väcka en tanke hos andra tjejer, att ni ska kunna stå på er mer än vad jag har lyckats göra. Men jag skriver även detta för att ni ska få lära känna mig lite närmare. Lära känna mitt förflutna, lära känna en betydelsefull period ur mitt förflutna. Det är inte ofta jag skriver om "allvarliga" saker här på bloggen, utan jag försöker mest sprida kärlek, glädje och inspiration till musik, kläder och så vidare. Så det är med lite skakiga fingrar som jag skriver det här. Men jag kommer att klara av det vet jag.

För ungefär 4,5 år sedan, juni 2004, så slutade jag grundskolan. Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, då grundskolan var jobbiga år i mitt liv. Men det är en annan historia. Jag slutade grundskolan som en deprimerad flicka. Massa förhållanden som gått i kras, självförtroendet var i botten och det kändes inte som att jag levde. Jag tyckte mest om att sitta hemma vid min dator och lyssna på aggressiv dödsmetall eller dricka mig redlös på alkohol (ursäkta, mina föräldrar.) Jag visste inte vem jag själv var, hade varken lärt känna mina positiva eller negativa sidor, vad jag ville få ut av mitt liv, vad jag önskade hos mina vänner, eller hur ett bra förhållande för mig borde se ut.

Någonstans där i juni hittade jag en pojke på Lunarstorm som tilltalade mig. Han var hårdrockare, såg otroligt bra ut, var svartklädd och hårt sminkad, lyssnade på samma musik som jag. Han var oerhört charmig, vilket fångade mig. Och han verkade vara lika deprimerad som jag. Hans handleder var fulla med ärr, liksom hans hjärta. Vi började prata och tillslut snackade vi en himla massa på MSN och lärde känna varandra väl. Det kändes som att vi var på samma nivå, han & jag. Vi hade varit med om mycket båda två i grundskolan och vid sidan om. Vi hade haft det tufft. Och vi tröstade varandra, det gjorde vi verkligen. Det var så otroligt skönt att hitta en själsfrände.

Och man kan säga att vi blev förälskade över internet. Absolut. (han bodde flera mil ifrån mig.) Vår förälskelse blev lite tragiromantisk, två trasiga själar som möts liksom.

Sedan gick allting himla fort. Jag och en nära vän åkte upp till mina syskon i Göteborg för att fira midsommar. Och den här pojken åkte upp för att träffa mig för första gången. Jag var hemskt nervös och rädd för att han inte skulle vara som den jag hade lärt känna flera timmar om dagen på internet och telefon. Det visade sig att det inte blev någon fara med det.

Allt kändes strålande och spännande, jag blev så oerhört kär i den där pojken.

När vi hade varit tillsammans i ungefär två månader så började allt. Jag minns inte hur, men vi började tjafsa. Ofta. Den här killen visade sig ha ett sådant otroligt stort kontrollbehov. På hans begäran hade vi kontakt nästan hela tiden varje dag, oavsett vad JAG sysslade med om dagarna. Han ville veta exakt vad jag hade gjort, vilka jag hade varit med och bestämde när jag skulle åka hem. För att han skulle få tid med mig. Det spelade ingen roll att han bodde cirka 40 mil ifrån mig, han hade en otroligt stor makt över mig. Jag förstår inte hur han lyckades egentligen. Och jag vet inte hur många gånger jag stack från fester gråtandes, utan att knappt säga hej då till mina vänner, med honom i telefonluren. Och när jag hade vänner hemma hos mig, spenderade jag ungefär 90% av kvällen med att prata med honom. "Du pratar med mig nu", sa han när jag påminde honom att jag var lite upptagen. Jag fick inte bestämma om min tid, så att säga. Och om jag sa emot, blev det en massa skrik tills jag inte kunde släppa fram fler tårar.

Varje dag tänkte jag "Undra vad det blir för bråk idag."

Han var också en grymt svartsjuk människa. Jag hade varit van vid att ha många killkompisar, då jag umgicks nästan bara med pojkar förut, och detta blev ett stort problem. Ibland kunde han vrida saker och ting till att folk var kära i mig, eller att jag var kär i dem, bara för att jag var vän med pojkar. Han var rädd för att någon skulle stjäla mig från honom. Han i stort sätt förbjöd mig att umgås själv med vänner av det motsatta könet. Och jag vågade inte annat än att följa hans lagar, för jag älskade honom så mycket.

