​Fortsättning på detta inlägg. Om du som läser lätt blir triggad, fortsätt inte läsa. Jag kommer prata om väldigt ätstörda beteenden, och det här är verkligen inte något att ta efter. 

I och med att det blev lov och dags för jobb fick min ätstörning ännu mer utrymme att frodas. Min familj som inte misst'nkte någonting lät mig fixa matlådor själv, och eftersom jag åkte till jobbet ganska tidigt på morgonen fick jag också äta frukost själv. Det var också i början på sommarlovet som jag laddade ner appen ​Lifesum. ​Ett av de största misstagen jag har gjort med mitt liv. För er som inte vet vad den appen är så är det en kopia av den mycket populära ​Myfitnesspal​, och har ungefär samma funktioner. Man skapar en användare och anger vilket syfte man använder appen för: Äta mer hälsosamt eller gå ner i vikt. Sedan räknar den ut (baserat på ditt kön, din längd, och vikt) hur många kalorier du ska äta per dag för att nå målet. Man kan även räkna in träning i appen. Jag blev såklart besatt av den där jävla appen. Jag började lägga in varenda liten sak jag åt för att se till att alltid nå målet. Det sjuka är att appen, trots att jag angav en normal vikt, lät mig bestämma ett mål som skulle göra mig underviktig. Som skulle ge mig anorexi. 

Utan att nämna nummer, så såg jag till att äta så pass lite varje dag att jag stadigt skulle gå ner i vikt. Jag fortsatte att skippa både frukost och mellanmål, och hade därmed bara två huvudmål att räkna in. Med tanke på att ett av dessa åts på jobbet, kunde jag lätt anpassa näringsinnehållet så att det skulle passa mitt mål. Under denna tid började jag även gå till gymmet väldigt mycket. Jag var konstant hög på energikicken som varje skippat mål gav mig. Och jag var fortfarande normalviktig, och ätstörningen hade inte pågått så pass länge att jag hade några svältsymptom. Trots detta började mina vänner uttrycka oro för mig. Jag försökte förklara för dem att jag hade kontrollen, att de inte skulle oroa sig. Jag skulle bara bli mer hälsosam. Vid den här tidpunkten började jag också såklart undvika onyttiga saker. För min del var det i början socker. När min familj frågade varför, sa jag att det var för att min hy mådde bättre när jag åt mindre socker. Vilket visserligen är sant, men det var inte alls därför. 

När jobbet var över var det dags för semester. Jag åkte utomlands till släktingar med familjen. Det var då jag märkte att allt kanske inte var som det skulle. Ångesten kom när jag märkte att jag inte längre kunde styra över allt jag åt, eftersom flera av dagens mål skulle intas med familjen. Jag började tvångsmässigt väga mig, flera gånger om dagen, och efter varje mål spenderades en lång stund med att logga all mat jag ätit i Lifesum. Jag tränade varje dag. Jag minns att min mamma var misstänksam, men att jag fick komplimanger från alla andra om hur vältränad jag hade blivit. 

Min familj har en tradition att bergsvandra på sommaren. I vanliga fall hatar jag det. Jag har alltid tyckt att det är urtråkigt att bara ​gå ​flera timmar om dagen. Alla berg ser likadana ut. Men i somras var det annorlunda. Ätstörningen inom mig jublade och var taggad på att kunna göra av med ännu mer energi. Eftersom lunchen på dessa promenader tenderar att bli en picnic, är det lätt att komma undan med att äta lite. Så vi gick, flera timmar om dagen, och jag åt mindre än någonsin. Vid det här laget märkte jag förstås hur in kropp började må sämre och sämre. Jag blev yr väldigt ofta, var trött konstant, och kunde inte tänka på något annat än mat. Jag var arg och irriterad hela tiden, och fick panik så fort mina planer för maten den dagen inte gick som de skulle. Jag började gå in på så kallade ​proana​ sidor på nätet för att fortsätta motivera mig. Jag försökte kontant att trigga mig själv genom att titta på filmer om anorexi, och jag insåg inte hur sjukt det var att jag ville se ut som Lily Collins i ​To The Bone. ​Jag kunde spendera timmar framför spegeln för att se om det var någon skillnad på min kropp, men ofta slutade det i gråt för att jag tyckte att jag såg tjock ut. 

