Mina anti depressiva mediciner - hur mår jag?

För er som läste mitt tidigare inlägg om min psykiska hälsa och måendet vet att jag inte gått en helt rak väg. Har ni inte läst de så läs de HÄR!

Jag berättar bland annat att jag den 23november började äta min antidepressiva medicin. Vilket har blivit ett helt nytt liv som öppnades för mig och som jag sa på terapin, ”jag minns inte att jag någonsin mått såhär bra, det känns som jag aldrig gjort de” och det är just för det är mycket längre sen än jag till och med själv anat. Sen har det gått utför och blivit värre det sista året men det är en så konstig känsla. Att jag inte minns att jag har mått såhär någon gång, det känns helt obeskrivligt och underbart. Självklart är jag inte helt frisk än men jag kan känna att depressionen är så gott som borta och jag är därför starkare och mer motståndskraftig mot hjärnspökena. Vissa dagar är såklart tuffare men sen har man vissa dagar när man älskar livet oavsett vad som händer under dagen.

Men vägen hit har såklart inte varit helt enkel den heller och jag tänkte berätta lite ur min synvinkel till medicinen och hjälpen jag fått. Jag är inte utbildad utan pratar utifrån egen upplevelse och känsla.

Började som sagt i slutet av november utan att egentligen någon mer än ett par kompisar visste om de började jag på 10mg och ökade sedan varje vecka upp till fulldos. Reagerade till en början väldigt bra på medicinen, fick helt ny glöd och orkade göra saker. Värsta med depressionen för mig har nästan varit att jag inte haft ens ork att tömma diskmaskinen, laga mat eller ens gå ur sängen.

Kunnat ligga i min säng, kollat på en serie och inte ens haft ork att svara på sms eller samtal. Inte haft ork till att skriva ett inlägg eller redigera bilder. Kännt att saker som jag vanligtvis tycker är roliga bara är jobbiga och det tar helt stopp, kroppen vill inte.

Fortfarande krigar jag mot mig själv att komma ur detta och det är inte för att känslan ät kvar utan det är för att vanan sitter kvar. Jag är så van att inte orka och kroppen är så van att inte pressa sig själv eftersom det bara blir värre då. Så jag kan fastna i beteendet men får numera en känsla av rastlöshet och det känns så obekant och konstigt många gånger. Samtidigt är det världens skönaste känsla, att känna att jag faktiskt vill ta tag i tvätten eller diska eller städa rummet, även om det kanske inte är roliga saker så vill jag jobba. Vill få saker gjort och det känns få fantastiskt efteråt och jag känner mig så duktig, det är ju ett långt tag sedan det kändes enkelt att ta i tu med sakerna. Eller sen jag ville stänga av serien för att hänga upp tvätten, medan de idag känns behagligt och enkelt.

Veckorna gick och jag fortsatte öka tills jag kom upp på 40-50 någonting och jag mådde så dålig. Vilket blev precis kring jul och nyår, men allra värst på nyår. Vet fortfarande inte om det berodde på medicinen eller något virus just den gången eftersom jag hade feber och helt kaos i magen. Men för att nämna dagarna innan jul så var de första gången jag började må dåligt på rikligt och kopplade de till medicinen. Jag fick värmevallningar, mådde illa, blev yr, trött och skakig. Detta var såklart ingen rolig period och såklart påverkas man av de på flera olika plan. Dels kunde jag plötsligt sova till tio på morgonen och för mig som annars vaknar sju var detta en omställning i planeringen. Försökte ställa klockan några gånger men det var helt otänkbart. Även om klockan ringde kanske åtta så gav jag upp direkt. Jag fixade inte att gå ur sängen, var alldeles för trött och hade inte fått ut något bra av den dagen. Försökte en gång att gå upp ändå, gick på toa och tog sedan på träningskläderna men la mig på sängen och somnade om direkt. Man brukar piggna till när man väl är uppe och detta är inte likt mig men det var som en käftsmäll. Fick acceptera det kände jag, och sov kanske 10 timmar på natten och kunde lätt somna en timme på eftermiddagen också! Då är man trött.

Jag bestämde mig för att stanna en vecka extra på 40mg bara för att se om det släppte, biverkningarna ska var övergående. Men också för att jag var så orolig och rädd, mådde ju skit och det var såklart jobbigt. Efter en vecka till ökade jag och låg nog på 50mg även två veckor innan jag vågade gå på fulldos. I slutet av 50mg mådde jag bra utom att jag var fortsatt skakig.

Men sen gav jag mig på att få upp till 60mg och det som har följt med mig är skakningarna. Värst i händer, där det blir väldigt påtagligt, men även i benen vilket har varit jobbigt under träning.

Som de sa när jag började med de så skulle biverkningarna vanligen vara övergående, vilket de mer eller mindre har varit. Sen jag kom upp i fulldos har jag mått mycket bättre och även kännt att biverkningarna minskar. Kan klara av att gå upp åtta i alla fall och hålla igång hela dagen. Vilket är en otrolig lättnad. Även skakningarna börjar bli mindre men fortsatt lite. Ändå en stor förändring och jag är så nöjd och glad.

Att ha gått från att ha funderat på om jag verkligen vill leva, vara helt orädd för att dö men ändå inte så trött på livet att jag velat ta livet av mig även om tankarna har varit åt de hållet. Och att nu vara så tacksam och glad för livet. Vara rädd för att dö för jag har så mycket jag vill göra, vill hinna testa så mycket i livet.

Så om du sitter i min sits eller har gjort, du kanske börjat med medicin nu eller du kanske funderat på att börja men inte vågat. Jag kan säga att jag är den som allra helst inte äter några tabletter alls. Tar ingen alvedon när jag har mensvärk utan låter de gå över. Men tro mig att detta är värt ett försök och kanske två. Ge den en ordentligt chans, sluta inte bara för du får en biverkning.

Jag glad över valet att börja äta medicin. Den har gett mig livet och livslusten tillbaka!

Gillar

Kommentarer

Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229