När jag och han träffades var jag spänd hela tiden. Visst, vi hade himla kul emellanåt. Hittade på roliga saker, umgicks mycket med hans rara vänner, skrattade mycket och så. Men sen fanns de många "mörka" stunderna, då vi inte kom överens. Och när vi inte kom överens blev det skrik, dörr-smällar, gråt utan andetag. Han var en väldigt aggressiv människa. Nej, han slog mig aldrig, även om näven var uppe i luften en gång. (det glömmer jag aldrig. inte heller när han någongång hotade med att slå.) Men åh, vad rädd jag var. Och när jag blev det satte jag mig i ett hörn och skakade, och när han kom tillbaks in i rummet igen blundade jag hårt och höll för öronen. Jag försökte prata till mig råd från hans mamma och styvpappa, men det fick han reda på och så sattes bråk igång igen... Allting kändes som en ond cirkel, för så fort jag ens pep så backade vi tillbaka till ruta ett. Bråk-rutan.

Han har även tvingat mig till några andra saker jag inte tänker nämna. Eller, han tvingade inte mig till 100% i hans ögon förmodligen. Men man vet inte bättre, när det inte finns andrum att säga ifrån.

Vårt förhållande tog inte slut på grund av allt detta. (det låter inte klokt, jag vet.). Uppbrottet berodde på att mina känslor hade svalnat, jag saknade knappt honom längre när vi pratade i telefon. Det låter visserligen rätt logiskt, när man tänker efter.. Men han försvann inte ur mitt liv bara för att vi inte var ett par längre. Nej. Jag hittade en fin pojke bara några dagar efter att det hade tagit slut, och den stackarn fick ta emot några verbala knytnävsslag av mitt ex. Jag är tacksam och stolt över att han inte tillät sig bli "nedslagen" av hoten och kränkningarna. Verkligen. Han stod ut helt enkelt.

Mitt ex' existens försvann efter ett litet tag. Åtminstone till ungefär hösten 2007, då han kontaktade mig via MSN. Han frågade rakt ut om jag fortfarande var sur på honom, och jag visste inte vad jag skulle svara. Jag har för mig att jag skällde ut honom lite lätt. Då skickade han ett väldigt långt Word-dokument där han skrev ungefär "Jag tyckte att du och jag hade ett väldigt bra förhållande, vi räddade varandra när vi mådde dåligt. Och vi bråkade ibland, men vi redde alltid ut det eller hur?". Efter att ha läst det förstod jag att han fortfarande levde kvar i gamla tankar, gamle andetag. Ungefär ett halvår efter det ringde han mig på min mobil. Jag hade inte hört hans röst på två år, kvällen då jag gjorde slut. Och jag blev helt stel, min dåvarande pojkvän höll om mig medan jag hade telefonen vid örat, för att jag skakade så. Mitt ex berättade att han hade tänkt att åka ner hit för att träffa några av mina gamla vänner, som även han lärde känna när han var hos mig. Han frågade om jag hade lust att träffas, och jag svarade ett tveksamt ja. Jag tänkte att det kanske är bättre att ta en fika med honom, än att svimma av chock om jag såg honom på stan.

Men efter någon vecka beslöt jag mig för att jag aldrig i livet skulle ge honom en minut av min dyrbara tid, han förtjänade inte det. Jag sa aldrig det, för jag tyckte inte ens att han förtjänade att veta det. Och det visade sig att han ändå aldrig åkte ner..tack och lov. Och för ungefär en månad sedan ringde han igen (enligt en gemensam vän har han fått för sig att ringa oss en gång om året, förmodligen för att kolla att han fortfarande har några vänner kvar.) När han sa hej och sitt namn så frös jag i en tredjedels sekund, innan jag la på luren i örat på honom. Han har inte hört av sig igen. Det som åtminstone skiljer från när han ringde förra året, är att jag inte överöstes av obehag denna gång. Jag blev mest sur. Och jag antar att det har att göra med utvecklingen i mig själv.

Det där förhållandet har påverkat min själ och mitt liv mer än vad jag trodde att det skulle göra, för det tog mig två år efter uppbrottet, tills pojken inte längre dök upp i mitt huvud varje dag. Men han lämnade ärr efter sig och det har varit kämpigt för både mig och pojkvänner efteråt, att försöka täcka de där ärren. Att inte låta de uppenbara sig i min och pojkvänners vardag. Jag har med egna ögon sett i pojkvänners ögon hur den där pojken har orsakat smärta även för dem. De hatade honom efter att jag berättat om mina värsta 1,5 år i mitt liv. Och min personlighet blev oerhört påverkad såklart. Jag blev obeskrivligt sårbar, svag i diskussioner där man inte var överens, kunde inte ta för mig, acceptera komplimanger, och fick svårt att säga till när det var något som tyngde ner mig. Jag lät alla tankar fylla min kropp. Och ibland brast det såklart, och då brast jag totalt. Medan pojkvänner tittade på och försökte trösta mig försiktigt, samtidigt som att de förmodligen förstod vem som hade format den där känslosamma flickan.