Mina kompisar skrev och undrade hur jag mådde. Jag svarade att jag hade problem med maten, men att jag inte kunde sluta. Jag skrev att jag skulle bara gå ner till lägsta normalvikt, sen skulle jag börja äta normalt igen. Men jag fattade inte att anorexia inte funkar så. Ätstörningen blir aldrig nöjd. När jag väl hade nått lägsta normalvikt tyckte jag nömligen att jag fortfarande såg tjock ut. Nästa mål var alltså att bli underviktig.

När skolan började igen till hösten insåg jag att jag var sjuk. Tydligen är det ganska ovanligt för personer med anorexia att göra det. För mig hade det på sätt och vis blivit ett normalt beteende. Men trots att jag kände att något inte stämde, kände jag mig inte sjuk nog. Trots uppmuntran från både kompisar och skolkurator, tyckte jag inte att jag var sjuk nog för att söka hjälp. Jag hade inte en "anorektisk" vikt enligt internet. Tänk om jag skulle söka hjälp, för att bli avvisad för att jag inte vägde tillräckligt lite? Det var min största mardröm. 

Men jag mådde så jävla dåligt. Jag hade ingen ork längre, ingen livsglädje. Jag kunde inte längre koncentrera mig i skolan, och mina tankar var helt upptagna av kaloriräkning. Så till slut skickade jag in en egenanmälan till SCÄ. I samband med det berättade jag för mina föräldrar om att jag var sjuk, vilket är bland det svåraste jag har gjort. 

Någon vecka efter det fick jag med ett pang i hjärtat inse att jag inte hade fått en tid på SCÄ förs 2 månader framåt. Jag tog det förstås som att det innebar att jag bortprioriterades eftersom jag inte var tillräckligt sjuk. Jag var livrädd för att gå upp i vikt innan mötet, och fortsatte alltså att äta lika restriktivt. Jag kände att jag var tvungen att få en "riktig" undervikt för att få bekräftelse på att jag var sjuk. Mnia föräldrar försökte tvinga i mig mat men jag protesterade. Jag kunde inte släppa kontrollen. 

En vecka innan mitt första möte på SCÄ åkte jag hem till min farmor och farfar helt själv. Pappa hade föreslagit det, för att det skulle få mig att må bättre. Tyvärr så blev det den värsta veckan i mitt liv, ätstörningsmässigt. Min farmor har nämligen haft långvariga ätstörda beteenden. Hon undviker fett och äter restriktivt själv. Hon visste om mina problem med maten, men var så pass konflikträdd att hon gjorde allt för att gynna ätstörningen. Jag kunde alltså komma undan med att äta ännu mindre. 

Jag säger jag, men det jag egentligen menar är ätstörningen. För jag var inte mig själv längre, jag var helt styrd av anorexin. Jag log inte längre, jag sov knappt på nätterna, och jag grät varje dag. Jag var så hundrig att mina händer skakade, att det svartnade för ögonen när jag ställde mig upp. Så svag att jag inte ens orkade tvångsträna längre, oavsett hur mycket ångest det gav mig. 

Och jag rasade i vikt. När jag väl kom till SCÄ var jag inte längre bara underviktig, utan jag var på en så pass låg vikt att mitt hjärta knappt orkade slå längre. Jag, som fortfarande trodde att jag inte var tillräckligt sjuk, fick diagnosen Anorexia Nervosa på en gång. 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Igår var första dagen hemma igen efter att jag och pappa åkt hem på grund av mitt snabbt försämrade mående. De senaste dagarna har jag nämligen mått värre än någonsin, men då främst på grund av min depression än anorexin. Jag har bara inte sett en anledning till att leva längre och enligt min pappa är jag bara som ett spöke som följer efter men aldrig deltar. Tack, haha. Men han har ju rätt.

