Har haft fullt upp idag så höll på att glömma detta inlägg. Men nu kommer det.

Har ni tänkt på en sak? Så fort någon dör som man läser om i tidningen i exempelvis olycka eller mord så är det alltid de mest omtänksamma och fina människorna när grannar, klasskamrater mfl uttalar sig. Självklart förstår jag att man inte lyfter fram dåligheter om dem som dött, men det känns som att de är extra bra många gånger.

Något jag funderar över är om de fick veta att andra tyckte det medan de levde? Eller reflekterade man över det först när de dött?

När någon dör uttalar sig många gärna om hur den var som person, när någon får cancer vill många dela #fuckcancer på sociala medier och visa att de tänker på den drabbade, när någon blir framgångsrik eller kändis vill plötsligt alla känna den och statusen höjs direkt på den människan.

Vet ni vad? Jag är lyckligtvis inte sjuk i cancer, jag har inte dött och är inte framgångsrik eller känd. Men det är idag och det kan ändra sig att jag plötsligt tillhör någon av de andra kategorierna och jag är väldigt medveten om vilka människor som bryr sig på riktigt redan nu trots att jag inte dött, fått cancer eller nått stor framgång eller blivit kändis.

Så om ni har någon i er omgivning som ni bryr er om. Låt dem veta det redan nu! När de är döda känns det lite sent att överösa med fina tankar och ord. Och bryr man sig först när någon fått nått erkännande med framgång är det inte mycket värt kan jag tycka.

Tänkvärt tycker jag.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Ja iallafall idag. Nu har jag varit borta i 3,5 månad från bloggen men har kikat in då och då och läst era inlägg. Vi får se hur ofta jag kikar in hädanefter men fick just idag ett infall om ett inlägg jag funderat över länge som kommer läggas ut under dagen.

Likes

Comments

Jag har kommit fram till att ta en rejäl paus från sociala medier. Jag kommer ta en långpaus från bloggen, men kommer finnas litegrann på Instagram så ni som vill får gärna hänga med dit. Annars kanske vi ses framöver om jag får för mig att komma tillbaka hit!

Tack så länge!

Likes

Comments

Jag är oerhört kluven just nu till alla sociala medier faktiskt. Jag vet inte om jag ska älska dem eller hata dem. Jag gillar inte hur vi alla blivit slavar under den världen. Det känns emellanåt som det plötsligt enbart är där vi har vår personlighet.

Jag har sett många negativa sidor av det myntet på senaste tiden. Delvis därför jag är tyst på bloggen då jag mest bloggar om mina personliga tankar och känslor vilket krockar med den ytliga värld alla sociala medier egentligen speglar.

Jag har inte bestämt mig riktigt hur jag kommer fortsätta använda mig av blogg, Facebook och Instagram. Instagram funkar ju bäst just nu tycker jag då det räcker med en ytlig bild utan särskilt mycket mening bakom. Då fogar man liksom in sig i det ytliga ledet.

Jag har iallafall fått mig ett rejält och välbehövligt skratt idag och det var i verkliga livet. Inget som gör sig särskilt bra i sociala medier överhuvudtaget för sådana ögonblick går inte att återge för ingen annan än oss inblandade skulle förstå det roliga. För oss var det nog bland det roligaste ögonblicket på länge och allt handlade om en mystisk svart vattenkanna.

Likes

Comments

Ljudet av regn och blåst hörs utanför. Det mörka och gråa ligger som en dimma ända in i lägenheten. Lillskruttan vilar middag och det känns lockande att ta sig en tupplur själv. Finns det någon bättre plats att vara på överhuvudtaget än just i sängen?

Just nu kommer iallafall inte jag på någon plats som skulle kunna konkurrera med den. Ja möjligtvis en solstol vid stranden någonstans vid varmare breddgrader.

Likes

Comments

Ännu en dag har passerat. Den här dagen spenderade vi med nära och kära ute hos mamma på landet. Lillskruttan tog för sig av allt hon kunde av utomhusaktiviteter och plockade både jordgubbar och smultron! Inte illa för att vara oktober. Nu har vi bara sömnen kvar innan det blir en ny dag imorgon igen.