Idag är allting helt annorlunda som sagt. Tack vare nära&kära och fina böcker och filmer så har jag utvecklats otroligt mycket det senaste året. Jag blir inte längre rädd för negativa känslor och situationer, utan försöker istället hantera de på bästa sätt. Jag har hittat mig själv, byggt upp en yta runt mig som är bara min och jag har börjat tycka om min kropp. Jag känner nu till mina positiva och negativa sidor, och öppnar munnen när det är något som känns fel. Oavsett om det handlar om stora eller små saker. Jag har också funderat över vilka sidor och egenskaper som behövs för att jag ska kunna släppa in en person till mitt hjärta igen. Nu låter jag hjärnan få en lite större betydelse, jag har tänkt efter en extra gång när jag börjat känna de där fjärilarna i magen.
Men om jag ska vara ärlig, så känner jag obehag när jag ser/hör andra par tjafsa, bråka eller skrika. Det gör mig ledsen. Man vill bara skaka om dem och be dem att tala i lugn och ro och lyssna på varandra.

Nu har jag en helt fantastisk pojkvän. (och nu trampar jag inte förra pojkvänner på tårna.) Han är den mest okomplicerade, osvartsjuka och otjafsiga människa jag någonsin har mött. Jag litar på honom till 100% och vet att han aldrig någonsin skulle göra mig illa, inte höja rösten när vi inte kommer överens. För vi har en obeskrivligt bra personkemi, han & jag. Jag skulle kunna leva resten av mitt liv med honom och nu är jag väldans seriös.



Det här är min historia.
Hur det är att känna sig trängd, kvävd, verbalt våldtagen, att inte leva.
Och hur jag har utvecklats. Jag kommer aldrig mer låta en människa göra sådär igen.

Likes

Comments

Daily adventures
Idag började jag på en tre månader lång restaurangutbildning som ett bemanningsföretag håller i.
Tack Arbetsförmedlingen.


Plåstrade piercings, på chefens begäran.
Dock ska jag nu försöka ta ut dem (har inte testat under de två år jag har haft dem),
och se om jag kan sätta dit dem lite halvlöst. Annars blir det adjö till dem.



Min Natali var med idag. Dock ska hon inte fortsätta.


Utbildningen verkar jättebra och intressant, jag ska fortsätta.
Idag har jag mest fått titta på köket som känns som en tomteverskad
bland alla andra praktikanter, plockat med disk och så.
Det kan nog bli bra det här.
När jag, chefen och en från Arbetsförmedlingen hade möte,
så diskuterade vi hur vi skulle lösa med att jag ska flytta till Göteborg i sommar.
Utbildningen slutar i mitten av juni.
Och jag ska förmodligen ha min praktik, som ingår i utbildningen, där uppe i stället.
Vilket kan innebära att jag flyttar om typ två månader. ♥




Det var ett himla fint väder idag. Det tyckte vi om.





Today I've joined an restaurant education that will be going on for about three months.
Thanks to the employment service. And I feel that it will work out great.
By the way, it means that I could move to Gothenburg in about two months,
to do the practising that is included in the education.
Hurray!

Likes

Comments

Inspiration & tips
Jag älskar att sminka mig och äger därför väldigt mycket smink.
Allt mitt smink kommer ifrån Body Shop, mest för att de är bäst på alla sätt och vis.
Dessutom är det värt pengarna tycker jag. Läs om deras bra visioner här.


Det här är vad jag använder i princip varje dag:
(numrerat i kronologisk ordning.)



1. Oil free balancing foundation, #01
Denna är lätt och smidig. Och bra för oss med fet hy då den är fri från olja.

2. Lightening touch (concealer), #01

3. Loose face powder, #02
Eftersom deras foundations är lite lite sand-färgade,
så har jag valt att använda ett lite mer rosa löspuder.
Och jag trodde att begreppet "lyster" var en myt tills jag köpte denna.
Ansiktet blänker lite sådär lagom naturligt fint.

4. Eye shimmer, #01 (vitt)
Eye colour, #40 (ljusrosa)

Jag varierar mellan oftast dessa två.
Och båda skimrar så himla fint.

5. Eye definer shade, black

6. Liquid eyeliner, black

7. Define & lengthen mascara,
Man får långa, fina och oklibbiga fransar.

8. Cheek colour shade, pink quartz.
Denna gör att man får sådana där underbart fina rosiga kinder.

9. Lip colour, #02
Mitt favoritläppstift än så länge.
Det är inte knallrött, utan har en lite mer djupröd/brun ton,
vilket känns naturligt liksom.
Dessutom färgar det knappt av sig efter en stund.






I use a lot of make-up every day, and this is what I use daily.
Everything is from Body Shop, because they are the greatest.
In every way.
Read about their values here.

Likes

Comments



hjärtat värmer mer för varje litet pip.

det här måste vara det sötaste på ett litet tag.
jag dör. ♥







My heart feels warmer after every little whistle.
this must be the cutest thing for a little while.

Likes

Comments