Så igår var det alltså mitt första möte på SCÄ efter ett avbrott på ca 2 veckor. Pappa följde med som stöd men var inte med på början eftersom jag hellre pratar om mina känslor själv med min behandlare. Som vanligt började vi med vägning. Vågen visade plus som förväntat, men dock inte särskilt mycket med tanke på att jag hade varit borta i 2 veckor. Jag fick i alla fall en chock eftersom siffran på vågen visade att jag har 1 kg kvar till lägsta normalvikt enligt bmi, och jag som var så säker på att jag redan var på den vikten... Känns skönt på ett sätt, samtidigt som jag redan känner mig så stor nu att jag inte vill gå upp ett gram till.

Men hursomhelst, jag och min behandlare pratade inte så mycket om maten utan eftersom jag mådde så dåligt la vi mer fokus på min depression. Eftersom jag helt tappar talförmågan när jag är nedstämd var det mest M som pratade, och jag satt och nickade och försökte att inte börja gråta. Hon beskrev att för att komma ut ur min depression måste jag komma ut ur depressionens onda cirkel. Mina känslor påverkar mitt beteende, vilket i sin tur påverkar mina känslor. För att må bra måste jag alltså sluta undvika saker som jag brukade tycka var roligt, även om det är otroligt ångestladdat och tråkigt nu.

Sen kom pappa in och då pratade vi om att det inte räckte för mig. Att jag behöver något mer för att ens vilja bli av med både depressionen och anorexin. Just nu befinner jag mig i ett svart hål utan väg ut, så att göra saker som jag tycker är roligt är helt otänkbart för det är svårt att ens ta mig upp ur sängen på morgonen. Och när vi väl kom in på min dödsönskan, ja då var det inte tvekan om att jag behöver antidepressiva, ganska akut.

Så efter mötet på SCÄ åt jag och pappa mackor som vi hade tagit med oss till lunch, och sen tog vi tåget till Huddinge Sjukhus och psykakuten. Det visade sig visserligen att vi hade gått fel och kommit till jourmottagningen för psykiatrin, som endast tar emot bokade tider, men efter att ha pratat lite med mig och kollat igenom min journal gav läkarna där mig en tid ett par timmar senare.


​Gårdagens ​eftermiddagsmellis ​blev en smoothie gjord på en näringsdryck med vaniljsmak och 1 dl skogsbär, samt ett knäckebröd med jordnötssmör och torkade tranbär. Fy vad jag tycker att näringsdrycker är äckligt. Är verkligen glad att jag inte behöver dricka dem regelbundet. Igår fick det bli som kompensation för en för liten lunch hehe...

Efter melliset var det av mot Huddinge Sjukhus igen, där jag först fick göra screening test på en dator. Det är samma test som jag har gjort flera gånger under min behandling på SCÄ så det gick ganska snabbt. Sen fick jag först prata med en sjuksköterska, och vi gjorde bland annat en krisplan tillsammans om jag skulle må så dåligt att jag planerar att skada mig själv. Sen fick jag prata med en läkare, som erbjöd mig att stanna kvar och bli inlagd på sjukhuset. Jag blev lite chockad eftersom jag själv inte riktigt har förstått allvaret i hur jag mår, och såklart ständigt (på grund av anorexin) kämpar med tanken om att jag inte är sjuk nog. Men jag tackade nej och sa att jag mår bra hemma med min familj. Samtalet avslutades med att läkaren skrev ut antidepressiv medicin, samt en ångestdämpande medicin som jag ska ta vid behov. 

Så trots att det var en av de sämsta dagarna med mitt liv, och jag fortfarande mår dåligt i skrivande stund, känns åtminstone medicinen som en strimla av hopp, kanske till och med ett litet ljus i slutet på tunneln. 

Likes

Comments

Idag vaknade jag av mig själv runt ca 07:30, och eftersom jag inte kunde somna om låg jag en stund i sängen med mobilen. Tjock-känslan slog mig sekunden jag satte mig upp i sängen. Jag säger tjock-känslan för det är det min behandlare kallar det för. Men för mig är det inte bara en känsla som jag upplever. Ända sedan jag börjat återhämta vikt har det skett väldigt ojämnt så att säga. Det mesta har samlats runt magen och framförallt låren, medan man fortfarande ser mina revben. För folk som tror att man kan åstadkomma en perfekt platt mage genom att svälta sig själv? De tror fel.