Likes

Comments

Det var en gång en otroligt blyg och försiktig flicka. Som liten höll hon sig alltid tätt intill sin mamma i sociala sammanhang. I skolan var hon flitig och lättlärd, så lättlärd att hon lätt hade kunnat hoppa upp en årskurs utan problem. Hon blev av klassen vald till elevrådsrepresentant i årskurs 1. När det ropades ut i skolans högtalare att det var dags för elevrådsmöte blev flickan livrädd och började gråta. Det kändes skräckinjagande att sitta på möte med andra äldre elever. Särskilt stora killar från åk 6. Hon var ju bara en liten blyg "etta-plättare". Fröken sa att hon slapp gå, men några år senare satt hon ändå där, på elevrådet.

Åren gick och flickan blev mindre rädd då skolan ändå var en trygg plats och hon var ju väldigt duktig i skolan. Att vara duktig i skolan gör ju såklart att man passar in i allra högsta grad. I skolan är det bra att vara duktig.

På hemmaplan var hon dock "fula ankungen". En som inte riktigt passade in med de andra syskonen. Känslan att hon inte var lika modig och utåtriktad som de andra fanns ständigt där. Känslan av att alltid vara lite töntigare och mer ordentlig och noggrann än de andra. Flickan hade en konstant känsla av utanförskap och mindervärde i gruppen av syskon.

På området var familjen "svarta fåret". De bodde inte i området på samma villkor som de andra i det fina villakvarteret och flickan var väl medveten om det. Alla andra i området ägde sitt hus, flickans familj hyrde sitt. Familjen var heller inte särskilt välbärgad med endast en arbetande förälder och den andre med sociala och psykiska problem. Flickan trodde att hennes familj var mycket sämre än andra på grund av detta. Hon såg ju ingen annan kompis som hade det så i familjen.

Kanske var det just denna känsla som tvingade fram en extra inre drivkraft hos flickan som ledde till en ständig vilja att tänja på de egna gränserna att utsätta sig för sådant som egentligen var jätteläskigt. Just för att så småningom kunna få en känsla av att passa in på fler ställen än just i skolan.

Hon blev konferencier på skolans melodifestival trots att hon var livrädd att stå framför så många människor, hon valde ämnen i högstadiet som ingen av kompisarna valde och splittrades från sina kompisar vid skolbytet i sjuan. Det året var en ständig inre kamp och flickan var inte bekväm i situationen då hon egentligen inte kände samhörighet alls med de hon umgicks med. Flickan bytte skola helt i åk 8 och plötsligt hittade hon en plats hon kände sig ganska hemma på. Dock var det inte en spikrak väg trots det. Även där blev det tydligt att flickan hade en fot i den "duktiga" världen bland klassens plugghästar och den andra foten kände sig hemma bland klassens busar då det var mer likt känslan i syskonskaran och familjens status i samhället.

Såhär fortsatte flickans kamp genom gymnasiet. Hon valde samhällsprogrammet medan alla kompisar valde barn- och fritid. Fortfarande hade flickan en fot i olika världar. En duktig och ordentlig värld bland kompisarna på samhällsprogrammet och en mindre duktig och ordentlig värld bland kompisarna på fritiden.

Flickan i berättelsen heter Anniqa och den inre kampen pågår än. Att vara så medveten om de båda "världarna" är både en rikedom och en belastning. Men jag är glad för den medvetenheten då jag tror det är den som gett mig min inre kämparglöd som jag tror är ganska unik ändå.

Denna känsla av att stå med en fot i en värld och en fot i en annan är förvirrande och tuff att bära emellanåt. Jag lider med dem som tampas med denna inre kamp utan att få kämparglöden som jag hade turen att få.

Det är även med dessa insikter jag vet att uttryck som "alla likas värde" och att vi i samhället "gillar olika" bara är tomma uttryck som många inte alls lever efter mer än att de skrivs på Facebook några gånger om året när vissa vill visa sig duktiga utåt.

Likes

Comments

Eftersom barn är ärliga tar jag extra åt mig när jag får en komplimang av min 15-årige son. Jag färgade håret idag och innan jag stack hemifrån frågade jag Victor om det blev snyggt. Ja sa han. Snyggare än innan? frågade jag. Ja innan såg du gammal ut.

Ja det får jag ju ta som en ärlig komplimang att det blev bra iallafall. Det var på tiden att ta bort det trista gråa.

Nu sitter jag på tåget för ett litet äventyr i huvudstaden!

Likes

Comments