Kl 07:45: Frukost

När jag kom till köket hade pappa dukat fram ett glas juice, flingor och bär till mig. Jag fick själv välja vilken yoghurt jag skulle ha till, och det blev vanlig fet yoghurt. Grejen är den att jag egentligen ska ha två mackor till, och 3 dl yoghurt enligt matschemat. Nu blev det bara 1 dl yoghurt (det är portionsförpackningar), knappt 1 dl flingor (istället för 2 som matschemat säger). Vet inte om det är för att pappa helt enkelt inte vet att det var för lite eller om mitt utbrott igår gjorde att han inte ville tvinga i mig mer mat. Och jag har som sagt en sån hemsk "tjock-känsla" idag att jag inte rättade honom. Jag är i princip normalviktig nu, så det känns inte som hela världen att äta lite mindre. Det är ändå mer mat än när jag var frisk.



Efter frukosten tog jag en varm dusch. Har alltid älskat att duscha förut, men sen jag blev sjuk har det blivit väldigt ångestfyllt. Det är liksom lite svårt att gömma sig i pösiga kläder i duschen.

Kl 10:30: Morgonmellis

Det första melliset för dagen bestod av en rostad fullkornsmacka med mandelsmör och blåbärssylt, och en apelsin. Jag är besatt av både mandelsmör och apelsiner hahah. Såå gott. Som vanligt åt jag melliset medan jag pluggade.




Efter melliset satte jag och pappa oss och tittade på eventuella filmer som vi kan se på bio någon av de kommande dagarna. Jag tycker verkligen om att gå på bio för det ger mig 2 timmar då jag inte behöver tänka på vad som pågår i mitt eget liv, utan kan tänka mig in i andras situationer istället.

Kl 12:15: Lunch

Till lunch blev det en Soja-biff med bulgur och endiver. Måltiden avslutades också med en kopp kaffe och en ruta mörk choklad.


Efter lunch bar det av till utflykt igen! Idag var det jag, pappa och farfar som åkte iväg för att gå en promenad till en grotta där Maria Magdalena sägs ha levt efter Jesus död. Supervackert var det, även om promenaden upp för berget var jobbig i benen. Men det kändes bara bra tycker jag, eftersom det känns som att jag bara har fått tillbaka fett efter att anorexin tagit mina muskler.

Kl 15:30: Eftermiddagsmellis

Dagens andra mellanmål var i princip samma sak som igår. En proteinbar och grapefruktjuice. Denna smak (Apple pie) var inte alls lika god som smaken på gårdagens bar dock, tyvärr. Delade även på ett äpple med pappa sen. Utsikten från toppen på berget var så sjukt vacker, bland det coolaste jag har sett. Det var dock ca 0 grader däruppe och jag hade inga vantar så man kan säga att mina naglar var ganska blåa när vi kom ner igen haha.



Kl 19:00: Middag

Eftersom promenaden tog ca 4 timmar med paus för mellis var det dags för middag så fort vi kom hem. Idag blev det pasta med Spirulina i, därav den gröna färgen, med ricotta-ost, tomat och vitlök. Till det drack jag ett glas vin, samt ost och sallad. Det hade varit en sjukt jobbig middag men efter den långa promenaden behövde jag kompensera en hel del kalorier, oavsett om jag vill det eller inte.


Kl 21:15: Kvällsmellis

Efter en lång middag och ett avsnitt av bron var det dags för kvällsmellis. Ett välidgt utmanande sådant! Eftersom jag egentligen bara får gå en promenad på max 45 minuter om dagen hade pappa och jag kommit överens om att jag måste äta mer för att jag inte ska gå ner i vikt. Dagens kvällsmål blev därför lite mer än en halv Ben & Jerry's pint! Denna gång var det smaken "Cookie Dough", en av mina favoriter.

Dagen slutade med en film tillsammans med pappa, och efter det var jag så trött att jag somnade direkt.

Likes

Comments

Det känns lite konstigt att skriva om mitt liv som det ser ut nu i den här bloggen utan att ni som eventuellt läser vet om vad som har lett till att mitt liv ser ut som det gör just nu. Här kommer alltså historian om min ätstörning.

När jag var .liten var jag väldigt spinkig. Jag föddes en månad för tidigt och har alltid varit mindre än de flesta jämnåriga. Jag älskade mat (framförallt pasta och sötsaker) och det hände flera gånger att jag spydde för att jag hade ätit så mycket, och alltså inte på grund av att jag hade kräksjukan som andra barn. När jag kom in i puberteten vid 12-årsåldern förändrades detta. Det är helt normalt att man går upp i vikt under puberteten, eftersom kroppen förbereder sig på att eventuellt kunna föda ett barn i framtiden. Så jag gick upp i vikt, fick mer underhudsfett på kroppen och fortsatte att äta som jag hade gjort när jag var yngre. För de flesta andra var det säkert inte en särskilt markant förändring, men för mig var det lite av en chock. Från att aldrig ha behövt tänka på min kropp tidigare, blev jag nu mycket mer uppmärksam på mitt eget utseende och ätande.

Min ätstörning debuterade dock inte så tidigt. Jag älskade fortfarande mat alldeles för mycket för att anstränga mig för att gå ner i vikt. Och även om jag inte var helt nöjd med min kropp så accepterade jag den och bara intalade mig själv att den såg ut som den såg ut och det gick inte att förändra. Under tiden jag blev äldre provade jag att försöka gå ner i vikt flera gånger, genom godisförbud, lchf med mer men jag åt aldrig mindre för att gå ner i vikt. Jag uppfostrades nämligen i tron om att kalorier var bullshit, och det som spelade roll var inte hur mycket mat man åt, utan vad för mat man åt. Jag hade dock fel till stor del, och därför gick jag aldrig ner i vikt utan jag gav återigen bara upp och tänkte "Skitsamma. Jag är inte smal, så är det väl bara."

Men i början av 2017 förändrades detta. Året började med en traumatisk upplevelse som jag inte tänker gå in i detalj på. Men jag befann mig i en utsatt situation och tappade lusten att leva. Detta i kombination med att jag tvingades börja acceptera att min bästa vän, den enda personen som jag tyckte någonsin hade förstått mig på riktigt, inte längre ville vara vän med mig. Jag kände mig ensam, rädd, vilsen och visste inte längre vad jag ville i livet. Pressen att vara bäst i skolan tog över, samtidigt som jag kämpade med att försöka hitta tillbaka min identitet. Jag kände mig som ingen annan än "pluggisen", och det var det enda jag var. Det blev också ett slut på ett förhållande i slutet på vårterminen som jag klandrade mig själv för, och allt detta tillsammans ledde till en spiral av självhat. Jag tyckte inte om mig själv. Från att inte ha varit nöjd med min kropp men ändå min personlighet, var jag inte längre nöjd med någonting med mig själv längre.

Så när jag i maj fick ett projekt på idrotten i skolan som handlade om Kost och Hälsa, framförallt att räkna kalorier och jämföra med vårt BMI, fick jag en chans att förbättra något med mig själv. Från att ha trott innerligt på att kalorier inte spelade någon roll, förstod jag hur energi in vs energi ut egentligen fungerar. Jag minns att jag fick ett "Aha!" ögonblick. Det var ju mycket lättare att gå ner i vikt än vad jag hade trott! Om det bara räckte att äta mindre kalorier fanns det lätta lösningar. Så jag slutade äta frukost. Jag har aldrig varit en frukostmänniska. Det var i alla fall det jag intalade mig själv. Sen slutade jag äta mellanmål. Projektet krävde nämligen att vi skulle räkna ut vårt BMI. Mitt var då 19.5, 1 enhet mer än den lägsta hälsosamma vikten. Jag ville bli smal, så jag tänkte att jag bara skulle komma ner till 18.5, så sen skulle jag vara nöjd. Samhället vill ha så smalt som möjligt. Jag ogillade redan starkt min personlighet vid det här laget, men visste att den inte gick att påverka. Mitt nya projekt blev istället min kropp, så att jag åtminstone skulle vara nöjd med något.

Så fort jag började begränsa mina kalorier tappade jag ett par kilon ganska snabbt. Nu i efterhand förstår jag att detta endast var vattenvikt, men det triggade igång mig ännu mer. Jag började också träna mer, och intalade både mig själv och andra att jag visste vad jag höll på med. Att jag hade kontroll.

Men det jag inte visste var att det inte var jag som hade kontrollen. Det var ätstörningen, som snabbt hade lurat sig in i mitt huvud. Och jag trillade rakt ner i fällan.

Likes

Comments

Dagen började med att jag blev väckt av pappa ca 07:45. Redan innan jag slog upp ögonen kände jag klumpen av ångest i magen, och jag visste på en gång att idag kommer att bli en sån dag. En sån dag då jag knappt kan förmå mig själv att le och gråten är i halsen konstant. Men med ett djupt andetag tog jag mig ändå upp ur sängen, virade in mig i min varma morgonrock och gick ut till köket.

Kl 07:50: Frukost

Dagens frukost blev det jag äter de allra flesta morgnarna. 3 mackor med diverse pålägg. Idag blev det en macka med smör och vegetarisk skinka, en med smör och rabarbersylt, och en med mandelsmör och blåbärssylt. Till det skulle jag haft ett glas juice eller mjölk enligt mitt matschema, men eftersom vi hade varken det ena eller det andra fick det bli 100 g osötat äppelmos istället.

Anledningen till att jag mår så dåligt idag är i alla fall att jag vet att jag är otroligt nära min lägsta normalvikt nu, jag kanske till och med har nått den. Det är nämligen så att jag i genomsnitt går upp runt 0.5 kg per vecka om jag följer mitt matschema, men det har också hänt att jag har gått upp 1.2 kg på en vecka. Denna vecka känns det verkligen som det senare. När jag tittar på mig själv i spegeln känner jag inte igen min kropp längre, och det skrämmer mig så otroligt mycket. Jag vill inget mer än att se ut som jag gjorde för tre månader sen. Men sen fattar jag själv att man inte kan vara så underviktig och frisk. Fan ta dig anorexi.

En stund efter frukosten gick jag och pappa till mataffären för att handla lite mat (juice för att dricka till frukost, samt ha i smoothies, mjölk och lite andra saker). Sen satte jag mig vid datorn för att plugga en liten stund innan det var dags för morgonmellis.

Kl 10:20: Morgonmellis

Dagens morgonmellis bestod av en smoothie som jag gjorde själv på 100 g fet yoghurt, ca 1 dl hallon och 1 dl mango och ananasjuice, samt en stor apelsin. Den "avnjöts" framför datorn då jag behövde skriva på mitt gymnasiearbete.


Kl 12:30: Lunch

Efter att ha tagit en tupplur på en halvtimme på grund av ångest och allmän trötthet var det dags för lunch. Idag blev det en seitan-biff med någon sås gjord på soja tror jag, en bulgur och linsblandning och zucchini. Skitsvår lunch idag. Utan att berätta för mycket kan vi bara säga såhär att jag hittade vågen här och det var inte särskilt bra för mig för siffran underlättade inte ångesten utan snarare tvärtom.



Efter lunch bokade jag in en tid för att fixa gel-naglar på fredag, eftersom jag lider av kroniskt nagelbitande och tror att det skulle hjälpa mig att sluta haha. Sedan bar det av mot en längre promenad med min pappa och farmor. Det var väldigt fint men mådde så fruktansvärt dåligt att jag hellre hade legat i sängen och tittat på Netflix (även om anorexin är överlycklig över att jag rör på mig).


Kl 15:50: Eftermidsagsmellis

Eftersom vi behövde packa med mellis idag blev det en proteinbar från märket Quest, för övrigt det enda proteinbar-märket jag gillar, och 3 dl grapefruktjuice. Baren var faktiskt den godaste smaken jag smakat av märket än så länge, och det var alltså cookies & cream.


Efter en ca 2 timmar lång promenad var det sedan dags att åka hem. I bilen skrev jag ett långt mail till min behandlare för att skriva av mina känslor. På grund av att hon var sjuk förra veckan har jag inte träffat henne på två veckor och det känns jobbigt, men innan jag reste bort gav hon mig sin mailadress och sa att det bara är att skriva om jag behöver prata med henne. Idag var en sån dag det behövdes.


Kl 18:45: Middag

På schemat för middagen stod ett stekt ägg med aubergine, tomat och fetaostgratäng. Gratängen var svår eftersom ost tyvärr fortfarande är en stor fearfood, men all mat gick i alla fall ner. Som den alltid gör. Jag har aldrig riktigt vägrat mat som mina föräldrar serverar, för jag är väldigt konflikträdd. Har dock haft en del småtjafs men det har slutat med att jag ätit upp ändå.


Efter middagen blev det ett avsnitt av Bron, serien som jag är helt besatt av just nu. Tycker den är så bra på att verkligen distrahera mig från tankarna. Idag tror jag att jag max har sagt 50 ord högt för att jag har haft så mycket inre dialog med mig själv. Har behövt hantera den där jävla rösten som säger att jag är fet, ful och äcklig. Samt att jag har haft sån ångest att jag låtit tankarna om att skippa mat ta över helt, så större delen av dagen har gått till ett inre planerande om hur och när jag ska kunna minska på maten utan att någon runtom mig märker. Kom fram till att det är omöjligt. Fan också. Förstår verkligen inte hur andra med anorexi lyckas att fortsätta gå ner i vikt även när de har diagnostiseras och deras föräldrar vet om sjukdomen. Det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker att vägra äta, jag får så dåligt samvete för mina föräldrars skull att jag ger upp på en gång och äter ändå, hur jobbigt det än är.


kl 21:10: Kvällsmellis

Dagens kvällsmellanmål fick bli en gammal klassiker för mig. Torkade katrinplommon, valnötter och cashewnötter. Älskar verkligen torkad frukt, och speciellt plommon haha.

Nu får vi se vad jag hittar på för resten av kvällen innan jag går och lägger mig runt 23. Troligtvis lär det bli ett avsnitt av Black Mirror med pappa.


Detta var en vanlig dag i mitt liv just nu. En ganska dålig en, men dåliga dagar har vi alla. Förhoppningsvis mår jag bättre imorgon.

Likes

Comments

Innan jag börjar presentera mig själv tänkte jag bara säga att jag inte skapade denna blogg för att jag vill att folk ska läsa den. Det här är enbart för min skull. Dels för att jag behöver få skriva av mig (och är alldeles för lat för att bära runt på en dagbok) men också för att jag vill kunna gå tillbaka och minnas detta senare. För om jag en dag när jag blivit frisk någonsin får tillbaka tankar om att falla tillbaka in i sjukdomen igen, ska jag kunna läsa det här och se vilket helvete det är.

Men om någon nu mot förmodan läser det här: hej och välkommen. Jag hoppas innerligen att du inte är någon jag känner på riktigt. Jag har alltid haft svårt för att dela med mig av mina känslor, speciellt för människor som jag står nära. De tankar som jag hade tänkt lägga upp här är egentligen alldeles för privata för att jag skulle vilja dela med mig med någon på riktigt. Men det är ju som dom säger. Bakom skärmen, anonymt, känns allt lättare.

Det är också för att behålla en liten del av min integritet som jag har valt att inte berätta för mycket om mig själv som inte rör min ätstörning. Jag är i alla fall 18 år gammal, snart 19, och bor i Stockholm. Just nu går jag på behandling i öppenvård på Stockholms Centrum för Ätstörningar, och har gått där sedan början av november 2017. I maj 2017 lev jag sjuk i anorexi, och kämpar än idag för att bli av med den. Ett längre inlägg om hur jag blev sjuk kommer att komma senare.

I skrivande stund är jag sjukskriven från skolan och är bortrest med min pappa hos släkt för att jag ska kunna fokusera på att bli frisk, då vi märkte att det inte fungerade för mig i skolan. Utan att gå in för mycket på detaljer kan vi säga att jag helt enkelt inte klarade av att äta den mängden jag skulle utan stöd från mina föräldrar, samt att jag triggades av andra i skolan. Så nu är jag på min egna lilla variant av inläggning antar jag.

Ja, det var allt jag tänkte berätta nu. Som sagt kommer jag att skriva om olika delar av min ätstörning och mitt liv i vidare inlägg.


Likes

Comments